Maria Wetterstrand, du har varit i den politiska hetluften på sistone. Men hur skönt är det inte att slippa sitta i regeringen just nu? Finanskris, lågkonjunktur, varsel ...
– Vad det gäller finanskrisen är jag övertygad om att vilken regering som än satt där, rödgrön eller blå, så skulle den delta utifrån samma principer. Man kan tycka vad man vill om vad krisen beror på och vems fel den är, ska man komma ur den är det ungefär samma lösningar som behövs.
– Jag skulle gärna sitta i regeringen nu också och framför allt skulle jag då vilja arbeta med miljöfrågor.
Att vilja styra landet, vittnar det om en stark känsla för vårt gemensamma ansvar? Eller om ett ohejdbart maktbegär?
– Det första, anser jag givetvis. Det finns de som fått för sig att jag är maktlysten, men att bli minister är inte det jag mest av allt går och längtar efter och inte heller efter den utsatthet det innebär. Hade det varit så, hade jag väl gått med i socialdemokraterna redan från början.
Global recession talas det om nu. Det låter som en mycket otrevlig åkomma.
– Onekligen. Och det har ju fått till följd att andra problem, som till exempel klimatkrisen, får mindre uppmärksamhet. Summorna man är beredd att lägga upp på bordet när det gäller finanskrisen skulle räcka många gånger om för att lösa klimatfrågan. Men det har det aldrig varit tal om, trots att även den hotar att leda till global recession.
Har du legat sömnlös för egen skull på sistone? Sålt något eller köpt något eller stoppat besparingar i madrassen?
– Mina besparingar är mycket begränsade just nu eftersom vi investerat i att ordna bergvärme och sätta upp solpaneler under sommaren. Vi tog ett litet lån för det och räntorna har stigit, men det får man räkna med och jag sover gott om natten.
Det har förekommit offentliga schismer i den dysfunktionella oppositionsfamiljen i veckan som gått. Du och mäktiga syster Mona har gått ihop och försökt mobba ut lillebror Ohly. Det såg inte riktigt snyggt ut. Och dessutom gick ni på pumpen. Varför ville ni inte vara med honom?
– Vem är det som inte vill vara med vem? Vänsterpartiet har varit mycket tveksamma till samarbete under de två år vi diskuterat frågan. Det enda de säkert vetat att de velat är att om miljöpartiet är med någonstans, då vill de också vara med.
Nu är vi rätt många som fått allt svårare att skilja mellan alla partier, de flesta drar allt vad de kan mot mitten. Alltså får vi rösta på partiledare i stället och då blir det efter attraktionskraft och där ligger du nog bra till.
– Det kanske jag gör. Men jag tycker nog att det är till partiernas ideologier och värderingar man ska gå.
I vilket fall som helst är det fascinerande att titta på dig när du debatterar. Du gör det med hela huvudet och ansiktet, särskilt med pannan.
– Männen brukar kalla det för att jag är arg. Även min gitarrlärare sa att jag såg arg ut när jag spelade gitarr men det var jag inte då heller. Men kanske att jag skulle försöka slänga in ett leende lite oftare under debatterna.
Det vore väl lätt för dig, du som gått dramalinje. Du kan väl spela vilka roller du vill för oss?
– På dramalinjen lärde jag mig att stå inför en publik och att hålla någorlunda kontroll på kroppen. Jag är dessutom bra på att lära mig repliker, men väldigt dålig på att förställa mig.
Det yttre blir allt viktigare. Hur genomtänkt är din stil?
– Min stil är en slags blandning av mitt fullständiga ointresse för kläder och andras intresse av att jag ser civiliserad ut. Den enda stiltanke jag själv haft, och som jag fått från Claes Roxbergh som nu är kommunalråd i Göteborg, är att klär man sig på ett sätt som inte förväntas av en miljöpartist, i enfärgad kavaj och skjorta i stället för blommigt och kofta och sandaler, då kommer man undan med mycket radikalare förslag än man annars gjort.
Men är det inget i din uppenbarelse som signalerar miljöpartist?
– Hos mig personligen? Jo, men visst, jag har ju gröna ögon. Och grönt har varit min favoritfärg sen jag var liten.
Du och ditt parti har gjort en kovändning vad EU beträffar, nu är ni plötsligt för. Du är gift med en finsk kollega, där har de alltid varit det. Har vändningen lett till ökad äktenskaplig harmoni?
– Det har inte haft så stor betydelse. Vi kan fortfarande bråka om euron om vi skulle komma in på den frågan.
Ni har nu två mycket små barn och partiet arbetar för att småbarnsföräldrar ska få förkortad arbetstid. Hur funkar det hemma hos er?
– Vi har tyvärr inte rätt att gå ner i arbetstid i riksdagen.
Hur funkar pusslet överhuvudtaget?
– Den här hösten är första gången som det ska organiseras. Senaste året har vi varit föräldralediga, först jag och sen han – som första manliga riksdagsledamot i Finland någonsin – och vi har hela tiden bott på samma plats allihop.
– Nu bor jag här och han i Finland tisdag till fredag. Och faktum är att så har de flesta riksdagsledamöter det. Jag har fått planera den här hösten stenhårt och i detalj. Barnen ska vara fyra dagar på dagis i veckan och en femte dag hemma med min man eller mig. Sen vet jag att jag kan bli tvungen att jobba i helger och sena kvällar. Men alla vanliga dagar lämnar och hämtar jag dem på dagis och så får jag jobba när de sover.
Ditt parti värnar om kärleken, sa du i partiledardebatten. Det lät rart. Hur har du värnat om den egna?
– Tack bra, tycker jag. Vi har inte haft några äktenskapliga kriser. Jag vet inte om jag vill gå in på några diskussioner om kärlek på det privata planet, men jag talar gärna om vår motion om könsneutrala äktenskap.
Du har alltså två små barn nu. Hur har det förändrat din syn på tillvaron?
– Jag har förstås fått större förståelse för föräldraskap. Och insett att inte bara flickor utan också pojkar pressas in i könsrollsmönster.
– Jag tror inte att det är genetiska orsaker som gör att de flesta som sitter i fängelse är män eller att de flesta rasister och homofober är det.
– Det finns föräldrar som går och oroar sig för att deras söner ska bli bögar, jag är mer orolig för att min ska bli homofob om jag låter honom börja spela hockey eller något sådant, när man vet vilka attityder det är som råder i omklädningsrummen.
Redan för fem år sen frågade jag om du hade siktet inställt på statsministerposten. Då sa du att varför inte. Vad säger du nu?
– Om det var absolut nödvändigt, om alla absolut vill det, skulle jag kanske låta mig övertalas. Men jag skulle vara mycket tveksam.

PS
Från fönstren i det rum där intervjun utspelar sig kan vi titta rakt in i Högsta domstolens lokaler. Och där inne sitter en man, kanske ett justitieråd, vid sin dator. Han spelar, enligt Maria, oavbrutet datorspel. Nu som alltid. Vad innebär detta för
det svenska rättssystemen? undrar vi oroligt bägge två.