Det var i somras som lilla Mariam Abdul Jabar började tappa aptiten och klaga på att hon hade ont i magen.
- Men läkarna här i byn upptäckte inget fel. Det var först när hon började kissa blod och vi tog henne till Basras sjukhus som de såg att hon hade cancer, säger mamma Suadad Azaldin.
Sedan dess har Mariams föräldrar tvingats se sin dotter plågas.
- Hon är i en ålder då hon ska blomma men jag ser henne dö dag för dag.
Vi befinner oss i Basra, oljats hjärta, i södra Irak.
Vi är i själva centrum för den irakiska mångmiljardindustri som numera präglas av smuggling, korruption och missskötta oljefält. Hårdast drabbade är de civila som efter invasionen hoppades att Iraks oljepengar äntligen skulle gå till skolor och sjukhus men som fortfarande inte har sett något resultat.
Mariam Abdul Jabara är ett av offren i jakten på oljan.
Vi träffar henne i byn Al-Suak som ligger två timmars bilväg utanför Basra. Det är länge tveksamt om vi kan åka dit eftersom byn ligger ute på landsbygden. Polisen har inte kontroll på området där byn ligger. Det är svårt att avgöra om det gömmer sig milisanhängare eller kriminella gäng där. Men säkerhetsläget har stabiliserats något i Irak under det senaste dryga halvåret, och våra kontaktpersoner bedömer slutligen att vi kan röra oss tämligen säkert utanför städerna.
Jag klär mig i svart huvudduk när vi åker, och fotograf Pieter ten Hoopen blir tillsagd att inte visa sig i fönsterrutan.
Mariams pappa Abdul Jabar möter upp oss en bit utanför byn och på vägen till deras hus visar han flera stora skrotlager med militära fordon som barnen leker på. Han visar också en plats som misstänks ha bombats med uranium 1991:
- Och jag jobbar på ett oljefält här i närheten. Vi vet inte varför men det är många i byn som har cancer.

När vi kommer fram till huset kör bilen upp till porten, vi duckar och springer in för att grannarna inte ska se oss. Därinne möter vi Mariam. Hon är två år och jämrar sig hjärtskärande där hon ligger i sin mammas famn. Den lilla flickan bär munskydd för att skyddas från infektioner. Hennes buk är utspänd som en stor ballong och ögonen är trötta. Hennes tunna armar hänger rakt ned och benen bär henne inte. När hennes mamma eller pappa släpper ned henne på golvet skriker hon men det kommer inga tårar.
- Tidigare pratade hon och lekte men nu har kraften tagit slut, säger mamma Suadad Azaldin.
Mariam har Wilms tumör, en tumör som sätter sig på njuren, hon har dessutom metastaser i lungorna.
- Hon har fått cellgifter några gånger men hon verkar bara bli sämre av det. Innan cellgifterna var hon inte så stor över magen, säger Abdul Jabar.
Han skakar på huvudet och tittar på sin fru som har Mariam i famnen. Hon vänder sig till mig och hennes röst är förtvivlad:
- Varför händer detta oss? Vår äldste son kan inte gå därför att han föddes med en hjärnskada och nu har Mariam fått cancer. Varför?
Frågan har inget svar och det blir tyst.
Mamman Suadad Azaldin böjer ned huvudet i händerna och börjar gråta. Mariam ligger nu kraftlös på golvet vid sidan om sin förlamade bror. Efter en stund gråter de flesta i rummet.
Den typ av tumör Mariam bär på har förhållandevis god prognos i Sverige. Med rätt vård hade Mariam kunnat överleva.
Men i Basra finns inga mediciner, inga möjligheter för en njuroperation eller möjlighet till strålningsbehandling eftersom den enda apparaten finns i Bagdad. Dessutom har det länge varit svårt att ta sig till sjukhusen på grund av krig, våld och bilbomber. Många cancerpatienter får vård allt för sent.
- Jag har funderat på att ta henne till Iran för en njuroperation men det är dyrt och det är svårt att låna av släkt och andra i byn. Jag vet inte hur jag ska göra, säger Abdul Jabar förtvivlat.
Det finns många barn i Mariams situation och ingen vet varför den här delen av södra Irak är så hårt drabbat av cancer.
- Det kan bero på uranium men det kan också bero på oljan eller den miljöförstöring som uppstått. Problemet är att vi inte har tillräckligt med pengar att forska för, säger Haider I Al Batat som driver en frivillig cancerorganisation på sjukhuset i Basra.
Han känner också till att allt fler oljearbetare har drabbats av cancer. Mycket mer vet han inte utan vi blir hänvisade till South Oil Company, SOC, som står för oljedriften i södra Irak. Vi tar kontakt med dem och får möta deras representantar som bjuder på te. SOC och Irak är mitt uppe i förhandlingar med Shell som är ett av cirka 130 internationella oljebolag som står på tå för att lägga vantarna på Iraks olja nu när säkerhetsläget är stabilare.

