Det där höll i sig. När jag blev en ung man och började dricka rödvin hamnade jag ofta uppe på taket i den gula villan mittemot den sovjetiska (och sedermera ryska) ambassaden vid ST Sigfrids Plan. Jag fick sitta rätt länge på det blöta, hala taket innan någon upptäckte mig, innan någon från den varma, vilda festen alls upptäckt att jag var borta.

Nu är allting förändrat. Nu har så mycket kraft, energi och tålamod frigjorts.

Nu tänker jag och många med mig själv på en kollega och vän som sitter inlåst i Eritrea.

Jag vill kunna se mig själv i ögonen varje dag. Jag älskar att vara en pretentiös författare. Jag tar mitt skrivande på allvar. Som alla stolta yrkesmänniskor. För mig är en författare en människa som tar ställning, som riskerar något med sitt liv och sitt skrivande. Skrivandet är ett kall.

Jag fick en fråga av Dawits bror innan jul om att skriva en debattartikel om hans brors öde. Jag har under de här åren följt detta öde under flera olika perioder av mitt liv. Under den här långa resan har Dawit suttit inlåst. Jag har med fasa och avsky sett hur den tysta diplomatin varit nästan ingenting annat än just tyst. Talar du inte, så hörs du inte. Därför har Adaktusson helt rätt när han säger att det bara är kampanjer som kan frige och rädda livet på Dawit.

Vi tänker på honom och vi gör vad vi kan för att han ska bli frikänd. Det är en kamp för en kollega och en familjefar. Det är en kamp för en medmänniska.Det allra minsta vi kan kräva är att Carl Bildt får sin blick över kanten och börjar tala om Dawit och hans plågsamt orättfärdiga fångenskap.

Hade Dawit Isaak hetat Carl Nilsson, hade hans öde sett annorlunda ut?

Det minsta vi kan kräva är att Bildt uttalar sig i frågan och redogör för vad Sverige gör för att få hem Dawit igen.

Dawit ska hem nu.