Älskade son. Älskade Milo. Det är din pappa här. Jag sitter uppe sent och bläddrar i bilder från det här året som gått. Vi har hunnit bära upp flera pappkassar med dina gamla kläder. Vi har skänkt bort en del. Du har varit här i över ett år redan.
Tänka sig. Ett helt år. Ett stort ljus på tårtan. En dröm till i drömmarnas trädgård.
På våren för två år sedan var vi i Venedig, jag och din mamma. Hon hade en sprej med sig som absolut inte fick bli över 25 grader varm. Det var svårt, för det är varmt i Venedig. Vi var på ett fint bröllop på ett slott utanför Vicenza och kyparen bar den där sprejen på en silverbricka till kylskåpet. I bilen mot tåget lindade vi in flaskan i blöta servetter. Din mamma är en hjältinna. Om du visste hur mycket jag älskar hennes godhet, hennes skönhet, hennes varma hjärta, hennes kropp och sinne.

Hon har gjort varenda uppoffring man kan göra för att få känna dig i sina armar. Jag älskar henne väldigt mycket. Vi har varit på en lång resa tillsammans. Vi har stått längst fram i varje storm och känt sorgens regn riva och slita i våra kroppar. Våra ansikten har åldrats. Vi är inte unga längre. Din mamma fick ett band inopererat och till slut var hennes kropp i perfekt balans för att få ett befruktat ägg tillbakasatt. Det gjorde mycket ont. Jag satt på sängkanten vid hennes sida när hon grät och bad att du skulle fastna där inne i henne. Jag tror att hela den där resan, från vintern 2005 när vi blev gravida med din änglabror Dante, och fram till i dag, har varit som allra svårast för din mamma. Hon har legat i krig med sin kropp.
Men vet du, vad älskade Milo?! Vi vann. Din mamma vann. Din pappa vann. Du vann. Du är här. Nu har du varit här i ett helt år och det har gått så fort, tiden har porlat som änglars skratt.

Ingenting av det onda vi varit med om existerar i din närhet. Ingen uppoffring orkar leva i ditt ljus. Allting blev så enkelt. Glöm aldrig att vara ödmjuk och tacksam mot all den godhet som visas dig i den här märkliga världen. Le mot världen.
Blinka med ena ögat när demonerna samlar sig i utkanten av mörkret.
Allt jag lärt mig om böner, Gud och tacksamhet har jag lärt mig av dig. Du är enastående.
Du tog min hand på dagen för ett år sedan och ledde mig rakt in i de här drömmarnas trädgård. Det är ljuvligt här, Milo.
Jag ska ta med en fjäder jag hittade på gågatan i går. Det är inte vilken fjäder som helst. Det är en hälsning från dina syskon i himlen.
Du är aldrig ensam, Milo. Döden är en bluff. Kärleken är alltid starkare och du är beviset för det.

Du kommer gå långt. Lev din dröm. Tappa den aldrig ur sikte. Därför att den drömmen är ditt liv. Bli inte en av de bittra som sitter där sedan halvpackad på radhustrappan och undrar vad det var som hände, varför kärleken drog och ungdomen dog, varför det läcker vatten i källaren, varför jobbet känns hemskt, varför baksmällan smakar nedgrävd kopparpeng på tungan, varför hela världen tycks forma sin himmel till ett enda långfinger.
Bli aldrig bitter, Milo. Låt ingen jävlas med dig genom livet.
Håll dig uppe. Le mot världen. Flyt ovanför. Låt inte cynismen, elakheten, falskspelet och idioterna få pilla i ditt hjärta. Kör hårt, mannen!
Jag är med dig hela vägen, vart du än går, och var du än hamnar.