Det är förstås en välsignelse för ett land att hitta olja. Och ändå inte.
De flesta av världens oljeproducerande länder är diktaturer eller halvdiktaturer och så länge oljeinkomsterna flödar in, så brukar inte ledarna visa någon större vilja till demokratiska reformer.
Norge är förstås ett stort, stort undantag. Det är inget fel på den norska demokratin och i morgon går norrmännen till val igen.

Men oljan ställer ändå till det. Den norska staten pumpar in inkomsterna från oljan i den väldiga Statens pensionsfond, en slags sparbössa för framtida behov.
Den norska budgeten finansieras i stället av fastlandsekonomin. Det gör många norrmän sura. De tycker att mer pengar borde kunna plockas ur fonden och användas för att sänka skatter och höja välfärden.
Det har sitt politiska pris. Sedan pengarna började sättas in på oljefonderna så har ingen regering lyckats bli omvald.
I somras såg det mycket riktigt ut som om den röd-gröna regeringen under stats- minister Jens Stoltenberg skulle få sparken på måndag. I dag är det dock jämnt värre mellan blocken och förbannelsen kan vara på väg att brytas.
Norsk partipolitik påminner en hel del om den svenska, även om namnen kan förvirra. Venstre är ju exempelvis systerparti med Folkpartiet. Vänsterpartiets mot- svarighet i Norge heter Socialistisk venstreparti.

Samtidigt är norsk politik en slags mardrömsvision av framtiden för de svenska kollegerna. Arbeiderpartiet fick exempelvis bara 24 procent i katastrofvalet 2001, en siffra som de svenska Socialdemokraterna ännu inte varit i närheten av i riksdagsval.
Ännu vanskligare ser det ut på den borgerliga sidan. Där påminner förvisso norsk politik om svenskt för- flutet. Den norska borgerligheten har ingen motsvarighet till alliansen och slåss en hel del inbördes.
Men där finns också ett problem som kan spöka i Sverige i framtiden. Frågan om regeringen Reinfeldt kan tänkas samarbeta med Sverigedemokraterna kan bli en relevant fråga i nästa val.
I Norge är det sedan länge verklighet. Ja, där är missnöjespartiet, Fremskrittspartiet, det största borgerliga partiet.
Partiledaren heter sedan 2006 Siv Jensen och hon fortsätter grundaren Carl I Hagens invandringsfientliga politik. Fremskrittspartiet vill också att staten ska öppna oljeplånboken mer.

Det är främst invandrings- och asylpolitiken som gör att Fremskrittspartiet inte är rumsrent i Norge. Partiet har aldrig fått ta plats i en regering.
Men partiet är nu så stort att det inte går att ignorera. 1993 fick de 6,3 procent av rösterna. I senaste valet 22,1 procent. Det kan bli ännu fler röster i år.
Det är siffror vi aldrig upplevt i Sve-rige. Men de ger Sverigedemokraterna något att drömma om, och alla andra något att fasa för.

Expressen rättar: I en tidigare version av denna artikel fanns en felaktig faktaruta med. Vi hade lyckats kasta om ett par norska partiledare: Liv Signe Navarsete är partiledare för Senterpartiet och Kristin Halvorsen är partiledare för Socialistisk venstreparti. Dessutom heter Kristelig folkepartis ledare Dagfinn Høybråten och ingenting annat.