Nu kan man inte bara beskylla finansminister Anders Borg för att det var så varmt att det knappt gick att andas i seminariesalen när alliansen lade fram sitt ekonomiska program igår i Almedalen. Fast han stjäl allt syre på något sätt, finansministern.
Borg pratar om ekonomi med ett ordval som kan få till och med andra ekonomer att se olyckliga ut. Smaka på uttrycket "avkastning på utbildningsinvesteringen". Han sade det när han lätt motvilligt läste upp att regeringen kanske, kanske, i händelse av bättre finanser kommer att ta bort värnskatten. Värnskatten är de extra fem procent som läggs på löner från cirka 45 000 kronor i månaden. För dessa löner gäller inte hälften kvar. En moderat finansminister borde se avskaffandet av värnskatten som en glädjens dag och inte behöva läsa innantill från ett papper för att minnas varför värnskatten eventuellt ska tas bort.
Att det ska löna sig att utbilda sig och arbeta mycket är ett annat sätt att uttrycka "avkastning på utbildningsinvesteringen". Eller så kan man påpeka att det faktiskt är orättvist att ha skatter på över 50 procent. Att ingen ska betala mer än hälften av sin lön är en enkel och ganska begriplig princip.

Men för Anders Borg är de enskilda människornas upplevelser störande inslag i den stora ekonomiska karta han ritar. Än mer irriterande är företagens önskemål. De håller inte alltid med Anders Borg, och då hävdar Borg att de är ideologiskt förblindade. Finansministern anser sig stödja sig på kunskap medan hans kritiker bara är simpla ideologer. Han har förstås fel. Det finns lika mycket forskning som stödjer Borg som det finns forskning som antyder att han har fel. Men Borg vet att i Sverige vinner man inga folkliga lagrar på att prata om ideologier, tricket är att hänvisa till kunskap. Och han är kunnig och ger rentav fortfarande det där lätt förlästa skolpojksintrycket. Den politik han bedriver är på många sätt ändå rätt. Skatter har sänkts. Det har blivit lönsammare att arbeta. För någon som lever i Stockholm med en genomsnittlig inkomst har de sammanlagda skattesänkningarna inneburit en årlig extra månadslön. Det är något regeringen ska vara stolt över.
Att vara finansminister är ett inrutat och ordnat liv. Jag tror att Anders Borgs bråk med näringslivets direktörer är hans eget lilla uppror mot den egna förutsägbara tillvaron. Om man inte gillade att reta upp sin omgivning skulle man inte som finansminister stövla runt i hårtofs och stor ring i örat. Jag tror att Anders Borg helt enkelt betraktar munhuggandet med Svenskt Näringsliv och dess direktörer som ett befriande litet bus. Ungefär som när väldigt välanpassade och duktiga skolpojkar insisterar på att föra principiella krig med rektorn om rätten att få röka på skolgården. Något skoj måste ju även en överbegåvad ekonom få ha.