Ola Salo, vad handlar din och ”The Arks” vinnande melodifestivallåt ”The Worrying Kind” om? Din egen panikångest?
– Om allas vår oro, om min också. Och om hur man förhåller sig till den. Likt alla som tänker mycket har jag en tendens att ständigt oroa mig, men jag har lärt mig att ta denna min oro med en klackspark.
Du har nyss fyllt 30. Att göra det brukar leda till åldersoro.
– Jag har alltid känt mig ganska gammal inuti. Jag växte upp bland äldre människor och trivdes bra med det. Ju äldre jag blir desto mer blir jag den jag är, desto närmare mig själv kommer jag. Det är bara skönt att slippa vara en ungdom.
I dina texter utgår du – givetvis – ofta ifrån dig själv. Och ifrån att du betraktar dig själv som annorlunda. Har jag rätt?
– Jag tror att alla människor är annorlunda, känner sig utstötta och utanför i vårt samhälle. Att jag alltid varit skeptisk mot normalitet går som en röd tråd genom allt jag har skrivit.
– Jag är inte underligare än någon annan människa, jag har bara plockat upp min underlighet till ytan genom att klä mig annorlunda och syssla med ganska udda musik. Jag tycker att det är kul.
Du har hävdat att människan i grunden är bisexuell. Är detta ett önsketänkande?
– För mig har det varit självklart att man kan bli kär i människor av båda könen och när jag filosoferat kring ”människan” har jag tyckt att det varit logiskt att utgå ifrån att vi alla skulle kunna vara bisexuella. Men det där har jag fått kritik för och därför uttrycker jag mig inte så kategoriskt längre. Det var kanske mig själv jag avsåg när jag sa det där men jag känner djupaste respekt för att vissa andra människor känner sig hundraprocentigt homo- eller heterosexuella.
Du har i dina texter behandlat ämnen det sällan sjungs om i poplåtar, homoadoption till exempel. Vad skulle kännas viktigt för dig att skriva om härnäst?
– Jag vill skriva om Gud. På ett helt nytt sätt. Det kommer att dröja, men det är nog det jag kommer att göra framöver.
Vad säger du om jag påstår att du är ett manligt svar på Carola?
– Jag vet inte hur manlig jag är, men ett androgynt svar är jag gärna.
Varför döpte ni er till ”The Ark”?
– När jag var i 14-års åldern var jag väldigt inspirerad av Uppenbarelseboken och tyckte mig se tecken i samtiden på att den yttersta tiden var nära, att det var dags att bygga en ark eller att åtminstone skaffa sig ett sinnelag som var redo för detta.
– ”The Ark” var en bild av den inställning man var tvungen att ha för att överleva i en apokalyptisk tid. Jag ville göra något maxat av mitt liv, rädda världen, eller framför allt mina vänner och mig själv, från den ganska händelselösa tillvaron i Rottne.
Du tycks ha ett avspänt förhållande till din kropp. I Melodifinalen hade du bar överkropp, för några år sedan fotograferades du gående på en gata med brallorna nere. Bor det en blottare i dig?
– En exhibitionist i alla fall, likt i de flesta som ställer sig på en scen. Där blir det varmt efter ett tag, därav den nakna överkroppen. Den bara underkroppen visade jag upp -99, då fjantade jag runt på stan med mina kompisar. Den bilden har förföljt mig sen dess.
I ditt Sommarprogram 2003 berättade du att du strävade efter att göra dig löjlig, göra bort dig, få skämmas. Sa att det var lyckan i dess renaste form.
– Kanske är det rädslan för att göra bort sig som är olyckan i dess renaste form. Att gå emot den rädslan är min livsfilosofi. Mitt artisteri har kommit att handla om just det.
– I 20-årsåldern kände jag att mitt liv hade gått i stå själsligt och att det till stor del berodde på att jag försökte leva upp till olika förväntningar, på att jag tog mig själv på för stort allvar. Och då började jag medvetet bearbeta den här rädslan för att tappa ansiktet och förlora värdigheten inför andra.
Hur då?
– Genom att söka mig till situationer där jag gjorde bort mig. Gå på diskon helt nykter och dansa som en galning eller att mitt på gatan ta några danssteg och börja sjunga. Sånt man ibland kan känna för men avstår ifrån av rädsla för att framstå som en idiot.
Håller du på så än i dag?
– Nej. Skulle jag göra det nu skulle folk tro att jag såg det som ett privilegium att få bete mig så för att jag är känd och då är det inte roligt längre.
Du gjorde bort dig rätt kraftigt på Svenska ambassaden i Washington härförleden. Var det kul?
– Ett plan flög förbi på låg höjd när vi spelade utomhus. Det var på väg åt flygplatsen till, såg jag. Och åt det hållet ligger även Vita huset. När det passerat sa jag: ”I det här landet vet man aldrig vart planen är på väg men det där verkar i alla fall vara på väg åt rätt håll.” Jag syftade på flygplatsen. Men sen kunde jag inte motstå att lägga till en liten chockpoäng: ”Mot Vita huset!”
– Alla tyckte det var kul, men en person tog det inte för vad det var utan kontaktade Washington Post. Som skrev en notis eller två. Och sen hamnade det i Fox News.
– I svenska medier framställdes det som en mycket större katastrof än det var. Incidenten är nu överförd till kategorin ”tokroliga berättelser ur min levnad”.
Din målsättning har varit att nå ut med obekväma sanningar till omvärlden. Stämmer detta allvarliga uppsåt även i dessa tider av Meloldifestivalframgångar?
– Jag har alltid sökt mig till kontraster och ytterligheter, jag har aldrig accepterat att saker och ting ska vara antingen eller, att jag ska behöva välja mellan mina föräldrars religiösa värld eller den sekulariserade världen, att jag ska var antingen heterosexuell eller passa in i gayvärlden, att mitt artisteri ska vara antingen djupsinnigt och finkulturellt eller lättsamt underhållsmässigt. Jag har alltid letat efter min tredje väg.
– Vi inom ”The Ark” har aldrig varit rädda för folklighet. Det negativa är när man är så angelägen om att bli omtyckt av folk att man börjar kompromissa med sin konstnärliga integritet och det gör inte vi. Jag är jättestolt över hur vi vann och att vi gjorde det.
Har framgången sitt pris?
– Kan ha. Bland det svåraste med att vara en framgångsrik artist är att man inte bara måste distansera sig från den negativa kritiken, utan från den positiva också. Man får inte bli för beroende av den.
– De här senaste åren har jag lärt mig hur det fungerar: jag måste tycka om mig själv, men inte för att andra gör det utan för att jag själv gör det.
– Om man bygger upp sin självkänsla och sin identitet kring vad andra tycker om en, har man ingenting kvar den dag då folk inte bryr sig om en längre.

PS!
Vi äter stekt fänkål i Malmö konsthall. Han bär ordentligt iväg brickan efter sig. När bilder ska tas vid lekplatsen utanför börjar en lite grupp mycket små tjejer plötsligt peka och tissla upphetsat. Ola föreslår att vi diskret tar till flykten, just i dag har han inte tid att skriva autografer åt ett helt dagis.