Louise Molander har levt i Ryssland under det händelserika 1900-talet. Foto: / PETER BERTILSSON NLouise Molander har levt i Ryssland under det händelserika 1900-talet. Foto: / PETER BERTILSSON N
Louise Molander har levt i Ryssland under det händelserika 1900-talet.  Foto: / PETER BERTILSSON N
Hennes svenska far, Hilding Molander, försvann ur hennes liv för 90 år sedan när hon bara var tre år. Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSONHennes svenska far, Hilding Molander, försvann ur hennes liv för 90 år sedan när hon bara var tre år. Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSON
Hennes svenska far, Hilding Molander, försvann ur hennes liv för 90 år sedan när hon bara var tre år. Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSON
Nu har hon hittat sina släktingar i Sverige. Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSONNu har hon hittat sina släktingar i Sverige. Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSON
Nu har hon hittat sina släktingar i Sverige.  Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSON

Louise lämnades i Stalins Sovjet för 90 år sedan – nu har hon hittat sin svenska familj

Publicerad

SAMARA/STOCKHOLM. Louise Molander, 93, har levt genom hela det senaste århundradets dramatik i Ryssland – och ständigt drömt om att hitta sin svenska pappa och familj.

Nu blir drömmen verklighet. Expressen har letat upp hennes nära anhöriga i Sverige.

– Jag blir så rörd och glad, nu när jag inte har så lång tid kvar att leva får jag veta att jag har familj i Sverige, säger hon – och hennes svenska släktingar är lika glada.

I Samara i sydvästra Ryssland bor en rysk kvinna med det helsvenska namnet Louise Molander och känner sig som svensk. Hennes svenska pappa försvann ur hennes liv för 90 år sedan när hon bara var tre år – och hon har drömt om honom och hans hemland sedan dess.

– Hela livet har det varit min dröm att få resa till Sverige och att hitta släktingar där, säger Louise Molander när Expressen hälsar på hemma i Samara.

Louise Molander lämnades som treåring. Expressen har nu hittas hennes släktingar i Sverige. Foto: / PETER BERTILSSON N

– Jag har saknat pappa enormt. Jag fick aldrig veta vad som hände med honom, om han gifte om sig eller skaffade några fler barn, säger hon.

Den 93-åriga kvinnans liv sammanfaller med 1900-talets allra värsta fasor i Sovjetunionen och Ryssland. Hon har överlevt hungersnöd och massmord, diktatorn Stalins utrensningar och skräckvälde, andra världskrigets grymheter.

Hennes pappa, kapten Hilding Molander, kom 1921 som biståndsarbetare till Sovjetunionen under en svältkatastrof. Han ingick i en expedition från svenska Röda korset som räddade livet på 100 000-tals människor.

Hilding Molander kom till Sovjetunionen 1921. När Louise var tre år lämnade han familjen. Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSON

I Samara träffade han Margarita Kuskova, rysk adlig sjuksköterska. De två gifte sig 1922 och året därpå föddes Louise. 1927 lämnade pappan familjen i Ryssland och återvände till Sverige. Och flyttade senare till Polen där han hjälpte motståndsrörelsen under andra världskrigets tyska ockupation.

Jag grät så många gånger och ville gå in för att prata med svenskar, men jag vågade inte

”Trodde ibland att jag skulle bli galen”

Louise har burit med sig sorgen över att bli lämnad hela sitt liv. Hon ville kontakta svenskar, särskilt när svenska ambassaden i Moskva evakuerades till Samara under andra världskriget. Men under Stalintidens terror kunde samröre med utlänningar sluta illa. Med dödsstraff eller deportation till arbetsläger.

– Jag grät så många gånger och ville gå in för att prata med svenskar, men jag vågade inte. Jag trodde ibland att jag skulle bli galen för att jag inte kunde fråga dem om pappa, säger Louise.

Här, i Samara, föddes och bor Louise.

Ett par veckor efter det att Expressen träffat Louise i Samara hittar vi hennes svenska familj. Tre brorsdöttrar och en brorson, barn till hennes båda halvbröder i pappans första äktenskap. Samt pappans styvdotter i ett tredje äktenskap. Dessutom yngre generationer i dessa familjer.

– Å, vad glad jag blir! Det är inte varje dag man får en ny släkting. Farfar berättade aldrig något, fantastiskt att hitta sin pappas halvsyster! säger brorsdottern Birgit Eliasson, 71, trebarnsmamma och pensionerad lärare i Linköping.

