De som bor i fattiga områden blir fattigare"

Publicerad: 2016-06-28

Det skulle bli en folkhemsdröm. När miljonprogrammets områden invigdes med pompa och ståt pratades om unik stadsbyggnadsplanering och internationella hyllningar.

Nu finns de på polisens lista över Sveriges mest utsatta bostadsområden.

Muren mot övriga samhället växer, fattigdomen breder ut sig.

Publicerad: 2016-06-29
Text: Claes Petersson

8 september, 1968. Fyrverkerier lyser upp himlen när prins Bertil inviger ett av Sveriges första bostadsprojekt i miljonprogrammet. Under bostadskrisen på 1960-talet har Svenska Bostäder satt spaden i marken för stadsdelen Tensta som följs av Rinkeby, Akalla, Kista och Husby.

Områdena ska "förena stenstadens koncentration och intimitet med ytterstadens luft och grönska". Framtidstron är stor. I invigningstalet, i nybyggda Skärholmen, pratar prins Bertil om att Sverige hyllas internationellt för sin stadsbyggnadsplanering.

Mellan 1965 och 1975 byggs en rad nya områden inom miljonprogrammet, som Rannebergen i Göteborg och Rosengård i Malmö.

Reportaget i 5 punkter

  • Expressen, i samarbete med frilansbyrån J++, har granskat de 53 områden som polisens pekar ut som utsatta.
  • Granskningen visar att samhället tappat greppet om områdena och klyftorna mellan rika och fattiga växer. De värst utsatta blir mer utsatta.
  • Gruppen låginkomsttagare, som utgör 40 procent av invånarna i områdena, ökar kraftigt och annan statistik visar också växande arbetslöshet och höga ohälsotal.
  • Områdena ligger mestadels i miljonprogrammen som först lyftes fram för sin "unika stadsbyggnadsplanering" men nu präglas av kriminalitet.
  • Experter lyfter fram en känsla av hopplöshet i områdena och ställer krav på närvaro från polisen och vuxna förebilder.

40 år senare, sommaren 2016, finns de på polisens lista över Sveriges 53 mest utsatta områden som präglas av kriminalitet, utanförskap och hopplöshet.

Den "unika stadsbyggnadsplanering" som lyftes fram på 1960-talet klassas nu som en säkerhetsrisk för poliserna när de, på grund av områdens uppbyggnad, har svårt att både spana på brottslingar och fly undan kaskader av kastade stenar.

”Stockholm är stadsplanerarnas Mecka, staden som alla stadsplanerare i världen åtminstone en gång i livet vill besöka," sade prins Bertil i sitt invigningstal av miljonprogrammet i Skärholmen den 8 september 1968. Foto: Ulf Simonsson/Dagens Nyheter

Låginkomsttagare är den fjärdedel av befolkningen som tjänar sämst.

Expressen har i samarbete med frilansbyrån J++, specialiserade på datadriven journalistik, gjort en kartläggning över de 53 områden där polisen nu genomför särskilda insatser efter stenkastningar, bilbränder och utbrett utanförskap.

Granskningen visar hur samhället tappat greppet om de socioekonomiskt utsatta områdena.

  • Klyftorna ökar mellan fattiga och rika. I samtliga utsatta områden ökar andelen låginkomsttagare kraftigt medan höginkomsttagarna minskar.
  • De utsatta områdena glider allt mer undan från övriga samhället i respektive kommuner. De har betydligt sämre inkomstökningar mellan 2000 och 2014 än kommunen i övrigt.
  • Andelen låginkomsttagare fortsätter också att öka och alla områden är långt ifrån rikssnitten när det gäller inkomstökningar sedan år 2000. 49 procent ökning i hela landet, men bara 24 procent i exempelvis Vivalla i Örebro.
  • I de 53 områdena ingår 40 procent av invånarna i gruppen låginkomsttagare. Låginkomsttagare är den fjärdedel av befolkningen som tjänar sämst.

Amir Rostami, polis och sociolog vid Stockholms universitet:

– De som har det värre får det värre. De som bor i fattiga områden blir fattigare. De med dålig skola får det ännu sämre. De mest utsatta blir mer utsatta och de välbärgade blir mer välbärgade.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, lade nyligen fram en rapport för Fores om stadsdelar med stort utanförskap.

