Jag minns så tydligt när Göran Persson kom till SVT:s valvaka sent på valkvällen då det stod klart att han förlorat och Fredrik Reinfeldt skulle axla rollen som statsminister. Jag satt i studion för att kommentera valet.
Persson kom sist av alla partiledare. Han gick in i sminket, förbi Fredrik Reinfeldt som redan satt där och jag såg inte att Persson tittade på honom eller gick fram och gratulerade. När han sedan satte sig vid KG Bergström som skulle göra förlustintervjun såg jag bara Persson bakifrån. Han hade tappat sin hållning, han var inte lika stöddig och självklar längre. Det tog mig hårt, jag har alltid gillat Persson, även fast han varit sur och alltid tyckt sig veta bäst.
Jag förstod direkt att Göran Persson skulle få skulden för valnederlaget. Han hade omgett sig med nickedockor som bara sagt amen och nu tänkte dessa förstås rädda sitt eget skinn. Då är det bra att ha någon att skylla på.
Göran Perssons fall blev brutalt. Han fick stryk av Moderaterna i den egna kärnfrågan om arbete och arbetslinjen. Han hade inte förstått frågans värde utan satsat lite förstrött på plusjobb där folk skulle skotta snö och hänga upp gardiner.
Han tyckte inte att arbetslösheten var något större problem.
Frågan togs inte ens upp valmanifestet. Jag och Göran Greider drog slutsatsen redan då att nu förlorar socialdemokratin valet. Men Göran Persson läxande upp oss och blev sur. Han såg inte människors oro.
Jag minns särskilt en 28-årig kvinna från Överkalix som bönade och bad om att slippa bli förtidspensionerad. Men systemen kunde inte hjälpa henne till vare sig till jobb eller rehabilitering, så hon stämplades ut från arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna förlorade valet bara för att de var sig själva nog. Det var inte Göran Perssons fel - han var bara en symbol för maktfullkomligheten.
Partiet hade tappat kontakten med de människor det representerade. Det talade om för folk vad de skulle tycka, och jagade alla kritiker. Arbetarrörelsen hade tappat sin rörelse.
Wanja Lundby Wedin satt också med på valvakan. Hon kämpade tappert för att hålla ställningarna och för att inte framstå som en förlorare eller som någon som gjort något fel. Hon tittade surt på mig som vanligt, hon gillar inte kritiska åsikter. Wanja som pussat och kramat Persson inför alla fotografer. Wanja som gett honom röda rosor.
Hon behövde också rädda sitt eget skinn. Många LO-medlemmar hade lagt sin röst på alliansen. Det var ingen självklarhet.
Valet var ungefär som att ta ställning mellan pest och kolera. I det läget valde majoriteten 2006 att pröva en ny politisk konstellation. Tråkigt för arbetarrörelsen, men nyttigt för partiets maktetablissemang.