– Tack! Jag tycker att det är trevligt med födelsedagar. Och just nu stiger en särskild födelsedag upp i mitt huvud, den när jag fyllde elva år.
Vad hände då?
– Vi bodde i Ronneby och jag fick en cykel som jag länge hade åtrått. Jag cyklade hela den dagen och jag kan fortfarande rekonstruera precis den väg jag cyklade. Upplevelsen av frihet känns faktiskt i kroppen ännu när jag talar om det.
– Under kommande sommar använde jag cykeln
i vinstsyfte, sålde från den Blekinge Läns Tidning till landstormsgubbar som låg förlagda på Ronneby Brunn. Vi var flera killar som gjorde det och jag insåg snabbt att den som cyklade fortast fick sälja mest. Det var min inledande lärdom i tidningsdistribution.
Du var min chef under 14 viktiga år och bland det bästa med dig som sådan, var att jag och alla andra på tidningen alltid visste att du hade läst det vi skrivit. Och att du nästan alltid hade en kommentar till det.
– Det ingick förstås i mitt uppdrag som chefredaktör och ansvarig utgivare att läsa tidningen. Jag gjorde det inte för att stryka eller polemisera, utan för att veta vad som stod i den.
Du var mycket noga med språket. Och ditt pillande med semikolon är legendariskt. Eller var det något vi bara fick för oss att du höll på med?
– Semikolon använde jag själv – det är mer än ett komma men mindre än en punkt – men jag tvingade aldrig några andra att göra det.
Tänker du nu säga att tidningsspråket förflackats på ett upprörande vis?
– Det krävs ganska mycket för att uppröra mig numera. Visst finns det alltid en risk att tidningsspråket hamnar i klichéer och schabloner, men jag river aldrig sönder tidningen i ilska över det. Jag tycker nog ofta att språket i tidningarna präglas av eftertanke och av en strävan efter på en gång exakthet och uttrycksfullhet.
Och i övrigt, hur tycker du att medierna utvecklats de senaste decennierna?
– Det är uppgift för en seminarieserie eller en dok-torsavhandling, det går inte att säga något meningsfullt om det i ett pratminus.
Du var chef under de gyllene åren, då upplagan var som störst. Din maktposition var unik. Hur svårt var det att släppa den?
– Inte svårt ett enda dugg. Och till det bidrog kanske att jag hade den stora glädjen att precis innan jag avgick vara åtalad i det största tryckfrihetsmål som Expressen väl någonsin medverkat i.
– Justitiekansler Hans Starck, oerhört illa rådgiven, väckte åtal mot oss på 176 punkter för artiklar om uppgjorda matcher i hockey och bandy. Efter fem veckor, varje dag från klockan nio till klockan sex, blev Expressen frikänd på alla punkter.
Vad annat minns du med glädje?
– Jag tycker att jag hade ett fantastiskt privilegierat yrkesliv, omgiven av snillrika med-
arbetare. Och med en ägare som verkligen var engagerad.
– Under min tid represen-
terades ägarintresset av Abbe Bonnier jr och Gerard Bonnier. De var sinsemellan mycket olika, men bägge brydde sig på djupet om tidningsutgivning och såg journalistiken som en konstart.
– Sedan hade jag ju också den enastående förmånen att under alla år få samarbeta med en tidningsdirektör, Åke Ahrsjö, som verkligen förstod en tidnings väsen.
Kan det finnas något du inte är fullt lika glad över att minnas från dina Expressen-år?
– Det är möjligt att det beror på att jag håller på att få dåligt minne, men jag minns det mesta med stor glädje.
– Jag tycker att det var fantastiskt att få vara chefredaktör under en mycket händelserik tid när utmaningen till god journalistik var stark, när tidningarna fortfarande spelade en mycket viktig roll i det svenska samhället och när konkurrensen från nätet ännu var något man inte tänkte på.
Använder du dig av nätet numera? Läser du bloggar?
– Nej, men det beror inte på teknikfientlighet utan på mina ögon som jag har bekymmer med.
Läser du alls tidningen?
– Jag köper den varje dag men har haft vissa besvär. Jag har fått byta hornhinna tre gånger. Fast nu har ett syngeni, optikern Owe Floding, lyckats fixa ytterligare tre decimaler åt mig på vänsterögat, nu klarnar bilden av samhället för mig igen.
Du började din bana som poet, eller hur?
– Jag debuterade som lyriker i BLM sommaren 1948 tillsammans med en ung uppsaliensare som hette Bo Setterlind och detta tidningskriftsnummer har jag fortfarande kvar.
Steget därifrån till att bli chef för Sveriges då största kvällstidning låter långt.
– Att läsa eller skriva poesi är inte någon dålig skola för den som ska vara tidningsredaktör. Sigge Ågrens löpsedel efter den första hjärttransplantationen i Sydafrika, när en vit man fick en svart mans hjärta eftersom inget annat fanns att tillgå, löd: ”Svart hjärta lika rött som vitt”. Och det är ju ett mästerprov i lyrisk förtätning. Den goda journalistiken har beröringspunkter med det poetiska uttrycket.
När du fick anbud om att bli kulturredaktör i Expressen i slutet av 50-talet fick du samtidigt ett att bli kulturredaktör i Tv-Aktuellt. Har du någonsin ångrat ditt val?
– Det är klart att Aktuellt var lockande, men jag ville så gärna skriva. Sen medverkade jag ofta där ändå. De ringde när det var Nobelprisdags, vi hade ju alltid knäckt vinnarnamnet i förväg.
Hur gick det till?
– DN fick förhandsinformation och eftersom vi och DN hade gemensamt pressarkiv beställde jag långt i förväg upp alla klippkuverten som rörde tänkbara pristagare. Sen behövde jag bara sitta och vänta på att man från arkivet ringde och efterfrågade ett av de där klippkuverten för DN:s räkning. Det höll i minst tio år.
Och sen bytte du taktik?
– Sen skaffade jag en källa vars identitet jag aldrig kommer att röja. Men då skrev vi inte rakt ut vem som skulle får priset, det var bara så att den dag det skulle kungöras, då hade alltid pristagaren, såsom av en slump, skrivit en artikel
i Expressen.
– Det där pågick också under en ganska lång period och ledde till att Times och Guardian och Figaro och alla de andra på
Nobelprismorgonen ringde och frågade: ”Vem skriver i Expressen idag?”
Nu har vi bara pratat om tidningar. Har de varit viktigast i livet?
– Mitt yrke har varit mycket viktigt. Men viktigast har Margareta varit. Vi träffades i Lund 10 september 1950 vid 10.30-tiden. Vi var båda två frikyrkligt uppfostrade och på väg till varsin kyrka.
– Vi blev stående i det gathörn där man nu kan hitta skylten ”Här skrev August Strindberg Inferno”. Vi glömde bort vart vi egentligen skulle, vi gick en sväng, vi liftade till Kristianstad, vi matade fiskarna i ån med nonstop, vi var tillsammans hela den dagen och sedan har det bara fortsatt.

PS. Den intervju ni här kan läsa är en brutalt nedstruken version av allt han berättade under två timmar vid sitt köksbord hemma i Tanto. När han inte talade deklamerade han med karaktäristisk inlevelse långa stycken av såväl Bellman som
Snoilsky för mig. Dessutom hann han spela ett och annat av Taube på sin flygel.