Madonnas status som ikon och förebild är odiskutabel; vi behöver inte ens svänga in på den motorvägen.
Men hennes nuvarande status?
Instabil.
Efter stjärnans sista album på 90-talet, det fortfarande formidabla "Ray of light", har styrkan i Madonnas singlar minskat gradvis. Och det är singlarna som är, och alltid varit, hennes syre och bränsle.
En ny låt från Madonna är aldrig ointressant. Men tiden då hennes storhet bevisas på hitlistorna börjar gå mot sitt slut. Om den epoken inte redan är över.
Till skillnad från många andra arenagiganter har Madonna exempelvis inte hängt kvar på toppen genom ett generöst turnerande.
Det är, som bekant, nitton år sedan någon världsturné med Madonna var i Sverige. Nitton år! Det är ju en hel karriär det. Eller, i diskokameleonten Madonnas fall - flera stycken.

Under 2000-talet har jag sett henne uppträda ett par gånger i Barcelona och ett par gånger i London. Hon har alltid imponerat.
Fram till världspremiären för "Sticky & sweet"-turnén i Cardiff i fjol. Den konserten var en omtumlande katastrof.
Men som sagt - Madonna är en proffsig perfektionist.
Hon styrde upp showen senare under hösten. Och när jag såg nypremiären i London hade hon kastat om i låtlistan och filat stenhårt på skavankerna.
Det var ännu en sådan där pånyttfödelse som hon har gjort så många gånger tidigare i karriären.
Comeback-drottningen ordnade ett inspirerat dansparty som lovade väldigt gott inför den historiska Ullevidubbeln.
Och rimligtvis borde showen bara bli bättre desto längre turnén pågår. Madonna spelar ju samma låtar och dansar samma steg varje kväll.

Som den perfektionist hon är rättar hon hellre till alla små missar tills allt sitter exakt än skojar till det med överraskande låtval. Konserterna är lika varierade som smaken på Jozos bordssalt med jod.
Återstår de element som faktiskt ligger utanför hennes kontroll. Såna detaljer som det egna humöret och publiken.
Något som både känns betryggande och oroande inför återkomsten på svensk konsertmark.