Vad ska man ha gjort för att bli en hjälte? Räddat livet på någon? Räddat livet på sig själv? Burit ut någon ur ett brinnande hus? Bli räddningsarbetare som reser till Haiti och gräver fram människor ur rasmassorna?
Absolut.
Men jag har förälskat mig i två andra typer av hjältar. Den ena och främsta är vardagshjälten. Människor med plågsamma minnen mitt i en sjukt slaskig sövande vardag. Människor som en måndag mitt i vintern, när tågen är inställda, när plogbilarna vägrar köra ut, när kvarteret ser ut som en albansk krigszon av döda träd, slaskiga trottoarer och gallfärgad himmel, ändå tar ett kliv tillbaka mitt i trängseln under jorden och fixerar din blick och sedan ler ett leende som smälter varenda förbannad vinter i hela den fria världen.

Mammor med matkassar och middagsplaner utspridda över sitt optimistiska tidschema. Fäder med som går ner i tid för att vara med sina barn. Ensamma människor som ställer skorna i perfekt vinkel mot ytterdörren, hänger upp kostymen på en galge och fortfarande vågar drömma om kärleken som en skatt, en ny väg, en Autobahn ut ur allt som står still. Flickor och pojkar med för mycket kajal hand i hand över Mariatorget i sina oknutna kängor. Busschauffören som ser gubben som halkar ut ur sin port och väntar in honom. Snabbköpskassörskan som låter en äldre dam få sina varor trots att det saknas en tjuga. Poliser som vägrar bli cyniska. Läkare som inte låter yrket stiga dem åt huvudet. Undersköterskor, hemvårdspersonal, hotellstäderskor, kypare på de risigaste syltorna, SJ-personal som faktiskt tar sig tid och både förklara och le, taxichaufförer som vrider på huvudet och säger hej trots att jag är deras sjuttiofjärde körning på en timme.
Ni håller mig uppe. Omedvetet stjäl jag lite av ert magiska ljus. Jag fylls på. Jag blir någon centimeter längre.
De andra hjältarna är "statyerna" som jag kallar dem. Musikaliska, popkulturella och litterära hjältar som höll mig vid liv då, förr, och som håller mig vid liv, nu. Thåström och Lundell. Melissa Horn och Winnerbäck, Edith Södergran och Karin Boye. Tranströmer, Stephen King och Marcel Proust. Ricky Gervais, Sisters of mercy och Mission. Märkliga, grönskimrande män i slokhatt som står i solglasögon och mjöliga hattar i röken och darrar sina obegripliga texter.

Ofta träffar jag människor (oändligt mycket kunnigare, snyggare och coolare än jag själv) som delar upp sitt liv i då och nu. Det de lyssnade på 1992 skäms de över nu. Jag har aldrig förstått det där. Jag må vara en gammal depprockare (och är det gärna) men jag skulle aldrig komma på tanken att massakrera minnet av alla dem som hjälpte att definiera en när man växte upp.
En hjälte är en hjälte för alltid.
Morrissey, en av statyerna, sjunger det på inledningsspåret till "Viva Hate", "Little man, what now?" om en popartist som försvann och försöker ta sig tillbaka till rampljuset "men jag kommer ihåg dig. Jag kommer ihåg dig!"
Det är vackert. Det spelar ingen roll om de är vackrast på jorden och kliver upp för ett utsålt Ullevi med sin rockorkester eller om de lönnfeta och panka drar runt på små klubbar i stans utkanter.
De är alltid hjältar. De blir aldrig patetiska. Det enda patetiska är att glömma dem, förtränga dem, låtsas som om deras livräddning aldrig ägt rum.