Brandbilarna måste backa in – med poliseskort

Publicerad: 2016-07-01

Kista, Stockholm. De kommer för att rädda liv – men möts av knallskott, stenar och fyrverkerier.

Brandmännen får nu återkommande skydd av polisen vid larm i Stockholms mest utsatta områden.

Under tystnad tvingas räddningsstyrkorna smyga in mot bränderna för att snabbt kunna fly.

Expressen har granskat ambulansens och brandkårens incidentrapporter i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Stockholm
Publicerad: 2016-07-01
Text: Claes Petersson
Foto: Anna-Karin Nilsson

Aldrig blåljus, aldrig sirener.

När brandmännen från Kista brandstation rullar in i de närliggande förortsområdena sker det under tystnad.

Nu, efter återkommande attacker, gäller nya rutiner. Sakta backar de in mot bränderna för att snabbt kunna fly. De fasta vattenslangarna från fordonen rullas aldrig ut för att inte fördröja en eventuell reträtt.

Reportaget i 5 punkter

  • Brandmännen på Kista brandstation i Stockholm är mest drabbade av hot och våld i utsatta områden, visar incidentrapporter för ambulans och räddningstjänst i Stockholm, Göteborg och Malmö.
  • Rapporterna vittnar om stenkastning, maskerade ungdomar som hotar med järnrör och knallskott som kastas mot brandmännen.
  • Totalt handlar det i Stockholm om 20 fall av hot och våld sedan 2014, främst i områdena Tensta, Rinkeby och Husby. Brandmännen larmar dock om ett stort mörkertal.
  • Brandbilarna får nu regelbundet poliseskort, de backar in i områdena för att kunna fly och har skaffat specialutrustning.
  • Expressens granskning visar stora regionala skillnader med betydligt färre rapporterade attacker i Göteborg och Malmö.

Med i brandbilen finns hörselskydden mot knallskotten som kastas mot dem. Skyddsglasögonen mot laserstrålarna. Bilrutorna som förstärkts för att klara stenarna.

– Blåljusaktivitet i de här förorterna är lite som när malar i mörkret söker sig till ljuset när man tänder en lampa. Vi måste ha tyst framförkörning för att inte dra till oss onödig uppmärksamhet, säger en brandman.

Brandmännen Emelie, Patrik, Bengt och Daniel på Kista brandstation. Foto: Anna-Karin Nilsson

De fruktar ungdomsgängen, de med stenarna, som dras till insatsområdena.

Den våldsamma lilla klicken i förortsbefolkningen, mest verksamma under nätterna, som ibland haft både masker och järnrör när de gått till attack mot brandmännen under utryckningar.

Expressen har granskat ambulansens och räddningstjänstens incidentrapporter om hot och våld i Stockholms, Malmös och Göteborgs socioekonomiskt utsatta områden.

Granskningen visar på stora regionala skillnader med ett fåtal incidenter i södra Sverige – men större problem än tidigare känt för brandmännen i Stockholms mest utsatta områden.

En lång rad attacker rapporteras från området runt Järvafältet.

Ungdomsgäng som enligt rapporterna går till attack med svarta huvor och beväpnade med järnrör och stenar.

Attackerna sker nästan utan undantag i Tensta, Rinkeby och Husby, som alla faller under Kista brandstations räddningsområde.

Knallskott som kastas rakt mot brandmännen, och orsakar tjutande öron, som var fallet vid släckningen av en brinnande förskolebyggnad.

Stenar som gång på gång kastas mot dem under släckningar av bilbränder och brinnande lägenheter.

Attackerna sker nästan utan undantag i Tensta, Rinkeby och Husby, som alla faller under Kista brandstations räddningsområde.

Där finns sju brandmän i tjänst per skift, totalt 40 anställda, som tillsammans bör utgöra landets mest utsatta räddningsstyrka.

På Kista brandstation tar man säkerheten på allvar - men vill inte heller överdriva hotet. Foto: Anna-Karin Nilsson

– Man blir luttrad. Tre första åren jag jobbade på stationen var jag chockad över att det här är en del av Sverige. Det är en helt annan sida vi får se jämfört med medelsvensson, säger en av brandmännen.