”Det är inte varje dag man får en ny släkting”, kommenterar Birgitt Eliasson.

– Jag vill åka och hälsa på Louise. Jag vill träffa henne och hennes barn, mina barn är nog intresserade. Det är omskakande och spännande, säger hon.

Birgit Eliasson, som är dotter till Louises halvbror Hans Molander, berättar att hon förra året deltog i två seminarier i Stockholm, på Nobelmuseet och Handelshögskolan, som tog upp Röda korsets insats i Sovjetunionen där hennes farfar deltog.

– På Nobelmuseet var det en företrädare för varje expeditionsdeltagares familj. Prinsessan Christina representerade prins Carl som ledde projektet i Sovjet. Jag representerade farfar, säger Birgit Eliasson.

– Det var väldigt intressant. Jag fick bilder av farfar. På Handelshögskolan tackade ryska regeringen för expeditionens insatser, säger hon.

Också brorsdottern Eva Molander, 57, lärare och konstnär i Stockholm, är överväldigad av nyheten om den okända fastern i Ryssland. Hon förklarar att hennes farfar var väldigt återhållsam med att berätta om sitt liv.

 Jag är gripen och mållös. Glad och samtidigt djupt berörd
Eva Molander, 57, är Louises brorsdotter.

– Jag är gripen och mållös. Glad och samtidigt djupt berörd, det rör upp en massa känslor, säger Eva Molander.

– Det är spännande att man levt i skuggan av en historia som nu synliggörs, det påverkar ens identitet. Jag sänder varma hälsningar till Louise, säger hon.

Eva Molander berättar att hon har ett brev som Hilding Molander skickade från Ryssland hem till sin unge son Bo, som var Evas far och Louises halvbror.

– Det är ett fantastiskt brev, väl tummat och med gulnade bilder, som han sände hem till sin son, min pappa. Det handlar om farfars vardagsbeskrivning över barnhemsbyggen, befolkningens umbäranden och om hur jordbruket sköttes med enkla medel, med mera, säger hon.

Hilding Molanders brev till sonen Bo, Eva Molanders pappa.

Hilding Molanders styvdotter Zena Zasada-Hultgren, 71, tandläkare i Stockholm, är lika överraskad. Som alla i familjen förklarar hon att han var mycket tystlåten om sitt förflutna.

– Det är gripande och spännande och intressant att höra om Louise. Hennes pappa Hilding var en vänlig styvfar, en fin och vänlig människa, säger hon.

Hos den ryska grenen av familjen i Samara är glädjen lika stor. Efter ett långt hårt liv då hon lidit inte minst på grund av sitt utländska ursprung har Louise nu plötsligt en stor familj i Sverige. Hon säger att hon är för gammal för att resa och träffa dem, men hoppas att de nyfunna anhöriga kommer och hälsar på henne.

Zena Zasada-Hultgren, 71, överraskas av nyheten om släktingen i Ryssland. Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSON

– Stort tack för vad ni berättar! Jag är mycket rörd, outsägligt rörd. Jag är så glad över att få veta att jag har familj i Sverige, särskilt som jag inte har så många släktingar i Ryssland, säger hon när vi berättar.

Också dottersonen Vissarion Kantarija vill gärna möta den svenska grenen av familjen. Han säger att hans två barn studerar i S:t Petersburg och lätt kan ta sig till Sverige.

– Vi är mycket glada och vi vill gärna träffa våra släktingar i Sverige. Vi skulle också bli mycket glada om de kommer till Samara. Vi sänder hälsningar till dem som kommer från hela vårt hjärta, säger Vissarion Kantarija.

– Min son Georgij, som är 21 år, och min dotter Anna, som är 17, studerar vid universitet i S:t Petersburg. Han läser medicin och hon vill bli diplomat. De reser gärna till Stockholm och skulle bli lyckliga att träffa släktingar där, säger han.

Retades, förbjöds och fick sparken 

Louise Molander lever i sin födelsestad Samara än i dag. Hon bor i en liten lägenhet i de nyare delarna av staden. Hemmet är fyllt med foton och medaljer. Över sängen hänger en ortodox ikon; Louise är djupt religiös.

– Jag är glad över att pappa var svensk och över att också jag är svensk. Och jag är förstås tacksam över att Svenska Röda korset räddade så många människor här, säger hon.