Hemliga fält. Expressens reportageteam nekas att se oljefälten och tvingas fotografera utan tillstånd. Foto: Pieter Ten Hoopen



Representanterna berättar diplomatiskt att de är glada för de internationella företagens intresse eftersom de behöver modernisera sina anläggningar. De är tillmötesgående och vi ber om att få besöka oljefälten och frågar också om de kan sätta oss i kontakt med någon av deras oljearbetare som drabbats av cancer.
Vi har då fått höra av arbetare inom SOC att runt 18 personer är sjuka för tillfället och en har nyligen avlidit. Vi får vänligt svaret att de ska höra av sig snarast. Inga problem.
Men dagarna går och när vi ringer och påminner svarar de att de jobbar på det. Situationen är frustrerande och till slut tar vi beslutet att köra så nära oljefälten som möjligt och fotografera trots att vi inte har tillstånd.
Vi bestämmer oss för att åka i skymningen då det är lättare att fotografera utan att någon ser. På plats förstår vi varför de inte vill visa fälten. Till och med utanför de aktiva arbetsområdena flyter sjöar med olja, det luktar illa och pipelinerna ligger oskyddade. Dagarna tidigare har dessutom Financial Times rapporterat att södra Iraks pipelines är i så dåligt skick att de hotar att spricka.
- Om inget görs väntar en humanitär katastrof, säger senare en högt uppsatt person inom SOC men som inte vågar framträda med namn. Han hävdar att han är rädd för att arresteras om han protesterar för mycket. Men han bekräftar att 18 oljearbetare är cancersjuka.
Till slut, efter många samtal, lyckas vi få fram namnen och träffa två av dem sent en kväll: Hissian Ali Hissian, 36, och Sultan Sadwan Aisa, 59. De jobbar båda med att bland annat rengöra borrarna från olja och de berättar att fyra av cirka 150 män på deras avdelning har cancer. En har redan dött. Men Hissian och Sultan fortsätter att jobba. Varje morgon hämtar oljebussen dem klockan åtta på morgonen, de jobbar åtta timmar och sen kör bussen hem dem igen.
- Jag har haft cancer i bukspottskörteln och även om jag har fått behandling känner jag mig fortfarande inte frisk. Jag glömmer saker och ibland kan jag inte prata. Jag har fem barn och måste fortsätta jobba men det är tungt. Jag är så trött, säger Hissian som har jobbat på fälten i 16 år.
Sultan Sadwan Aisa har drabbats av en form av hudcancer och läkarna har sagt att de har sjukdomen under kontroll.
- Men jag känner mig oerhört svag och det gör ont i skelettet. Nu är jag rädd eftersom flera av de andra på jobbet har fått någon form av skelettcancer. Jag har tolv barn och hur ska de klara sig utan mig? säger Sultan som jobbat med olja i 38 år.
De berättar att de jobbar helt utan skyddskläder. De har varken munskydd eller vantar och de har inte fått mycket hjälp av SOC sedan de fick cancern. De har inte ens erbjudits att arbeta på en mindre utsatt avdelning.
- De vill helst inte prata om det eftersom de tror att alla arbetare kommer att fly från fälten om det här med cancern kommer ut. Framförallt inte nu med alla internationlla investerare. Men någon måste berätta så att världen får veta, säger Hissian och Sultan nickar.

Varken Hissian, Sultan eller lilla Mariams föräldrar tror att något kommer att för- ändras om eller när de internationella oljebolagen tar över delar av oljeverksamheten. De drömmar om ett nytt sjukhus med mediciner, strålningsapparater och röntgenmaskiner men de är trötta efter allt våld och börjar förlora hoppet.
- Och då kanske det är för sent för Mariam. Det känns så orättvist, säger pappa Abdul Jabar strax innan vi lämnar dem och deras lilla by.

Det har nu gått drygt tre veckor sedan vi lämnade Irak och för några dagar sen ringde jag med hjälp av en tolk till Mariams föräldrar för att höra om de lyckats åka till Iran för att operera bort Marimas tumör och ena njure.
- Vi har inga pengar och har varit tvungna att ställa in resan, säger Abdul Jabar tystlåtet.
Mamman Suadad Azaldin tar telefonen. Hon gråter.
- Hon är svag och äter inte så mycket längre. Om någon kunde rädda henne skulle Gud vakta över deras huvud för all framtid. Det är vårt enda hopp.