Totalt handlar det om 20 fall av hot och våld i förorterna som rapporteras av Storstockholms brandförsvar sedan 2014.

Alla gäller Kista brandstation.

Mörkertalet är enormt. Det har helt enkelt blivit vardag med hot och våld. Det normaliseras.

Men de 20 inrapporterade händelserna är långt ifrån verkligheten, menar flera inom Storstockholms brandförsvar.

– På statistiken kan det ju verka som att det inte är så farligt, men det är otroligt mycket incidenter som inte rapporteras. Mörkertalet är enormt. Det har helt enkelt blivit vardag med hot och våld. Det normaliseras, säger en brandman.

Emil Westerdahl, enhetschef på Kista brandstation, säger att man börjat arbeta mot att våldet normaliseras samtidigt som aggressiviteten ökat från den lilla grupp som står för våldet och hoten.

– Jag vill betona att det är en liten del som håller på med detta. De flesta i områdena är trevliga att ha göra med och förstår vår roll. Men vi kan se en hårdnande attityd.

Peter Bergh är ordförande för Brandmännen riksförbund:

– Det är ett jätteproblem och det finns ingen statistik. Vi påstår att det finns ett mörkertal. För varje vecka hör vi talas om saker och man har börjat acceptera mer. Det har blivit vardag.

För räddningstjänstens ledningscentral är det numera också rutin att skicka med polisförstärkning när brandmännen ska in i de mest utsatta områdena, som bedöms vara Tensta, Rinkeby och Husby, men även delar av Skärholmen, Högdalen, Viksjö och Sollentuna.

– Vi vill ha med polisen om det är de här områdena. Det kan vara en liten mopedbrand, då ska polisen med. Punkt. Det finns många tidigare exempel när man trott att det varit lugnt och sen har det visat sig vara rena bakhåll, säger en person som arbetar med ledning och samverkan på Storstockholms brandförsvar.

Men det finns också en helt annan bild.

Expressens granskning visar att det i Malmö och Göteborg bara finns ett fåtal incidentrapporter kopplade till hot och våld i förorter.

Räddningstjänsterna i Malmö och Göteborg rapporterar tillsammans sju fall av hot och våld i utsatta områden mellan 2014 och 2016.

För ambulansen, även i Stockholm, handlar det mestadels om hot och våld från psykiskt sjuka patienter eller missbrukare.

– Det finns incidenter men bilden som finns i media om att vissa områden är förenade med livsfara är överdrivet, säger Torkel Kanfjäll, på Samariten Ambulans AB som bedriver ambulansverksamhet i Stockholm, Skåne och Norrbotten.

Vi tar självklart detta på stort allvar men vi vill heller inte överdriva problemet. Vi känner inte igen oss riktigt i den mediala bilden som är just nu.

Vårdförbundets David Liljequist, förbundsombudsman som ansvarar för ambulanssjukvårdsfrågor, säger:

– Vill inte vara med och skapa en falsk bild. De här områdena har tillräckligt mycket problem.

Samma sak säger Kommunal Västs Per-Albin Halldin, huvudskyddsombud på Räddningstjänsten Storgöteborg.

– Vi tar självklart detta på stort allvar men vi vill heller inte överdriva problemet. Vi känner inte igen oss riktigt i den mediala bilden som är just nu.

Men inom räddningstjänsten i Stockholms utsatta områden pratar man snarast om en underdrift av problemen och en situation där också allmänheten blir lidande.

Brandmannen Patrik jobbar hos Räddningstjänsten i Järva, ett särskilt utsatt område. Foto: Anna-Karin Nilsson

Utryckningarna till de utsatta områdena är ständigt fördröjda när brandmännen och ibland ambulansen tvingas invänta poliseskort och vidta olika säkerhetsåtgärder.

I en livräddande bransch, där skillnaden mellan liv och död kan handla om sekunder, tvingas brandmännen vänta på polis eller kommer inte fram till bränderna på grund av oroligheter.