– Det handlar både om en omfattande otrygghet och en omfattande brottslighet. Det är de stora problemen. Människor som bor där har inte förankring i samhället, inte arbete eller skola.

Andra undersökningar, som samhällsanalytikern Jan Edlings rapport för ABF, "Förorterna som Moder Svea glömde", visar på en utbredd arbetslöshet, stor andel obehöriga till gymnasiet och höga ohälsotal.

– Människor i dessa orter har glidit iväg från det andra samhället både inkomstmässigt och arbetsmässigt, säger Jan Edling.

– Detta leder till att trångboddheten har ökat. Migrationsinvandringar fyller på så att det blir ännu värre. Barnen har svårt att hitta utrymmen för lek och läxläsning, följden blir att 30 procent av barnen inte klarar grundskolan för att komma in i gymnasiet.

Svaren på hur det blev så här är många.

Problemet är att det finns inga vuxna som säger till.

Leo Razzak, social entreprenör, är delvis uppvuxen i Norsborg som är ett av de särskilt utsatta områdena på polisens lista.

Han beskriver områden som övergetts av samhället, där det saknas vuxna förebilder för ungdomar i kriminalitet.

– Problemet är att det inte finns andra vuxna som säger till. Utan de här killarna får vara herrar på täppan. De har fått tolkningsföreträde. Det har blivit mer populärt att vara bäst på att vara sämst, än bäst på att vara bäst. Det ser folk upp till nu.

Miljonprogrammet Husby i Stockholm på Järvafältet tar form, året är 1974. Foto: Jan Delden

Leo Razzak backar bandet, pratar om en händelse i Kungsträdgården.

Kungsträdgårdskravallerna, som kulminerade i augusti 1987, var slaget om Stockholm city.

Konflikter som för tankarna till de slag mellan polis och ungdomar vi ser i förorterna i dag. I Kungsträdgården möttes uppretade ungdomar och polisstyrkor med hjälmar, sköldar, batonger och hästar. Polisbilar slogs sönder och sattes i brand. Skyltfönster krossades längs hela gator.

Men då, när piketpoliser stod uppradade med sköldar och batonger, hände något oväntat.

En av poliserna gick ensam – rakt in i den uppretade folkmassan.

Och han sade:

– Vad håller ni på med grabbar?

Prins Bertil och Albert Aronsson, Svenska Bostäders vd, under invigningen av miljonprogrammet i Skärholmen 1968. Foto: Thommy Fjällborg/Svenska Bostäder
Järvafältet sett från ovan under den tidiga byggfasen. Foto: Åke Malmström/Dagens Nyheter

Polisinspektören Arne Danner, senare engagerad i Fryshyset, jobbade med förebyggande polisarbete och kände ungdomarna.

Han minns flera tillfällen under 1980-tals våg av gatuvåld när han genom inarbetade kontakter, personkännedom och ett avslappnat sätt kunde lugna stämningen.

– Detta har lite gått förlorat i polisens arbete. Många blir konfronterade av polisen fast de inte borde ha blivit det. Om man dessutom blir bryskt behandlad byggs det upp ännu mer motstånd. Man kan dra paralleller till USA:s krig i Afghanistan. De går in hårt utan att känna någon, och gör bara problemet värre, säger Arne Danner.

Senaste satsningen är områdespoliser, en per 5000 invånare, i områden som klassas som "särskilt utsatta".

I stället för att punktmarkera de kriminella behandlas invånarna i områdena som en kriminell massa. Murar byggs upp, förtroendet rasar, utanförskapet ökar.

Linda Staaf är chef för underrättelseenheten vid Nationella operativa avdelningen, Noa.

Hon säger att polisen nu ska inrikta sig mer på det förbyggande polisarbetet. Senaste satsningen är områdespoliser, en per 5000 invånare, i de områden som klassas som "särskilt utsatta".

– Vi ska bygga upp förtroendet för polis och rättsväsende. Stödja ungdomarna i rätt tid innan de dras in i brottslighet. Det ska finnas områdespoliser som bygger upp kontakter och skapar förtroende.

Hon har arbetat med polisens uppmärksammade analysrapport där 53 förortsområden pekas ut som utsatta och i behov av insatser.

Rapporten är i stora stycken nattsvart läsning.

