HBTQ-hatet: De sa att de ”skulle våldta oss rätt”

Publicerad: 2016-07-03

Göteborg. "Jävla flator, vi ska våldta er rätt.”

Tjejerna står omringade i en mörk gränd och känner paniken medan de håller hårt i varandras händer.

"Bögjävel, du ska dö som en hund.”

En ung man flyr för sitt liv, följden blir tio dagar på sjukhus.

En sak har de drabbade gemensamt: de är homosexuella och bor i svenska utanförskapsområden. Det handlar om de osynliga HBTQ-personerna – de mest utsatta av de utsatta.

Göteborg
Publicerad: 2016-07-03
Text: Josephine Freje
Research: Julija Sidner
Foto: Meli Petersson Ellafi
Drönarfoto: Henrik Jansson
Anledningen till att Sandra vågar ställa upp med namn och bild i reportaget är att hon har flyttat. Foto: Meli Petersson Ellafi

Spårvagn 11 plingar till när de sista badgästerna skyndar på vid Saltholmen. Färden kommer ta oss via Göteborgs centrum till Bergsjöns sönderfallande betong.

Det är som att göra Janne Josefssons berömda "klassresa” med spårvagn 5 på 80-talet – med skillnaden att det här är en "bögresa”.

I mitt knä ligger en läsplatta med dejtingappen Grindr där jag kan se att närmsta homosexuella ragg är några meter bort och gillar segling:

"Tja snygging, avsugning?”

Reportaget i 5 punkter

  • För första gången berättar 25 HBTQ-personer om övergrepp och hot i förorten.
  • Expressen har granskat homofobin i socialt utsatta områden där machokulturen tagit över.
  • Stenkastning, misshandel, hot och tvångsgiftermål är de drabbades verklighet.
  • Samtidigt menar ledare i HBTQ-rörelsen att det är lika illa att vara gay i rika medelklassområden.
  • Det här är vittnesmålen från de mest utsatta, i de hårdast utsatta förorterna – och de är alla överens – de lever inte i regnbågsflaggande Sverige.

Profilbilderna på dejtingappen visar ansikten, heta blickar och lättklädd matlagning när vi åker förbi bankchefernas villor i Långedrag. Några enstaka användare av Grindr nöjer sig med att bara lägga upp överkropp eller kalsongbild, men majoriteten visar ansiktet.

36-årige Igor, som har låtit mig låna hans läsplatta, sitter inte bredvid mig på spårvagnen. Anledningen är enkel: Han vågar inte.

– Bergsjön? Aldrig i livet, efter hållplatsen SKF är det inte Sverige.

Det var tufft – men det var först när han flyttade till Gårdsten i Göteborg som han fruktade för sitt liv.

Igor är inte en SD-röstande homofob, utan en homosexuell invandrare som i flera år bott i Göteborgs socioekonomiskt mest utsatta förorter. Han föddes i Colombia och växte upp med katolska föräldrar i en mindre ort i Västsverige. Det var tufft – men det var först när han flyttade till Gårdsten i Göteborg som han fruktade för sitt liv.

– Jag var tvungen att flytta till ett ställe med svenskar, säger Igor.

Han tröttnade på att hela tiden titta sig över axeln.

"Här kan man inte vara öppen," säger Igor. Foto: Privat

– Jag var rädd varje gång jag gick från hållplatsen, jag kunde aldrig visa att jag älskar min pojkvän. Det tillhör vardagen i förorten, speciellt om du själv är invandrare, säger Igor som menar att man måste anpassa sig till områdets machokultur.

Det är jobbigt att vara rädd hela tiden, jag håller andan tills jag kommer utanför Hammarkullen.

Igors Gårdsten är ett av de 15 områden i Sverige som polisen klassat som särskilt utsatta. Här finns våldsbejakande religiös extremism, poliser som är rädda för att göra sitt jobb och boende som tappat förtroendet för svenska myndigheter.

Göteborg har fler sådana områden än Stockholm och Malmö tillsammans, totalt sex stycken: Gårdsten, Bergsjön, Biskopsgården, Lövgärdet, Hammarkullen och Hjällbo. Under arbetet med det här reportaget har vi träffat 25 HBTQ-personer som bor i de här förorterna. Vi har även talat med homo-, bi- och transpersoner som lever i utsatta områden i Malmö och Stockholm.

