I går kunde man i Expressen läsa ett så kallat feministiskt manifest ihopskrivet av Margareta Winberg och Annika Bahrtine, den senare mest känd som Göran Perssons exfru.
Manifestet bestod av fem punkter:
Vägra kvinnolöner – ta betalt!
Vägra huvudansvar för familjen – dela föräldraledigheten!
Vägra 24-timmars omsorg om andra – tänk på dig själv också!
Vägra att ständigt vara nummer två – tag plats!
Vägra bli förtryckt – gör dina egna val (vid behov skilj dig)!
Det är ju alldeles utmärka punkter. Det är viktigt att kvinnor skaffar sig en god ekonomi. Tyvärr har en rad politiska beslut lett till att just typiska kvinnoyrken nästan bara finns i den offentliga sektorn. Och problemet med den offentliga sektorn är att det är väldigt svårt att få betalt efter kunskap och förtjänst. De vanliga löne- och betalningsmekanismer som finns i den privata sektorn är nästan helt borttagna. Så det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, för alla kvinnor som finns där att kräva bättre betalt.
Det som har varit mest effektivt för att höja kvinnolöner inom vård och omsorg har varit införandet av privata uthyrningsföretag. Men det har man från politiskt håll gjort allt för att få bort. Men det kanske blir ändring på den politiska inriktningen med det nya feministiska manifestet.
Barnansvar tar inte slut efter ett års föräldraledighet. Det fortsätter hela livet och kräver ständig flexibilitet. Det viktiga måste rimligen vara att man får bestämma själv. Vill man vara den som är viktigast för barnen och ägnar dem mest tid, ska man få vara det. Vill man dela absolut lika ska man få göra det. Eller vill man spela andra fiolen i de små barnens liv och lämna över till pappa i stället, ska de kvinnor som vill få göra det. Eftersom just föräldraledigheten är något som kvinnorna har makten över så bör förstås ett feministiskt parti rimligen vara för en så stor valfrihet för kvinnor som möjligt.
Att kvinnor ska tänka mer på sig själva är helt sant. Och det som tynger många kvinnor är inte barnen. De anses ofta vara en källa till glädje även om de tar tid; i stället är det städning, tvätt, matlagning och allt annat som hör ett hem till som frestar på. Där har verkligen ett feministiskt parti något att jobba för. Att se till att alla dessa tjänster kan köpas till vettiga priser och att hela frågan om hjälp hemma avdramatiseras.
Vägra vara nummer två. Det är helt sant. Men att vara nummer ett i hemmet måste också räknas. Det är roligt att vara det. Och allra roligast är förstås om man lyckas växla mellan positionerna. Under småbarnsåren är man nummer ett hemma och när barnen blir äldre kan man plötsligt få vara mer oumbärlig på jobbet än hemma.
Vägra bli förtryckt. Det är glasklart. Ingen ska behöva bli förtryckt. Varken av sina män, arbetsgivare eller politiker som anser sig veta exakt hur alla kvinnor ska utforma sina liv. Som om det fanns endast ett kvinnoliv som vore det enda rätta sättet att leva.
Med ett sådant manifest är jag helt för ett feministiskt parti.
