Domaren Kim Hegen har läst upp häktningsbeslutet, och nu fattar jag plötsligt. Hans torra röst och det juridiska språket blev som ett knytnävsslag i magen. Herregud, jag sitter och bölar i tingsrätten.
Det har gått tre dagar men Anders Behring Breivik ångrar ingenting. Han säger att dådet var nödvändigt, att han skulle kunna göra om det. Han har erkänt i polisförhör, och erkänner igen, i rätten. Dessutom börjar han läsa upp sitt sjuka manifest, men domaren avbryter honom, och att han skulle få bära sin uniform är uteslutet, det sätter domaren stopp för. Anders Behring Breiviks syfte med massakern, bomben och manifestet är att "rädda världen".

Vilket missförhållande i världen skulle kunna botas av unga människors död?
Shit, det är alltså sant. Det susar i huvudet. Anders Behring Breivik ville "ge en kraftig signal till folket" och "stoppa nya rekryteringar till Arbeiderpartiet". Den totala likgiltigheten. Jag visste ju vad som hänt, jag har pratat med fem överlevande som sett massakern. Ändå har jag på något viss trott, eller i alla fall hoppats, att det var fråga om något förfärligt misstag. Men i Anders Behring Breiviks värld gick allt helt enligt planerna. Det finns ingen ånger.
Åklagaren Christian Hatlo begärde att häktningsförhandlingen skulle vara stängd, av rädsla för en medhjälpare. Anders Behring Breivik själv ville gärna sprida sina tankar till medierna. Nu får han hur som helst massor av uppmärksamhet. Flera hundra journalister rapporterar från Oslo tingsrätt till hela världen.
- Det är precis vad han vill, säger flera journalister.
Men det tycker jag är fel sätt att tänka. Jag skiter i vad han vill eller inte vill. Anders Behring Breivik kan önska sig att få sova med blöjor och napp i häktet eller be att få in en bibel, det kvittar.

Detta är något fruktansvärt som har hänt och vi måste berätta om det. Vi alla behöver veta. Fastän det tar helt slut i huvudet vid tanken.
De senaste 13 åren har jag sett liknande formuleringar i tusentals rasistiska läsarmejl. Man blir ledsen ibland över hatet, men viftar oftast bort det. Men att en person skulle göra verklighet av de där tankarna? Alltså jag ­skakar och tårarna rinner.
Jag tror inte att jag är den enda som har svårt att fatta. Insikten kommer bit för bit. Jag tror att det här blir en mycket lång och svår höst för Norge.