"Jag var rädd varje gång jag gick från hållplatsen, jag kunde aldrig visa att jag älskar min pojkvän. Det tillhör vardagen i förorten, speciellt om du själv är invandrare," säger Igor som fruktade för sitt liv när han bodde i Gårdsten. Foto: Meli Petersson Ellafi

Trots att de 25 inte känner varandra vittnar de alla om samma sak – rädslan i förorten.

– Det är jobbigt att vara rädd hela tiden, jag håller andan tills jag kommer utanför Hammarkullen, säger Caroline, 22 år, som är lesbisk och bor i Angered där Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet ligger.

Hon och hennes flickvän brukar bli omringade av killgäng på spårvagnen när de närmar sig sin hållplats.

– Nu sätter vi oss alltid längs fram precis vid föraren, det händer varje dag, säger Caroline som menar att förorten är långt ifrån det regnbågsflaggande Sverige.

“Bor du själv?”

“Ses hos dig, diskret?”

Spårvagn 11 gnisslar förbi Järntorgets hipsterbarer. Vi befinner oss fortfarande i city där normen är HBTQ-vänlig och motsatt – att det är bonnigt att vara homofob. Det strömmar in meddelanden på dating-appen från leende killar:

“Ligga i kväll?”

“Kåt, knulla nu?”

När vi närmar oss nordöstra Göteborg händer något. Efter hållplatsen SKF slocknar profilbild efter profilbild. De leende bögarna byts ut mot gråa, anonyma, masker. Meddelandena ändrar karaktär:

“Diskret kille söker.”

“Bor du själv?”

“Ses hos dig, diskret?”

Samma sak sker även på spårvagnen mot miljonprogrammens Biskopsgården och Angered. Det är områden präglade av socialt utanförskap, kriminella nätverk och ibland – med polisens ord – "allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen" och "parallella samhällsstrukturer".

Förr var det svenskar som stod för kriminaliteten, nu är det invandrarna som är längst ner i samhället. Jag har själv bott här – i Länsmansgården och Kortedala – och vet att områdena också har en annan sida. Den vackra naturen, hårt arbetande barnfamiljer, grannar som faktiskt hälsar på varandra och inte minst att det är några få kriminella som förstör för alla andra.

Men här finns också något annat, säger Igor. Något som är påtagligt så fort han stiger av vagnen.

– Här kan man inte vara öppen.

Det är som att leva i typ 1800-talet eller i Iran.

Framme i Bergsjön. Nu är alla profilbilder i dejtingappen anonyma. Men de osynliga finns här.

“Tja snygging, diskret knull ikväll?”

Regnbågsflaggorna från West Pride vajar än – i skarp kontrast mot den verklighet de 25 HBTQ-personer vi intervjuat beskriver. En av dem är 22-årige Mahmoud, som nyligen höll på att mista sitt liv. Vi träffas på en anonym plats utanför Göteborg då han fortfarande är rädd för att bli dödad.

– Det är som att leva i typ 1800-talet eller i Iran. Man blir slagen så fort de vet att man är gay, säger han medan han visar med händerna hur han skurit sig för att ta sitt liv efter händelsen.

Mahmoud låg på sjukhus i tio dagar efter att ett gäng från hans förort jagat honom med kniv. Vi träffar honom på en anonym plats utanför Göteborg. Foto: Meli Petersson Ellafi

Han låg på sjukhus i tio dagar efter att ett gäng från hans förort jagat honom med kniv. Samtidigt som de skrek “bögjävel” haglade slagen och sparkarna. De skulle “döda honom som en hund”.

– Jag har vant mig med att inte vara lycklig för den jag är, säger Mahmoud som aldrig vågat polisanmäla händelsen.

Det skulle betyda att hans föräldrar skulle få reda hans läggning. Dessutom har han lågt förtroende för polisen. Det har “alla” han känner.

Kvinnorna kan vara minst lika vidriga men de kastar inte sten, säger Sandra.

Flera studier visar att färre brott generellt anmälts i de särskilt utsatta områdena. Än tydligare blir detta när det gäller hatbrott mot HBTQ-personer, något som bland annat bekräftas av Göran Stanton som startade Gaypoliserna och nu jobbar på hatbrottsgruppen i Stockholm.

– Vi har ett enormt mörkertal. Det kan vara svårt nog att anmäla hatbrott i mindre svenska samhällen, här har de dessutom rädslan för familjen och människorna i bostadsområdet att oroa sig för, säger Göran Stanton som berättar att många HBTQ-personer känner att enda lösningen är att flytta till ett “svenskt” område. Om de har råd.

En av dem är Sandra, 23 år. Av de HBTQ-personer vi pratat med är det bara hon och Igor från Gårdsten som vågar ställa upp på bild. Anledningen är att de flyttat.

– Jag skulle till Hjällbo då en blond kille följde efter mig, en av “de där” machokillarna från torget. Han frågade om jag var lesbisk men när jag inte svarade blev han provocerad. Jag gick av spårvagnen för att ta bussen vidare till min tjej då han började skrika efter mig, berättar Sandra.

“Hora, jag ska våldta dig, jävla flata”.

Skällsorden haglade – sen kom stenen.

– Det var ren tur att jag inte blev träffad i huvudet, jag sprang och sprang. Jag var helt skakig efteråt. Fruktansvärt oskön känsla, det är så fel att det kan vara så stor skillnad på var jag rör mig i stan, säger Sandra.

Sandra, 23, blev utsatt för stenkastning på grund av sin sexuella läggning. Tatueringen CMUS på hennes tinning är ett skyddsmärke. Foto: Meli Petersson Ellafi

Samstämmigt från de 25 HBTQ-personerna vi intervjuat för det här reportaget är att våldet och hoten ofta kommer från högljudda killgäng som anser sig “äga” sitt område. Det kan vara både svenskar och invandrare, men samma normer råder. De kastar sten på polisen och springer ärenden åt grovt kriminella – och samma gäng ger sig också på dem som avviker från heteronormen.

– Du känner direkt att du inte är välkommen. Kvinnorna kan vara minst lika vidriga men de kastar inte sten, säger Sandra.

Jag vill inte att de ska få vinna, för mig är det jobbigare att låtsas vara hetero än att få stryk.

Det är inte enbart ett storstadsproblem. Anna, 23, bor i en mellanstor stad, i ett område som polisen klassat som "riskområde". Hon är, precis som de andra drabbade, mer rädd i förorten än i andra områden. Särskilt en händelse kommer hon aldrig att glömma:

– Det började med att gänget på torget såg mig och började skrika “jävla flata” och “du är smutsig”. Sen gick de emot mig och började spotta på mig. Jag försökte putta bort dem men då slog de mig med knytnävarna, jag fick ett 20-tal slag mot kroppen och ansiktet, berättar Anna som är den enda av de 25 HBTQ-personerna som i dag vågar visa sin läggning i förorten.

– Jag vill inte att de ska få vinna, för mig är det jobbigare att låtsas vara hetero än att få stryk. Det som oroar mig mest är dock inte gängen, de som man “vet” ska hoppa på en. Det är värre när det är pensionärer och kvinnor, säger Anna.

Precis som Sandra, Mahmoud, Caroline och Igor menar Anna att det är en stor kontrast mellan svenska medelklassområden och socioekonomiskt utsatta förorter. Något som bekräftas av samhällsanalytikern Maria Wallin, som jobbar för Göteborgs stad med hedersrelaterat våld.

– Det finns absolut religiös extremism i de här områdena som påverkar synen på homosexuella, men det är inte där huvudförklaringen ligger, säger Maria Wallin som tidigare jobbat för polisen som våldsanalytiker.

Maria Wallins kontor ligger intill en stängd polisstation med utsikt över Kortedala torg. Hon talar snabbt och engagerat.

– Det råder andra regler här och allt bottnar i machokultur. Religion och ursprungsland spelar mindre roll, även svenskar och icke-troende dras med i samma mansbild. Är du homosexuell är det ett tecken på svaghet, det är ett hot mot hela gruppen, förklarar Maria.

Hon berättar att HBTQ-personer som redan är utsatta blir dubbelt drabbade när de bor i samhällen där normen är att det är äckligt, svagt och ibland även en dödssynd att sticka ut från machokulturen – där män ska vara starka och kvinnor ska vara “respektabla”.

– Många svenskar i det vi kallar majoritetssamhället fattar inte det här, att ens handlingar i de här områdena inte är ens egna. Om en kvinna kommer ut som lesbisk påverkar det alla kvinnor i hennes familj, om en man är bög är alla män i gruppen svaga. Du blir ett hot som måste sättas på plats, säger Maria Wallin.

Hon känner till unga homosexuella fått ingå tvångsgiftermål för att rädda familjens anseende och säger att det finns de som “försvunnit” utan att myndigheterna vet vad som har hänt dem.

Pappa menar att Allah skapat oss alla. Om jag nu blev lesbisk så var det Guds vilja även om han som pappa inte förstår.

En av dem som just nu lever i den verklighet Maria Wallin berättar om är Fatima, 27.

– När det kom ut bland gängen och de äldre ledarna där jag bor var det kört. Jag och min tjej var på väg hem och var nyförälskade, det var så vackert den kvällen. Så där perfekt ljummet och massa blommor på träden, vi tänkte oss inte för, berättar Fatima.

När de rörde sig från torget hand i hand blev de omringade i en gränd av fem, sex äldre killar.

– "Fan va äckligt” sa de, "är ni lebb?” Det började med skratt men när vi försökte ta oss därifrån började de dra i min sjal, min flickvän började gråta. Jag blev alldeles vansinnig och skrek men de slutade inte. De sa att de “skulle våldta oss rätt” och att vi skulle få "smaka negerkuk”, säger Fatima medan hon nervöst rättar till sin hijab.

Fatima är muslim och lesbisk. En kombination som hennes ensamstående pappa först hade svårt att förstå. Foto: Meli Petersson Ellafi

Deras räddning blev ett äldre par i området som skingrade gruppen så att Fatima och hennes flickvän kunde fly.

Fatima är muslim och lesbisk. En kombination som hennes ensamstående pappa först hade svårt att förstå.

– Men pappa har varit ett sånt enormt stöd. Han menar att Allah skapat oss alla. Om jag nu blev lesbisk så var det Guds vilja även om han som pappa inte förstår. Men nu har släkten i vårt hemland fått reda på det, om jag inte gifter mig hotar de att döda både mig och min lillasyster. De har sagt att de ska våldta henne, för att straffa mig och upprätthålla hedern.

Precis som analytikern Maria Wallin och polisen Göran Stanton förklarat finns det ett dubbelt problem för många HBTQ-personer i förorten. Det handlar både om hot utifrån – från gäng och lokala normer – och ett hot inifrån, från familjen där andra regler växt fram utanför samhället.

I garderoben har Fatima sin döda mammas brudklänning. Hon tar fram den som om den var gjord av ömtåligt porslin. Vit med broderier med glitter och pärlor, långa armar och sjal. Mannen som valts ut till Fatima är hennes ingifta farbror som nu är änkeman – och enligt pappans försäkran impotent.

– Jag måste sätta min fot före hans när vi går in i vårt gemensamma hem, säger Fatima tyst medan hon tittar på brudklänningen.

Hon förklarar att en gammal sed säger att den som får foten över den andra kommer ha makten i äktenskapet. Vad som kommer hända med hennes flickvän, vars familj kommer från samma land som Fatimas, vet hon inte.

– Jag har brutit kontakten för att inget ska hända henne eller min lillasyster, det är inte hot det handlar om, jag vet att de kan gå så långt att de dödar oss om jag inte gifter mig, säger Fatima.

Enligt en studie från Statens folkhälsoinstitut kan påtryckningar från familj och släkt drabba alla grupper av unga, men det är vanligare bland unga med religiösa föräldrar och bland de vars föräldrar är födda utanför Norden.

De homosexuella förortsbornas liv syns dock inte i statistiken.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor konstaterar i en av sina senaste rapporter att det saknas intervjupersoner som vågar berätta om hur det är att vara HBTQ-person i särskilt utsatta områden. Det som är bekräftat är att minst 70 000 unga i Sverige inte fritt kan välja vem de gifter sig med och att den största pressen sker i socialt utsatta miljonprogramsområden, enligt den statliga myndigheten Ungdomsstyrelsen.