Louise Molander visar upp ett antal medaljer i hemmet. Hon har haft ett hårt liv som misstänkliggjord utlänning i Sovjetunionen.Foto: / PETER BERTILSSON N

Hon berättar om sitt hårda liv med alla sorger och motgångar. Hon har aldrig dolt sitt svenska namn trots att det varit en börda. För i takt med att Sovjetunionen slöt sig allt mer och misstänksamheten mot utlänningar växte, blev livet för Louise allt svårare.

Hon blev retad i skolan och förbjöds att vara med i de sovjetiska ungdomsföreningarna, som var en viktig del av samhället. Senare fick hon gång på gång sparken när det kom någon ny chef som lade märke till hennes utländska namn.

Hon gifte sig och fick två döttrar, den yngsta dog vid fyra års ålder. Louise arbetade senare i decennier på en flygplansfabrik, på en lokal myndighet och på ett museum i Samara. Hon fick en rad sovjetiska medaljer för sitt arbete – och gick i pension när hon var 78.

Hon gjorde ibland försök att kontakta svenskar. Det var för farligt att gå in på den evakuerade svenska ambassaden i Samara under värsta Stalintiden. Men många år senare, efter Sovjetunionens fall, reste hon 1997 till Sveriges ambassad i Moskva. Hon hade med sig alla dokument om pappan och bilder på honom.

Hon säger att hon bara ville prata med någon på ambassaden för att försöka hitta sin svenska familj, men att hon avvisades bryskt.

– De släppte inte ens in mig. Jag bara grät hela tiden, säger Louise Molander.

Fakta: Hungersnöden i Sovjetunionen

Hungersnöden i Sovjetunionen 1921–1923 är en av de värsta svältkatastroferna i modern tid. Fem miljoner människor dog i svältkatastrofen i Sovjetunionen för nära 100 år sedan.

Under ledning av prins Carl organiserade svenska Röda korset en stor hjälpinsats i det hårt drabbade Volgaområdet. Ett 40-tal svenskar var utsända till staden Samara.

– Utan utländsk hjälp hade vi alla dött. Ryska nationen hade kunnat gå under, säger historikern Grigorij Tsidenkov, vars forskningar nu resulterat i en utställning i Samara om den svenska expeditionen.
Han har letat fram bilder och dokument. På utställningen visas bilder av likhögar och av barn med uppsvällda magar. Svälten ledde till kannibalism. Flera hundra mord ska ha haft hunger som motiv.
– När jag läste om det var det bara siffror. Men när man ser bilderna inser man att det är riktiga människor, riktiga barn, säger Dmitrij Chramov, som står bakom utställningen som arrangeras i samarbete med Sveriges ambassad i Ryssland.
Enligt historiker berodde svälten på en kombination av krig, torka och dåliga kommunikationer – och på att de nya kommunistiska makthavarna konfiskerade mat och spannmål för Röda arméns behov. I den officiella historieskrivningen i dagens Ryssland skyller man på utlänningar och de antikommunistiska "vita" i inbördeskriget. Ämnet är fortfarande känsligt, museet i Samara meddelade tre veckor före öppningen att man inte kunde visa utställningen "av tekniska" skäl". Den visas i stället på ett privat galleri.
Nyligen framförde Ryssland ett officiellt tack till Sverige för insatsen. Enligt Grigorij Tsidenkov planerar man att resa ett monument vid floden Volgas strand till minne av prins Carl, som ledde aktionen.

Utställningen visar svenska räddningsexpeditionen under katastrofen

Just nu uppmärksammas hennes pappa Hilding Molander och den svenskledda räddningsexpeditionen med en utställning i Samara.

Utan utländsk hjälp så hade vi alla dött. Ryska nationen hade kunnat gå under 

Med fem miljoner döda människor är svältkatastrofen i Sovjetunionen 1921-1923 en av de värsta i modern tid. Under ledning av prins Carl organiserade svenska Röda korset en stor hjälpinsats i det hårt drabbade Volgaområdet.

– Utan utländsk hjälp så hade vi alla dött. Ryska nationen hade kunnat gå under, säger historikern Grigorij Tsidenkov, vars forskningar nu resulterat i den stora utställningen.

Han har letat fram bilder och handlingar som dokumenterar katastrofen. På utställningen visas bilder av likhögar och av barn med ballongmagar.

När maten tog slut åt folk sina hus- och dragdjur och sedan surrogat som gräs vilket ledde till groteskt uppsvällda magar. Det kanske mest skrämmande var förekomsten av kannibalism. Människokött såldes som mat och flera hundra mord ska ha haft hunger som motiv.

