Ingegerd Berglöf är för aktiv dödshjälp. Helst av allt skulle hon vilja dö i sömnen, plötsligt inte vakna upp en morgon. - Men jag är realist och osentimental, har alltid varit. Det är inte så ofta det blir så. - Min utåtriktade aktiva tid är mer eller mindre förbi. Det är inte så att jag vill dö nu. Men vad kan man förvänta sig mer av livet vid en högre ålder? Ingegerd Berglöf, nu pensionär, har tidigare varit bankdirektör och chef för flera bankkontor i Stockholm - en karriär som betytt mycket. - Nu är jag aktiv i olika styrelser och föreningar. Jag har två barn och tre vuxna barnbarn. - För mig är definitionen på liv att jag finns till, inte bara att hjärtat slår. Att finnas till innebär för mig att jag kan arbeta, vara tillsammans med min familj, visa kärlek och omsorg, vara ett stöd för mina närmaste. När allt detta fråntas mig på grund av ålder och sjukdom vill jag själv bestämma hur mitt liv ska avslutas med läkarhjälp.

"Kränkande"

- Det är kränkande att en svårt sjuk människas liv ska upprätthållas till varje pris mot patientens vilja. Om dödshjälp fanns som en nöd-utgång skulle det ge en trygghet. Då skulle många självmordstankar undvikas. Tankarna på dödshjälp väcktes när Ingegerd Berglöfs mamma var sjuk i cancer. Hon led av svåra smärtor och fick dagliga blodtransfusioner, som gjorde att hon levde ännu ett dygn. När behandlingen upphörde och modern dog 64 år gammal upplevde Ingegerd en stor sorg - men också en stor lättnad: - Jag knäppte händerna och tackade Gud för att hon slapp lida mer. Det var det första som kom i mitt huvud när mamma drog sin sista suck.

"Samlar på sig medicin"

Ingegerd kan inte tänka sig att ligga på sjukbädden sista tiden i livet. - En människa ska inte behöva ligga som ett vrak. Jag är van vid att vara chef. Skulle jag plötsligt vara beroende av någon annan? Nej, det är otänkbart. - Jag vet många som har samlat på sig mediciner för att avsluta ett liv, men jag har inte gjort det. - Vilken trygghet jag skulle känna om jag visste att jag kunde få hjälp av en läkare när jag tycker att livet är slut. Hur skulle läkaren veta om du var deprimerad? - Jag har bestämt över mig själv i hela mitt liv. Varför skulle jag inte få göra det bara för att jag blivit äldre? Man måste lita på patienten.

Som en ros

Ingegerd tror inte på ett liv efter döden. Hon liknar människan vid en ros: - Den ska sättas djupt ner och vårdas ömt. Man kupar den på vintern och rötterna lever trots snö och is. Rosen ger sig själv liv genom knopparna, som man kan likna vid barn och barnbarn. Så kan den hålla på i många år. Men till slut orkar inte rosen längre. Då lägger man den på komposten.