Jag tror det som provocerar de här grupperna snarare är hur jag ser ut. De fattar inte om jag är kille eller tjej.

En stekhet sommardag i början av ramadan går jag och Expressens fotograf Meli Petersson Ellafi hand i hand i några av de utpekade områdena. Vi gör det av nyfikenhet, för att undersöka vilka reaktionerna blir.

Det är en lugn eftermiddag – kombinationen värmen, ramadan och studentfirande gör att det är färre människor ute än vanligt. På Hjällbotorget, där Sandra fick en sten kastad mot sig, känner vi av blickarna men ingen ger sig på oss. Vid Bellevuemoskén ler några äldre män mot oss, men de kallar oss horor på arabiska bakom våra ryggar. Vid Friskväderstorget i Biskopsgården stirrar några killar men jäktar sedan i väg med blommor i hand mot Avenyn, där det några timmar senare blir stenkastning.

De homosexuella förortsbornas liv syns inte i statistiken. Foto: Meli Petersson Ellafi

Ingen hotar oss, ingen kastar sten.

– Skälet till att inget mer hände är nog snarare att ni ses som främlingar i området. Dessutom sticker en blond tjej med långt hår inte ut från mansnormen, säger analytikern Maria Wallin som tror situationen hade blivit annorlunda om testet pågått i flera dagar.

– Jag tror det som provocerar de här grupperna snarare är hur jag ser ut, säger Sandra. De fattar inte om jag är kille eller tjej. Jag får ju inte en sten på mig varje dag, men rädslan finns alltid där.

Vi kom från Iran för 15 månader sedan, för att min transsexuella son ska få leva sitt liv i frihet.

På en förening för HBTQ-invandrare träffar jag flera av dem som inte syns i statistiken. En ung homosexuell kille som heter Samir förklarar att underground-gay-kulturen i flera av deras hemländer är mer förlåtande än att leva i de särskilt utsatta områdena i Sverige.

– Även i länder med dödstraff för homosexualitet finns förståelse under ytan, men i Angered, Biskop och andra sådana ställen är det som att vi måste förneka vår egen existens för att överleva, säger Samir.

En av dem som kommit hit för att få stöd är en orolig mamma som delar med sig av kladdiga nötbakelser och sina erfarenheter.

– Vi kom från Iran för 15 månader sedan, för att min transsexuella son ska få leva sitt liv i frihet, säger hon och visar en bild.

Den visar en leende tonåring som ser ut som vilken kille som helst, man han är född som flicka.

Familjen gjorde omfattande efterforskningar för att hitta ett land där deras son skulle kunna vara trygg. Transpersoner är de mest utsatta av alla HBTQ-personer.

– Nu går han på en skola där 99,9 procent inte har svenska föräldrar. Det är värre än Iran, säger mamman som nu gör allt för att de ska komma till vad hon kallar en “svensk” skola.

De andra runt bordet nickar instämmande, alla har erfarenheter av vad de beskriver som att “inte leva i Sverige”.

Särskilt tydligt blir problemet på skolorna. Ardeshir Bibakabadi är grundare av organisationen Homan, som hjälper homosexuella invandrade.

– Senast behövde jag ha med mig fyra poliser när jag föreläste på en invandrartät skola, det är som natt och dag om man jämför med svenska skolor. De kallar mig “bögjävel” och “förrädare” för att jag är homosexuell och invandrare, berättar Ardeshir.

En händelse i Biskopsgården gick så långt att han kände sig tvungen att polisanmäla. Både elever och personal ska enligt Ardeshir, och andra i föreningen som var på plats, ha hotat honom. Efter skolbesöket kom ett brev med en bild på Hitler och en död hund.

"Vi vet allt om dig, sånna som du är inte välkomna här. Du ska dö som en hund”.

– Jag vet att det var eleverna, kolla bara på deras dåliga svenska, säger Ardeshir och håller upp hotbrevet.

Vid en rundringning till en rad skolor i de mest utsatta förorterna i Göteborg är dock rektorerna överens om att de behöver fler föreläsare som Ardeshir, trots att de känner igen att det kan väcka ilska. En skola skiljer sig från de övriga, Hjällboskolan i Angered där rektorn Nils Kaiser säger att de inte tagit in HBTQ-föreläsare och lägger till att externa föreläsare "inte brukar funka så bra" på hans skola.