På utställningen visas bilder från katastrofen. Här en grupp undernärda barn.

– När jag läste om det var det bara siffror. Men när man ser bilderna inser man att det är riktiga människor, riktiga barn, säger Dmitrij Chramov, som står bakom utställningen som arrangeras i samarbete med bland andra Sveriges ambassad i Ryssland.

Enligt historiker berodde svälten på en kombination av krig, torka och dåliga kommunikationer – och på att de nya kommunistiska makthavarna konfiskerade mat och spannmål för Röda arméns behov. I den officiella historieskrivningen i dagens Ryssland skyller man på utlänningar och de antikommunistiska ”vita” i inbördeskriget. Ämnet är fortfarande känsligt, museet i Samara meddelade tre veckor före öppningen att man inte kunde visa utställningen ”av tekniska” skäl”. Den visas i stället på ett privat galleri.

Tidslinje: Centrala händelser i Sovjetunionen och Ryssland

1917. Ryska revolutionen.

1918-1920. Inbördeskrig mellan "röda" och "vita".

1921. Nya ekonomiska politiken (NEP) införs.
1921. Hungersnöd. Hilding Molander till Ryssland med Röda korset.
1922. Sovjetunionen bildas.
1923. Louise Molander föds.
1924. Lenin dör. Stalin tar över.
1926. Trotskij rensas ut.
1932-1933. Hungersnöd vållad av regimens politik, 6-9 miljoner människor dör.
1936-1938. Stalins stora terror.
1939. Pakt Sovjet-Nazityskland.
1939. Andra världskriget. Sovjet invaderar Polen och anfaller Finland.
1941. Tyskland invaderar Sovjet.
1943. Slaget vid Stalingrad.
1945. Röda armén intar Berlin.
1949. Sovjet spränger atombomb.
1953. Stalin dör.
1956. Sovjet krossar revolt i Ungern.
1956. Nye ledaren Chrusjtjov avslöjar Stalins brott.
1961. Sovjetiske kosmonauten Gagarin blir första människan i rymden.
1962. Kubakrisen, nära krig USA-Sovjet.
1968. Sovjet invaderar Tjeckoslovakien.
1972. Salt-avtalet, avspänning Sovjet-USA.
1979. Sovjet invaderar Afghanistan.
1985. Gorbatjov blir ledare, startar reformer.
1991. Sovjetunionen upplöses.
1991. Jeltsin blir president i Ryssland.
2000. Putin blir president.
2014. Ryssland annekterar ukrainska Krim.

Förra året framförde Ryssland ett officiellt tack till Sverige för insatsen. Enligt Grigorij Tsidenkov planerar man att resa ett monument vid floden Volgas strand till minne av prins Carl, som ledde aktionen.

Ett 40-tal svenskar var utsända till staden Samara av Röda korset, bland dem Louises pappa.

Men kapten Hilding Molander (1885–1975) gjorde inte bara en insats i det svältdrabbade Ryssland. Som svensk affärsman i Polen under andra världskriget hjälpte han också den polska motståndsrörelsen som kämpade mot Nazitysklands ockupation.

Tillsammans med andra svenskar i Polen fungerade han som kurir mellan motståndsrörelsen och den polska exilregeringen i London. De kunde röra sig fritt över gränserna. De smugglade pengar och information. De förde bland annat ut de första detaljerade uppgifterna om Förintelsen, om tyskarnas massmord på judar i Polen.

Svenskarna var det polska motståndets livlina under minst ett år efter den tyska inmarschen 1939

Flera böcker har skrivit om Warszawasvenskarnas insatser. Hilding Molander hade kodnamnet ”Gunnar” och var ”en god konspiratör”, enligt den polsk-svenske historikern Jozef Lewandowskis bok ”Knutpunkt Stockholm”. Författaren citerar samtida vittnen som säger att Molander var ”orubblig i sina åsikter om nazismen”.

– Svenskarna var det polska motståndets livlina under minst ett år efter den tyska inmarschen 1939. De var de viktigaste kurirerna, säger den militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal.

Hilding Molander gifte sig med polska Halina. Det var hans tredje äktenskap. Tillsammans med hennes lilla dotter flyttade de 1950 till Stockholm. Med sin första hustru, svenska Greta, hade han en dotter och två söner.

I andra äktenskapet, med ryska Margarita, fick han dottern Louise den 18 juni 1923.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag