Det är något visst med årtal som slutar med en 9:a. Det var ju exempelvis 1979 som shahen av Iran störtades och ersattes av ayatollah Khomeinis religiösa republik.
Så tio år senare, 1989, svepte folkupproren genom Östeuropa och fick kommunisterna på fall, från Berlin till Bukarest, från Sofia till Prag.
Det kan vara vanskligt med historiska paralleller. Det som pågår nu i Teheran är inte - i alla fall inte ännu - ett uppror riktat mot de religiösa ledarna som har den yttersta makten i landet eller mot statsskicket.
Till skillnad från 1989 är inte kraven att hela systemet ska bytas ut. Därmed inte sagt att det inte finns många bland de unga som marscherar på Teherans gator som önskar precis det, men det är ett för långt steg just nu. För vågat.
Så protesterna handlar för tillfället om valresultatet, om att oppositionsledaren Mir Hosein Mousavi blivit bestulen på segern i fredags. Mousavi har själv sin bakgrund i den iranska revolutionen 1979 och var premiärminister under 1980-talet. Men han tillhör den pragmatiske, mjukare delen av Irans maktelit.
En man som - om han blev president - antagligen inte skulle titta så strängt om Irans kvinnor visar lite hår under slöjan eller går klädd i överrockar som kryper uppåt lite i längd.
Det är precis sånt som Mahmoud Ahmadinejad ogillar. Den hårdföre, konservative, svavelosande presidenten som varit president i fyra år och som nu är inställd på att ha jobbet i ytterligare fyra år.
Det som skiljer demonstrationerna i Iran i dag mot tidigare är att dessa protester har en mycket bredare uppslutning. Och det finns en ledarfigur där att leda dem.

Mousavi gjorde klart i går att han vill kämpa. Han uppmanade sina anhängare att hålla en stor demonstration i dag, en manifestation som har alla förutsättningar att bli lika stor som i måndags.
Insatserna höjs alltså, men bara en kan avgå med segern. Frågan är vem det blir, och hur detta avgörs. Kanske historien och 1989 kan ge några ledtrådar.
Prag visade vilken kraft som ligger begravd i fredliga, stora, dagliga demonstrationer. Det avgörande var dock att polis och militären valde att stå och titta på. Maktskiftet var ett faktum.
I Iran kompliceras bilden av det finns olika styrkor, med kanske olika lojaliteter. Där finns exempelvis den frivilliga milisen - så kallade basiji - som tämligen fanatiskt försvarar mullorna och Ahmadinejad.
Men där finns också vanlig polis och kravallpolis. Vilken väg går de när det verkligen gäller?

Vi har just passerat 20-årsminnet av massakern i Peking 1989. Ett diktatoriskt skolexempel på hur folkliga protester kan slås ner.
Kommunistpartiet styr än i Kina och har gjort Kina starkare än på mycket länge. Ayatolla Khamenei och president Ahmadinejad har inte missat det.