Jag skulle varit i Milano i dag. Suttit på en uteservering med en kopp kaffe och en fotbollstidning och sneglat på den vackra domen över mina svarta solglasögon. Nu är jag i stället i ett blåsigt Norrköping och känner att det är rätt okej det också.
Våren är dammig, knotig och lite unken. Det är för varmt och för kallt hela tiden. Jag ser glåmig och trött ut. Himlen skiftar i blått och lila. När kvällen kommer är jag så upptagen med familjevardagen att jag knappt hör ungdomarnas skratt när de dansar lätt över torget utanför fönstret.
Vid kyrkogården dit jag går ibland för att minnas våra två första barn som aldrig fick chansen att leva, sitter en kvinna i min egen ålder. Hon har blommor och värmeljus i händerna. Hon är väldigt stilla när jag sätter mig bredvid henne.
Vad säger man till någon på en bänk vid en minneslund? "Hej där. Var är dina döda nedgrävda?"
Jag säger ingenting, sitter bara där ett tag och ser molnen bli ansikten på himlen. Mina barns ansikten. Jag tänker på Dante och Liten som jag tänker på avlägsna, älskade vänner som jag kommit ifrån, som kanske sitter halvpackade och nöjda i en äppelträdgård någonstans. Jag tänker på dem ibland, när jag ser glaspojken i vårt tornfönster röra sig utan vind eller luftdrag...
Jag har en liten nalle och några blommor med mig. Man vill vara ensam vid en minneslund. Kanske för att man aldrig är ensam där.
Jag vet hur man talar med de döda. Det är ingen hemlighet (Nu följer en ren spökhistoria men som med alla spöken är det ingenting att vara rädd för).
Man behöver tystnad. Man behöver lära sig att stänga av. Man behöver vrida ner volymen på alla sina reglar. Man får inte vara arg eller stressad. Då sprakar och knastrar det bara. Man får inte vara för lycklig. Man får inte ha tankarna i smutsiga banor runt skam.
Man ska göra som kvinnan bredvid mig. Samla sig. Andas lugnt. Ta sig tid. Då smyger de döda osynligt fram till blomkanten i minneslunden och talar tyst med oss. Inga ansikten. Inga röster. Bara väldigt tydliga meningar, planterade som ljus inne i oss.
Döden är en stor tröst. Det är livet som är skrämmande. Det är heller aldrig det som gör ont som dödar en, utan det som inte känns som i förlängningen tar livet av en.
Ska jag säga det till henne, kvinnan bredvid? Vi lever ju trots allt. Vi kan prata med varandra och inte bara med våra döda släktingar. Jag sneglar lite på henne men hon ser bara rakt fram, ibland snett uppåt, mot molnen på himlen som för henne helt säkert har andra bilder, andra ansikten.
Men jag säger ingenting. Inte hon heller. Vi sitter där bara tills molnen blir dova över kyrkan och det ser ut att börja regna. Då reser hon sig upp för att gå. Jag hinner undra om hennes man är här, kanske hennes barn. Eller är det hennes föräldrar som tassat fram till henne och lagt en sträv hand mot hennes mjuka kind?
Döden är den enda stunden i livet då jag känner mig fullständigt tillfreds. Och när jag skriver. Det är samma synnerligen förträffliga närvaro. Döden är ingen svart kåpa med lie. Döden är alls inte så vulgär. Döden är en dikt man förstår. Döden är en dikt man vill läsa tusen gånger, en bok man inte behöver sprätta själv eller använda ordbok för att göra begriplig.
Döden är en av mina närmaste vänner. När han blev det slutade jag också vara rädd för honom.
