HÖGER
Jag var på plats på Moderaternas valvaka 2006. Ett val och en valvaka som väl får beskrivas som historisk. Efter en golgatavandring långt bort från makten som nådde sin klimax eller snarare antiklimax vid 2002 års val då Moderaterna fick rekordlåga 15 procent av väljarstödet.
Det var ett tag före förra valet som alliansen skapats. En allians som egentligen nog gillades mer av väljarna än av partierna själva. Så är det för övrigt fortfarande. Väljarna gillar samarbetet medan de inblandade partierna emellanåt nästan håller på att gå under av bördan att ständigt förankra och kompromissa ihop sig.
Efter badtunnan hos Maud Olofsson i Högfors var de borgerliga partiledarna vänner. Visserligen badades det aldrig i någon tunna hos Maud. Men det spelar ingen roll. Som symbol för vänskap och tillit är en badtunna genialisk. Att basta ihop är lite för grabbigt. Att bada ihop är perfekt. Badar gör man inte hursomhelst eller med vem som helst. Har man suttit i en badtunna tillsammans, då är man kompisar.
Nu känns det nästan svårt att minnas, men just oförmågan att samsas har varit borglighetens trauma i decennier. Och så plötsligt - Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Göran Hägglund och Maud Olofsson badandes tillsammans. Sedan åkte de tåg ihop. De gjorde nästan allt tillsammans under valrörelsens sista skälvande dagar och det avgjorde valet.
Fast det var det ännu ingen som visste klockan åtta på Nalen i Stockholm där 2006 års valvaka hölls. Spänningen var nervös.
Den då ännu ganska oerfarna Fredrik Reinfeldt hade tillsammans med Anders Borg, Sven Otto Littorin, Per Schlingmann och Ulrika Schenström skapat de nya Moderaterna. Ett nytt arbetarparti. Men på valvakan fanns många gamla moderater klädda i skepparkavajer och seglarskor och paranta damer i dräkt med tuperade hår och färgmatchade sjalar.
De nya Moderaterna, som vid den tidpunkten mest bestod av ledargänget, var inlåsta någonstans i de bakre rummen. Medan de gamla Moderaterna minglade runt, oroligt mumlade och ännu tveksamma till att den nya modellen skulle gå vägen. Det hade varit en jämn valrörelse opinionsmässigt och segern för alliansen var ännu inte bärgad.
När de väl hade vunnit och Fredrik Reinfeldt skulle hålla sitt tal var han mycket återhållet glad. Det var nästan så man önskade att han hade kunnat släppa loss lite. Tagit några danssteg eller segerrusigt sjungit. Men det var som om han redan där på valnatten kände ansvarets tyngd på sina axlar.
Men de hade vunnit. Strategin med de nya Moderaterna fungerade. Den orangefärgade alliansen och det gemensamma kampanjandet hade gått hem. För första gången verkade de borgerliga mer folkliga och mer förankrade i människors vardag än Socialdemokraterna, vars ledare helt verkade ha tappat greppet.
För första gången trodde en majoritet av Sveriges befolkning att det krävdes ett borgerligt styre för att få bukt med arbetslöshet och utanförskap. Utanförskap, ett ord som alliansen själva hittat på och som blev avgörande för att vinna valet.