En revolution är ingen tebjudning, brukade Mao Zedong säga. Han visste som bekant en del om hur man tar makten.
Vi fick se en del av oordningen i går i Tunisien, dagen efter att president Zine el-Abidine Ben Ali flytt efter 23 år vid makten för att troligen sluta sina dagar i exil i Saudiarabien. Precis Ugandas Idi Amin.

Ett stort köpcentrum norr om Tunis plundrades i går. Även centralstationen har satts i brand och över 40 fångar dödades när en fängelsebrand utbröt i Monastir.
Överlag verkar dock gatorna har varit hyfsat tomma i går och under kontroll av polis och militär. Något folkfest var det inte.
Och det återstår att se hur mycket seger Tunisiens folk egentligen vunnit under de senaste veckornas protester. Detta har varit en folklig resning, som delvis fick sitt bränsle från sociala nätverk som Twitter och Facebook.
Vi har sett förr hur effektivt sociala nätverk fungerat för att sprida information och få folk att samlas på gator och torg. I Tunisien tillkom troligen ännu en beståndsdel. Detta kan vara den första Wikileaks-revolten. Bland den amerikanska diplomatposten som läcktes ut i slutet av november fanns även skildringar av korruptionen och maktmissbruket bland Tunisiens mäktiga. Det var ingen nyhet egentligen för Tunisiens folk, men det bidrog till vreden.

Men det är en ledarlös revolt vi sett. Det finns ingen ledare som stigit fram, ingen talesman som fört demonstranternas talan. Det ger också den gamla eliten en chans att försöka klamra sig fast.
Premiärminister Mohamed Ghannouchi försökte på en gång gå in som tillförordnad president.
Men "Mr Oui Oui" - Herr Ja Ja (han var så lojal mot Ben Ali) - blev snabbt tillsagd av konstitutionsrådet att kliva ner och i går utsågs i stället talmannen för parlamentets underhus till t f president.

Men Fouad Mebazaa, 77, har lett ett parlament som helt dominerats av Ben Alis parti. Tunisien har i praktiken alltid varit en enpartistat.
Val måste nu hållas inom 60 dagar. Om det ska vara något värt så måste Tunisien på kort tid genomföra reformer av sitt politiska system, öka pressfriheten, etcetera, etcetera.
I så fall kan stora, stora saker vara på gång. Och säkert är att många arabledare nu nervöst blickar mot Tunisien och hoppas att allt detta ska misslyckas.
Men deras folk och alla vi andra håller alla tummar för att arabvärldens första folkliga revolt också ska förvandlas till dess första, hemmagrodda demokrati.