Det handlar mestadels om miljonprogrammens områden, som i flera fall klassas som "upplösta lokalsamhällen".

Där kriminella styr, där skolor rånas, där polisen är hatad.

Områden som Biskopsgården och Bergsjön i Göteborg, Rinkeby och Husby i Stockholm, Skäggetorp i Linköping och Vivalla i Örebro.

Polisen bedömer att en liten klick kriminella i perioder helt tar över kontrollen, något som färgar hela området och vittnen vågar inte träda fram. Rättssamhället sätts ur spel.

Linda Staaf, polisens underrättelsechef, betonar att hela områdena inte är kriminella.

– Det handlar om kriminella nätverk som har stor makt i områdena. Boende blir påverkade och under hot, eller för att de kommer från samma land, tycker de att det är lättare att vända sig dit än till rättsväsendet. Det har blivit en normalisering.

Alla pratar om rädslan och hopplösheten.

När kriminella öppet kan sälja knark på torget, när skottlossning blir vardag, påminns invånarna gång på gång om att de står utanför samhället.

Vissa områden har man inte agerat i under så lång tid att det har uppstått ett maktvakuum som andra individer har tagit över.

Manne Gerell är doktorand vid institutionen för kriminologi, Malmö högskola, och medverkade till polisens rapport över de 53 utsatta områdena:

– Det är många som är rädda i de här områdena.

– Polisiär närvaro är viktig och måste tas på allvar. För att folk inte ska känna sig utlämnade, rädda och ensamma. För det är något som återkommer i intervjustudier. Man känner sig övergiven av samhället, att ingen bryr sig.

Miljonområdet Rosengård i Malmö byggdes till stora delar 1967–1972. Foto: Fritz Schibli

Flera experter beskriver en unik satsning från polisen när man nu efter en lång tid av passivitet väljer att prioritera kriminaliteten i de utsatta områdena.

Amir Rostami, polisen och sociologen vid Stockholms universitet, forskar om gängkriminalitet.

– Fenomenet har växt fram under lång tid. Vissa områden har man inte agerat i under så lång tid att det har uppstått ett maktvakuum som andra individer har tagit över. De som kastar sten och liknande har fått makten, de har kunnat röra sig fritt och verka fritt utan konsekvenser.

Nu vill polisen satsa på både mjukt och hårt.

Mjukt och förebyggande mot ungdomarna och de vanliga invånarna, hårt mot de kriminella gängen som kastar sten, handlar med narkotika och har fått rättssamhället ur spel.

Det är de som bor där som blir utsatta. Det är deras ungar som knarkar.

Jerzy Sarnecki, professorn i kriminologi, ser stora utmaningar men är för första gången optimistisk – polisen tänker rätt.

– Politikerna säger: Sätt in gummikulor och vattenkanoner. Mer korkat sätt att tänka kan man inte föreställa sig. De måste använda underrättelsetjänst och olika spaningsmetoder och kartlägga grupperingar och veta vilka de är. Samtidigt jobba på att få befolkningen att samarbeta med dem.

– Det är ju befolkningens bilar som brinner. Det är de som bor där som blir utsatta. Det är deras ungar som knarkar. Vinner polisen förtroendet kan de göra mycket.

Han poängterar också att områdena har konstanta problem – men inte människorna som bor där.

Jag menar, vi gick och pallade äpplen. De här grabbarna tänder eld på en bil. Men det är samma busfrön, man får inte glömma det.

De flesta flyttar förr eller senare vidare, medan områdena ständigt fylls på underifrån av socialt utsatta människor.

Leo Razzak har gjort den resan.

Då som förortskillen i Norsborg och Skogås som hamnade i fel kretsar. Nu den sociala entreprenören och populära föreläsaren. Men alltid med en fot kvar i det tidigare livet genom olika sociala projekt.

Där möter han de stenkastande ungdomarna, delar av den kriminella klick som kommit att prägla förorterna, och menar att man också måste se dem som de tonåringar de ofta är.

– Det är snälla pojkar. Vanliga busfrön. Jag menar, vi gick och pallade äpplen. De här grabbarna tänder eld på en bil. Men det är samma busfrön, man får inte glömma det. De flesta har bara inte samma konsekvenstänk och riskanalys som man får när man äter middag hemma varje dag klockan sex med mamma och pappa.