Jag har fått ta del av många livsöden. Förbannade människor, nedbrutna människor, desperata människor. Och så har vi dem som skriver avskedsbrev och berättar att de inte orkar längre utan ger upp och tänker ta sitt liv.
Breven vittnar om förnedring, om att vara en belastning för sin familj och samhället, om att inte se någon utväg. Stöd-organisationerna ser ett tydligt mönster: antalet människor som inte orkar bara ökar.
Jag undrar verkligen om riksdag och regering tar välfärdssystemens haveri på allvar?
Vet ni, jag tror inte det.

Om jag vore statsminister eller partiledare för socialdemokraterna skulle jag genast kalla till överläggningar och arbeta för en nationell samling för ett fungerande trygghetssystem. Den här regeringen och den förra socialdemokratiska regeringen har nämligen ett lika stort ansvar för det haveri vi nu skådar.
Jag kan upplysa om att välfärdssystemens haveri drabbar alla. Det hjälper inte om du kan lösa privata försäkringar. Även dessa följer försäkringskassans beslut. Du får alltså ingen ersättning där heller om försäkringskassan sagt nej.
Jag får brev från utarbetade läkare som vittnar om hur de i många år har fått hantera friska människor i sjukförsäkringen därför att arbetsmarknadspolitiken inte haft några andra lösningar för dem. Det var regeringen Persson.

Jag får också brev från utarbetade anställda på försäkringskassan som säger att nu slutar vi. Det är omöjligt att ta ansvar för ett regelsystem som trampar på människor. Det är regeringen Reinfeldts nya hårda regler för hur länge en människa anses sjuk. Regler som ska minska statens kostnader och som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson berättade ska bekosta nya skattesänkningar.
Jag får inga brev från politiker. De skäller bara på varandra. Det är så sjukt i vårt land att när den ena sidan gör misstag får den andra sidan ökande opinionssiffror. Utan att göra någonting, utan att ha kommit med ett enda konstruktivt förslag. Vi har uppenbarligen låga förväntningar och inga krav på våra politiker.