Det första året efter katastrofen körde Malin medvetet fort, fort på Skånes vägar. Hon ville bli tagen av polisen. Inlåst och straffad för det brott hon hade begått.
För Malin var skulden hennes.
Att hennes älskade barn aldrig åkte med henne hem från semestern i Khao Lak för fem år sen var hennes fel. Därför ansåg hon själv att hon borde straffas.

Fem år har passerat sedan tsunamin tog 543 svenskars liv, framför allt på turiststränderna i Thailand, annandag jul 2004. Totalt miste över 300 000 människor livet.
– En del tror nog att ”nu har det gått så lång tid, nu har det nog gått över”. Men det gör det ju aldrig. Det finns ju en tomhet i mitt hjärta som inte kan fyllas, tomheten efter deras fysiska närvaro. Mina barn, mina blivande barnbarn som kanske skulle kommit. Det är fruktansvärt jobbigt.
Vivi, Filip och Emma är fortfarande väldigt närvarande i hemmet utanför skånska Höör. De finns på foton på väggarna, deras kläder hänger i garderoberna.
– Jag har fortfarande mina stunder varje dag då jag pratar med dem på mitt sätt. Det kan vara genom tankar, eller att jag ber dem om hjälp. Jag frågar dem ”skulle ni kunna hjälpa till med det där om ni har möjlighet?”

Yngsta dottern Julia, då sju år, var kvar hemma i Sverige för att fira julen med sin pappa när katastrofen inträffade, och Malins äldsta son Sebastian som var 23 år, var hemma med sin flickvän.
Utan dem är Malin inte säker på att det hade gått. Men hon fick ett extra andetag över de våldsamma vattenmassorna, andetaget som sannolikt räddade hennes liv.
– Mamma, det var tur att du kom hem i alla fall, sa Julia efteråt.
Och därför var det där nya livet tvunget att börja, trots allt.
– Men jag avskyr när folk säger ”ja, livet går ju vidare”. För det gör det inte. Det är inte samma liv.
Första året var fyllt av en skakande, intensiv sorg. Kistorna som kom hem, en efter en. Där Malin tvingades göra det som ingen mamma ska behöva göra – ta emot sina döda barn.
Begravning, allt praktiskt som skulle ordnas, insikterna, barnens födelsedagar, första årsdagen, alla minnen som slungades emot henne – och de enorma skuldkänslorna för att hon tagit med Emma, Filip och Vivi till Khao Lak just den här julen. Att säga att det blev enklare sedan är att göra det lätt för sig. Men det har ändå blivit annorlunda med tiden.
Alltid med. En vägg hemma i huset i Höör är fylld av foton på Emma, Filip och Vivi. Där tänder Malin ofta ljus och samlar kraft. "Jag hämtar mycket energi ur att jag vet att de älskade mig för den jag var. Jag var en bra mamma åt dem." Foto: Robban Andersson– Jag insåg tillslut att jag hade två vägar att välja mellan. Antingen väljer du att försöka leva igen, eller så väljer du att leva resten av livet i någon sorts depression. Och det sistnämnda tror jag egentligen är den lättaste vägen, då kan man bara gå in i sig själv, inte bry dig om någon annan och stanna i sorgen och depressionen för alltid.
– Men det var aldrig ett alternativ, även om det kändes så i början. Då trodde jag att jag aldrig kommer kunna skratta mer, jag kommer aldrig mer kunna vara glad. Så det svåraste är att välja livet.
Med det valet kom också modet att så småningom våga bli kär på nytt i en man. När tsunamin inträffade hade Malin just skilt sig från barnens pappa, och den första tiden efteråt fanns inte en tanke på kärlek i den formen.

2007 kom Peter in i hennes liv, och Malin släppte in honom i hjärtat. Nu har han flyttat in i hennes och barnens hus. Och på övervåningen har Julia flyttat in i Emmas rum.
– En del av Emmas saker är kvar, och Julia tycker om att bo där. Det är en sorts frid i det rummet. Jag tycker om att sitta där.
Vivis saker finns också i huset, och Julia får ta det hon vill från dem.
– Själv kan jag använda Filips T-shirtar ibland. I början var jag livrädd för att tvätta dem, för att doften skulle försvinna. Men det är jag inte längre. Jag känner att jag vill ha dem på mig.
– Jag tänker på dem det första jag gör när jag vaknar, och det sista jag gör innan jag somnar. Vad som finns sedan, när vi dör. Hur de har det nu och vad de gör.
– Jag tror absolut på något mer än bara det fysiska livet.
Det händer att förtvivlan fortfarande kommer över henne.
– Den värsta ångesten jag kan känna är över att jag inte vet hur de hade det de absolut sista sekunderna. Det kan plåga mig.

