Laurentsio Pettersson från Bollnäs vet inte vem hans biologiska mamma och pappa är, bara att hans mamma åt starka mediciner som deformerade hans fötter och händer, och att hans mamma lämnade bort honom på barnhemmet.
Det var där, på det ruffiga barnhemmet i rumänska Cluj-Napoca som ”Lorre” och hans kompis Ion hade turen att träffa två kvinnor med stora hjärtan från Barkhyttan utanför Hofors – Doris och Maggan.

Leksaker, mat och kläder

De kom med flera långtradare, fyllda med mat, kläder och leksaker.
Doris kunde inte förmå sig att åka hem utan ”Lorre”.
Det blev hans räddning. Laurentsio blev en i familjen hos Doris och Sten i Barkhyttan. Med skratt och leenden charmade han alla som kom i hans väg – ett slags verktyg för att överleva bland hårdingarna på barnhemmet.

Fötterna vändes rätt

Laurentsio opererades flera gånger på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Fötterna vändes rätt och han fick äntligen tummar, gjorda av andra fingrar som inte var lika viktiga.
Jag var med när han fått sina ”nya” fötter, han kunde för första gången springa och han ropade:
– Titta jag är smutsig u n d e r fötterna!
Det var en av ”Lorres” lyckligaste dagar.
Han säger:
– Om Doris och Sten inte hade hittat mig på barnhemmet så hade jag varit död.

Bor i lägenhet i Bollnäs

Nu bor Laurentsio Pettersson i en etta mitt i Bollnäs, han lever ett stilla, inrutat liv, men han har i många år längtat så att det nästan värkt i bröstet efter att få bli skådespelare, stå på en scen och framför filmkameran.
– Jag vill visa alla människor att jag duger fast jag bara är en och tjugo. Vi som är korta kan göra allt som andra kan göra, förutom att vi kanske inte når upp till översta hyllan i affären. För det är väl huvudet och munnen som räknas, inte bara kroppen?

Har fått provfilma

”Lorre” har lagt ut sina krokar. Han har fått provfilma och han har gått på castingar, men alltid fått nej.
– Jag har varit väldigt ledsen för att jag inte fått chansen och bara fått nej till svar. De brukar svara ”tyvärr, vi har inga pengar”, men jag har förstått att det bara varit svepskäl.
Men i veckan vände lyckan. Pjäsen ”Christmas in Wonderland” på Södra Teatern i Stockholm behövde en kortväxt skådespelare. Då ringde de ”Lorre”, som genast tackade ja.
– Jag blev så glad när de ringde, säger han.
– Du må tro vad nervös han var, säger mamma Doris Pettersson.
Men när ”Lorre” väl kom upp på scenen charmade han alla rutinerade skådisar – precis som han charmade stränga och illasinnade vuxna på barnhemmet.
Han skrattade och log – och fick kärlek tillbaka.
– ”Lorre” är duktig. Det har krävts mycket av honom för att lära sig koreografin, säger skådespelerskan Karin Victorin.

600 applåderade

I går kväll applåderade 600 i salongen och Laurentsio Pettersson säger:
– Jag hoppas att människor nu fått upp ögonen och ser att jag kan göra bra saker fast jag bara är 120 centimeter lång.