Underjorden har sänt sina spioner upp till jorden under flera veckor. Små omärkliga klirr från porslinshyllan. Små, nästan varsamma, skalv som knappt känts, mer anats. Viskningar från en värld vi försöker besvärja oss bort ifrån. Vi trampar underjorden ner för varje steg vi tar. Vi ber uppåt, aldrig neråt.
Människorna i L'Aquila har tvinnat sina radband och bett sina böner. Människorna har förberett sig inför påsken, tänt ljus i kyrkan, varit varsam i sina gester och sina relationer.
Jordbävningar är inget sällsynt i Italien. Men man kan aldrig förbereda sig för en katastrof. Man kan vara beredd, vaksam, lyssnande och förberedd men när skalvet väl kommer, när hus, kyrkor, vägar, sjukhus bara utplånas, försvinner, sväljs av en frustande käft, utplånas, raderas ut, när människor man levt med dagligen, grannar, vänner, gamla flickvänner, föräldrar, syskon dör och försvinner, krossas av detta djävulska vrål, då är man inte förberedd.
Då är man ingenting annat än en förtvivlad medmänniska, en av oss.
Himlens tystnad är Guds skam. Varför är det alltid så att vi måste försvara Gud och hans handlingar medan ondskan, all bråd död, förefaller så logisk, enkel och förklarande?
Påsken är lidandets tid.Jag vill ha solidariska förklaringar uppifrån någon gång. Det är alltid underjorden som låter, som vräker allt åt sidan, som öppnar upp sina falluckor och tar liv. Himlen är tyst.

På en bild ser jag en präst på trappan till det som var hans kyrka och han gråter och himlen är blålila ovanför honom men den är fortfarande tyst och jag hinner tänka att han ser ut som en supporter som förlorat en final på straffar, det finns ingen återvändo från det här nederlaget. Det finns ingen väg tillbaka till Guds tillit. Den fallna ängeln vinner ideligen. Han ruskar bara lite på pelarna som håller hans svarta underjordiska tempel intakt och hela vår värld rasar. Det är lite sorgligt.
Hur svarar Gud på det här? När får vi höra ett försonande brandtal uppifrån?
Halv fyra på morgonen drömmer man ofta som djupast. Vackra eller hemska drömmar som dansande ljus bakom stängda ögonlock. Törs man hoppas på att de avlidna fick några sekunders frist innan smärtan? Törs man hoppas att deras sömn var av det barmhärtiga slaget?

Jag vill så gärna tro att människorna som dog fick drömma goda drömmar innan filmen klipptes av, innan stigen tappade sina snitslar, innan klon kom, innan ljusen blåstes ut ett efter ett i snabb följd...
På lördag, självaste påskafton, är det derby i Rom. Jag önskar att den matchen fick bli en enda försoningssång mot ett det skoningslösa mörker som lagt sig över Italien i allmänhet och den här delen av Italien i synnerhet.
Alla intäkter från den matchen borde oavkortat gå till det fantastiska räddningsarbete som italienarna är erkänt duktiga på.
När jag bad min kvällsbön i går avslutade jag med en fråga om den tystnad som himlen alltid lämnar oss med. Den står i en sådan skarp kontrast till det skrammel, skrik och skrän, som underjorden blivit begåvad med.
Jag fick inget svar. Sedan slog det mig. Den goda, verksamma tystnaden segrar alltid över ondskans högljudda vapenskrammel. Påsken är en påminnelse om det.