Vissa företrädare för HBTQ-rörelsen tycker det är på gränsen till rasism att prata om att det finns problem i förorten.

RFSL, pridefestivaler och HBTQ-organisationer ger en annan bild än de 25 personerna vi intervjuat i arbetet med det här reportaget. Representanter för HBTQ-rörelsen menar att det inte är värre i de utsatta områdena än någon annanstans.

– Det ni försöker få fram är att förtrycket skulle vara värre på vissa platser och det kan vi ju utifrån våra privilegierade positioner påstå, men en lesbisk transperson som blir hotad av sin kristna familj i Askim har det lika jobbigt som den unga lesbiska tjejen som blir hotad av sin muslimska familj i Biskopsgården, säger Tasso Stafilidis, ordförande för West Pride i Göteborg.

– Och med detta vill jag inte förminska de unga personer som förtryck av sina föräldrar som har rötter i olika muslimska eller kristna länder. Givetvis är det lika illa oavsett var förtrycket visar sig. Skillnaden är att personer i Biskopsgården är mer stigmatiserande om de även bryter mot vithetsnormen och även utsätts för rasism i samhället. Den blonda som förtrycks slipper i alla fall det förtrycket.

Flera medarbetare och volontärer inom West Pride uppger för Expressen att unga HBTQ-personer med invandrarbakgrund inte vågat ta emot priser eller visa sig på flaken med rädsla för hot från familj och personer i deras förorter.

– Nej, det är inget sådant som nått oss i ledningen förrän nu. Däremot känner jag till kristna samfund som försöker omvända oss homosexuella, säger Tasso Stafilidis och lägger till att det är RFSL som håller i prisutdelningen.

I ett mejl svarar RFSL Göteborg: "Det finns diskriminering och homofobi i alla grupperingar i samhället” och att de inte ser någon "större skillnad utifrån var personen bor utan detta förekommer i familjer med alla bakgrunder”.

Vissa företrädare för HBTQ-rörelsen tycker det är på gränsen till rasism att prata om att det finns problem i förorten, eller som de hellre kallar det: “socioekonomiskt utsatta områden med parallella normstrukturer”.

I ett mejl svarar RFSL Göteborg: "Det finns diskriminering och homofobi i alla grupperingar i samhället” och att de inte ser någon "större skillnad utifrån var personen bor utan detta förekommer i familjer med alla bakgrunder”. Foto: Meli Petersson Ellafi

Men de 25 HBTQ-personer som vi intervjuat träffat står fast vid att de är mer utsatta i förorten. En av de drabbade är bisexuella Jenny. Hon har flera hundra HBTQ-vänner på Facebook, men bara en förutom hon själv har vågat bo i en förort – och nu har även den vännen flyttat därifrån.

– Jag bor i Biskopsgården och innan i Angered. Det är aldrig någon av mina gay-vänner som vågar hälsa på och jag förstår dem, säger hon.

Jenny berättar att det finns en stor motvilja att prata om problemen i förorten inom HBTQ-världen.

– Man vill inte sätta en utsatt grupp mot en annan, men det handlar ju inte om invandrare och svenskar, det handlar om fattiga områden där polisen helt tappat kontrollen och det har blivit accepterat att hata flator, säger hon.

Det är lätt att dansa i glitter och läder i city och skrika om rättigheter, men jag har aldrig sett HBTQ-rörelsen i Gårdsten.

När jag möter Igor för att ge tillbaka hans läsplatta som vi lånat för spårvagnsfärden är han inte förvånad över resultatet.

– Det är alltid så, man lär sig snabbt att man måste dölja vem man är efter hållplatsen SKF. Bara för att Sverige har blivit mer tolerant och vi springer runt i parader betyder det inte att något har hänt i förorten. Tvärtom, jag tycker det har blivit ett hårdare klimat de senaste åren, säger Igor.

Han ilsknar till över vad ledare inom HBTQ-rörelsen sagt, att det är minst lika illa att vara gay i Askim som i Biskopsgården.

