Expressens avslöjande i dag att Biljana
Plavsic ska släppas ur kvinnofängelset i Hinseberg kommer inte som någon större
överraskning. Den Internationella domstolen för det forna Jugoslavien gjorde
redan för en månad sedan klart att det var okej för den svenska regeringen att
släppa henne från den 27 oktober, då två tredjedelar av straffet gått.
Många bosnienmuslimska anhöriga till offren reagerade - förståeligt nog -
starkt på nyheten då. För Biljana Plavsic var ingen obskyr liten byråkrat i den
bosnienserbiska administrationen.
Hon var en av de högst uppsatta. "Järnladyn" som till slut efterträdde Radovan
Karadzic som president i den Bosnienserbiska republiken.

Biljana Plavsic har inte mördat någon. Men hon bär definitivt ansvar för att ha
medverkat till att piska upp den stämning som rådde i Bosnien under den första
hälften av 1990-talet.
Hon talade om muslimerna i det forna Jugoslavien som ett "genetiskt misstag på
den serbiska kroppen". Hon ansåg inte att det vore en krigsförbrytelse att
rensa ut dem. Det vore tvärtom att "låta naturen ha sin gång".
Vi vet vad den extremismen ledde till. Massakern i Srebrenica 1995 på cirka 8
000, främst bosnienmuslimska män. Fånglägren i Omarska och Keraterm.
Prickskytteterrorn i Sarajevo. Etcetera.
Sant är att bosnienserberna inte var ensamma om att begå brotten. Långt
därifrån. Men de värsta är på deras konto.
En del fångades på bild. Biljana Plavsic figurerar på en av dem som visades upp
under rättegången.
Hon kliver över en död muslim för att ge maffiafiguren och krigsförbrytaren
Arkan en puss. Det är svårt att förklara bort sådant.
Det ska sägas till Biljana Plavsics försvar att hon till slut inte försökte
förklara bort. Under rättegången medgav hon sin skuld. I utbyte slapp hon de
tyngre åtalspunkterna, som folkmord.

I senare intervjuer har hon dock sagt att hon erkände bara för att få ner
straffet. I en intervju för Vi sa hon också att hon inget ångrar. Fängelsetiden
i liberala Sverige blev dock inte så behaglig som hon tydligen hoppats på när
hon ansökte om att få komma hit.
Så hon är i dag en 79-årig tant med skröplig hälsa. En gammal dam med
dödsfruktan.
Det är det humanitära att släppa henne. En påminnelse om att den värld som
dömde henne har andra ideal, än krigsförbrytarna.
Men ändå. Jag hade inte fällt en enda tår om hon fått sitta kvar tiden ut, till
den 10 januari 2012.