Det var en folklig resning som fick shahen av Iran på fall i Iran. Han flydde i januari 1979 och regimen föll någon månad senare.
Men det var islamisterna som drog det längsta strået, vänstergrupper manövrerades ut och USA:s bästa vän i regionen blev dess bittraste fiende.
Så är det ofta med revolutioner. De som tågar på gatorna är inte nödvändigtvis de som får makten.

Det finns i bakhuvudet på Barack Obama och den amerikanska administrationen när de nu beskådar dramat som utspelar sig i Egypten. Detta är ett kritiskt ögonblick för USA:s president.

Sanningen är att USA i 30 år haft en nära och viktig allierad i Hosni Mubarak.
En icke-religiös ledare som bevarat freden med Israel, besegrat islamisterna på hemmaplan och hållit landet hyfsat stabilt.
Den ekvationen fungerar inte längre. Egypten är inte stabilt längre. Folket har rest sig.
Och president Obama måste plötsligt balansera mellan stöd till en regim som tjänat USA:s intressen väl genom åren, och en folklig resning som de flesta som tittar på tv dessa dagar sympatiserar med.

För Egypten är ett enormt korrupt land där några få byggt stora rikedomar medan det stora flertalet lever i hopplöshet och fattigdom. Ett folk lett av en president som efter 30 år vid makten tänkte skola in sin son som efterträdare.
Det är svårt för Obama att nu öppet stödja Mubarak. Obama har dock ännu inte tagit handen ifrån honom, men tydligt varnat: Våga inte anställa en massaker på ditt folk!
Dilemmat för USA är vem som kan komma att ta över makten. Mubaraks dagar är räknade hur det än går nu. Karln är 82 år.

Ett acceptabelt - och kanske i hemlighet i Vita huset önskvärt - namn är mannen som i går utsågs till ny vicepresident: Omar Suleiman.
Suleiman har varit en av Mubaraks närmaste män, ansvarig för säkerhetsstyrkorna och mannen som besegrade islamisterna på 1990-talet med hårda nypor. Han skulle med största sannolikhet föra ungefär samma politik som Mubarak. Men det är tveksamt om egyptierna kan acceptera denne 74-åring.
Ett annat tänkbart namn är Mohamed ElBaradei, IAEA:s förre chef och fredspristagare. Han drog förvisso inte jämnt alla gånger med Washington, men han är en sekulär ledare och en moderat man.
Men frågan är vilket stöd han egentligen har i Egypten, ett land han knappt bott i de senaste åren.

Så finns alternativet som både USA och Israel fruktar. Det muslimska brödraskapet.
Det egyptiska brödraskapet är i sanningens namn rätt moderata islamister, något annat tillåts inte i landet. Och hittills har rörelsen hållit en rätt låg profil under revolten.
Men allt det kan förstås ändras om de skulle komma till makten. Det muslimska brödraskapet är exempelvis nära allierat med Hamas i Gaza. Om islamisterna tar makten i Kairo så kan politiken i Mellanöstern radikalt komma att ritas om, och det är något USA vill göra allt för att undvika.
Men frågan är hur mycket Obama kan göra om utvecklingen verkligen går över styr. Washington riskerar nu betala priset för att i alla år sett genom fingrarna med Mubaraks fasoner på hemmaplan.

Minns att USA till slut stod maktlöst i Iran. I oktober 1979 - åtta månader efter revolten - stormades USA:s ambassad och gisslandramat började. Det blev ännu en spik i Jimmy Carters kista.
Israel tog i går det säkra för det osäkra och började evakuera de israeliska diplomatfamiljerna från Kairo.