– För oss som bor i förorten är det ett verkligt problem som vi möter varje dag. Men de försöker blunda för den stora rosa elefanten i rummet. Det är lätt att dansa i glitter och läder i city och skrika om rättigheter, men jag har aldrig sett HBTQ-rörelsen i Gårdsten.

Fotnot: Anna, Caroline, Mahmoud, Jenny och Fatima heter egentligen något annat.


Förtydligande.

Efter reportaget om hatet mot HBTQ-personer i särskilt utsatta förorter vill Tasso Stafilidis, ordförande för West Pride, förtydliga att han självfallet ser en större utsatthet att vara öppen med sin läggning i många socioekonomiskt segregerade förorter än i vita socialt välmående medelklassområden. Detta framkom inte i artikeln då han även ville lyfta att förtrycket är lika illa för den enskilda oavsett var hatet än yttrar sig. Kommentaren om att kristna grupper försöker omvända homosexuella syftade till att detta sker på West Pride och var inte menad som en kommentar till det artikeln handlade om.


"Om man åker in till Göteborg centrum så känns det som man inte riktigt är med i gemenskapen"

Totalt har sex områden i Göteborg listats som särskilt utsatta av polisen: Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Gårdsten, Bergsjön och Biskopsgården. De första fyra tillhör stadsdelen Angered, som var egen kommun fram till 1967.

Det tar 20 minuter med spårvagn från centrala Göteborg till Angered centrum, som är en knutpunkt för vidare färd mot områden som Gårdsten och Lövgärdet.

Angered har drygt 50 000 invånare, vilket innebär att nästan var tionde göteborgare bor här.

Angered kännetecknas av grönska och miljonprogrammens betongkomplex från 60–70-talen. Andel bostäder i allmännyttan är 56,4 procent, mot 26,7 procent i hela Göteborg. 40 procent av bostäderna i Angered byggdes perioden 1971-1980.

En känd samlingspunkt är Hammarkulletorget där det årligen hålls en färgsprakande festival till samba-toner.

– Jag känner mig hemma här i Hammarkullen. Det finns människor med så många olika bakgrunder, alla lever i frid tillsammans. Alla barn leker med varandra och det finns mycket aktiviteter, folkets hus, skolor och lekparker och så finns det mycket bra bostäder, säger kafébiträdet Agha Khan, 45.

I Angered som helhet är 51 procent av de boende födda i utlandet, mot 24,5 procent i Göteborgs kommun.

I områdena Hjällbo och Gårdsten har nära 90 procent utländsk bakgrund och arbetslösheten är hög.

Parvid Pishdad, 61, förtidspensionär (tidigare barnskötare) ser både för- och nackdelar med att bo i Hjällbo.

– Vi har allt som man behöver, det är gott om grönsaker och frukt att köpa, det är nära till spårvagnar och buss och så har vi bra vårdcentral och apotek. Jag trivs väldigt bra här på dagarna, säger hon.

– Nackdelen med att bo här är att det inte är så rent, det ligger ofta sopor på backen. Jag skulle vilja att det städas varje dag och så skulle jag vilja ha mer grönt, saker som blommar. Sedan är det också negativt att det inte känns så tryggt på kvällarna, jag är hemma på kvällarna när det är mörkt.

Inte långt ifrån Hammarkullen och Hjällbo ligger ytterligare ett särskilt utsatt område, Bergsjön. I polisens senaste rapport om utsatta områden nämns en särskild riskfaktor i Göteborg: fem av de sex särskilt utsatta områden ligger nära varandra. Detta ger kriminella större spelrum att bedriva sin verksamhet och expandera. Denna spridningseffekt gör att polisen anser att det finns en överhängande risk att nordöstra Göteborgs situation ytterligare kan förvärras.

Från början var planen att Angered skulle få 100 000 invånare. Men expansionen stannade upp och stadsdelen växte aldrig ihop med övriga Göteborg, och de olika områdena i Angered ligger utspridda som öar i landskapet.

Hammarkullenbon Agha Khan säger:

– Om man åker in till Göteborg centrum så känns det som man inte riktigt är med i gemenskapen. Negativt är också när ungdomar åker runt med moped och fyrhjuling runt barnen som leker, det känns inte så bra.