Ibland är det fortfarande en kamp att tillåta sig att skratta och må bra.
– Jag vet ju att det är vad Emma, Filip och Vivi vill. Men det är svårt, det är en dragkamp mellan hjärtat, känslan och förnuftet. Det kommer över mig ibland, ”hur kan jag sitta här och skratta när mina barn är döda”.
Malin säger att det är lättare att vara glad tillsammans med andra som känner barnen.
– Med andra är det svårt, då kan jag känna att jag måste dämpa mig. Jag vet inte riktigt varför.
– Jag har alltid varit en ganska rolig person som har skojat mycket, och det kan jag på sätt och vis vara fortfarande, men inte med alla.
För Malin är den viktigaste terapin att prata mycket om barnen. Om den goa, pålitliga Emma som var en duktig ryttarinna. Roliga, omtänksamma Filip som var fåfäng som få och drömde om ett par Gucci-skor för 12 000 kronor. Och kloka Vivi som älskade att shoppa.
Därför har också barnens vänner blivit väldigt viktiga för Malin. Hon har fortfarande mycket kontakt med dem.
– Jag vet att jag har den största sorgen och den största saknaden som mamma, men jag är ändå bra på att dela med mig av den så att den inte blir alltför tung och trycker ner mig alltför långt. Det viktiga har blivit att ha dem med i livet, kunna prata med dem och om dem, och berätta både roliga och sorgliga saker.
En svår sak att tänka på är barnens åldrar.
– Det är en konstig känsla. Jag har ju ingen bild av dem hur  de skulle ha sett ut nu. För mig är ju Emma 14 år, Filip är 17 år och Vivi är 21, men samtidigt blir deras vänner äldre. Nu kommer Emmas bästisar hit och hälsar på i bil, de har körkort! Det är jättekonstigt för mig, men samtidigt gläds jag med dem att de får uppleva allt det där som mina barn aldrig fick.
– Men åldrarna är nog något jag alltid kommer att brottas med. När jag är 80, ska jag då säga att jag har en dotter som är 14? Eller att jag har en dotter som skulle ha varit 50. Ja, vissa tankar kan man bli tokig av…

Malin tycker att vi är dåliga på att tala om döden i Sverige.
– Jag har känt nu att det hade varit så mycket lättare om jag vetat hur barnen hade velat ha det, till exempel med begravningen och sina saker.
En del människor i omgivningen tystnade helt när Malin miste sina barn. Andra sa ursäktande att ”jag vet inte vad jag ska säga.”
– Det kan jag förstå, det är svårt med orden. Men jag tror inte man behöver vara så rädd för att säga fel. Det värsta har ju redan hänt.
Några gånger varje termin pratar Malin inför blivande präster som studerar i Lund. Hon föreläser även en del på skolor och för konfirmander.
– Jag berättar om Emma, Filip och Vivi, och om hur mitt liv har varit efter tsunamin.
– Jag vill också förmedla hur viktigt  det är att vi inte tar varandra för givet, att vi talar om för dem vi tycker om och älskar att vi verkligen gör det. Ger varandra lite extra kramar då och då, och inte gnäller för småsaker.

Men vissa saker klarar Malin ännu inte att göra. Som att titta på videofilmer med barnen på.
– Och Emmas julbetyg från nian som skickades hem, det kuvertet har jag inte kunnat öppna än. För jag vet att hon har så bra betyg, och då blir jag så arg över att hon inte finns mer. Och ibland kan jag tänka på vad mycket tid hon la ner i skolan, men till vilken jävla nytta… Hon hade inte behövt gå i skolan alls! Hon kunde bara ha varit hemma hos mig!
Kär igen. 2007 vågade Malin släppa in kärleken i sitt liv igen. Sambon Peter betyder väldigt mycket för henne och de delar både glada och sorgsna delar. Foto: Robban AnderssonSå ser den ut, sorgen. De irrationella tankarna, som vill ändra på allt, som vill ha fler minnen, mera tid, mer av det liv som var. Innan.
Och den lugnare vardagen där Emma, Filip och Vivi har en naturlig plats, bland frukostrutiner, promenader med hundarna och glada middagar.
– Jag skulle göra precis vad som helst för att de skulle komma tillbaka. Jag kan hålla på att köpslå ibland, ”om jag bara får en timme med dem, så jag får krama dem och pussa dem. Om jag bara får känna dem igen så lovar jag att göra vad som helst.”
I dag ser Malin en framtid, även om tillvaron går med små steg numera. Barnbarnen Anton och nyfödda Alice är en stor glädjekälla. Sebastian, Julia och sambon Peter kallar hon sina livlinor. Hon kan njuta av vackra saker. Hon skrattar igen.
– Men en fot kommer alltid vara kvar i 2004. Samtidigt som jag är här, i 2009. Det är på sätt och vis en konstig känsla, men det är så det är. Jag varken vill eller kan ha det på något annat sätt.