Ännu har ingen fått sätta livet till - men riskerna för personskador har flera gånger varit påtagliga.

Familjens kök stod i lågor – och i trapphuset var det sån kalabalik att brandmännen tvingades avvakta.

Så var det i lägenhetsbranden i Rinkeby en sen oktoberkväll 2015.

Larmet gällde en familj som ringde Sos Alarm från ett brinnande kök. I lägenheten fanns minst ett barn och två kvinnor, varav en var gravid. Räddningstjänsten var snabbt på plats med hade svårigheter att ta sig in i lägenheten.

Den gravida kvinnan i lägenheten som var med och larmade berättar för Expressen:

– Från början var det bara en brand i fläkten och räddningstjänsten var snabbt på plats. Men det dröjde innan de gick in i lägenheten, brandmännen var kvar i trapphuset, och till slut slog det lågor ut från fönstret och hela köket brann.

Förklaringen, enligt räddningstjänstens insatsrapport och källor inom räddningstjänsten, var att personalen hindrades från att ta sig upp till lägenheten.

Utryckningarna till de utsatta områdena är ständigt fördröjda när brandmännen och ibland ambulansen tvingas invänta poliseskort och vidta olika säkerhetsåtgärder. Foto: Anna-Karin Nilsson

– Eftersom det var ett livräddande uppdrag struntade vi att ha en brytpunkt och vänta in polis. Vi åkte dit direkt men det var hotfullt och stökigt utanför. Folk ställde sig i vägen, ryckte och drog i personalen. Det var total kalabalik och personalen hade stora problem att ta sig in i trapphuset, säger en brandman.

De två kvinnorna och barnet lyckades oskadda fly ut i trapphuset.

– Det slutade bra och vi hoppas det fortsätter så. Det som är frustrerande är ändå alla människor som hamnar i kläm i detta.

– Människor är bedrövade, deras egendom och bilar brinner upp framför dem. Och vi står bara och väntar för vi kan inte åka in.

"Allt är perfekt för mig i Husby"

Fyrabarnsmamman Lellet Abraham, 33, har bott i Husby sedan 1991.

– Jag vill aldrig flytta härifrån, säger hon.

I Husby, som ligger mellan Kista och Akalla på tunnelbanans blå linje i norra Stockholm, bor cirka 12 000 personer. Drygt 60 procent av invånarna är utrikes födda.

En av dem Lellet Abraham, mamma till fyra pojkar mellan tolv och ett år, föddes i Etiopien och flyttade till Husby 1991 med hela sin familj.

– Allt är perfekt för mig i Husby. Jag har gått i skolan, växt upp, har mina kompisar, mina grannar och alla jag känner här.

Finns det något som är mindre bra?

– Äh, sista tiden när det kommit mycket invandrare är det många jag inte känner. Men det finns ändå inget som inte är bra i Husby.

Hur skiljer Husby sig mot när du flyttade hit 1991?

– Det var färre invandrare då. Vi behövde inte gå till Kista. Vi hade Nordea här. Posten var här. Vi hade Konsum där uppe. Ica var här. Vårdcentralen var här. Nu har de stängt.

Till skillnad från Akalla och Kista, där många stora arbetsplatser finns, är Husby i princip en renodlad stadsdel för boende. Området byggdes 1972–1977, men det var först 2013 – med de omfattande kravallerna – som det blev rikskänt. Sedan dess har i princip samtliga stora medier rapporterat om de problem som finns i Husby.

Flera Husbybor vi talar med tycker att mediernas beskrivning av Husby är överdriven. En av dem är Farhad Ali, 41, som bott i Husby i tio år och arbetar som spärrvakt i tunnelbanan. Tidigare jobbade han som krogvakt.

– Om du kollar rapporter från myndigheterna ser du att det nästan varje helg sker en våldtäkt på Östermalm, på Söder, på Medborgarplatsen, överallt. Har ni någonsin hört talas om en våldtäkt i Husby?

Farhad Ali höjer rösten.

– Vilket är grövre? Att våldta kvinnor eller att stå här och hänga. Varför står de här? Det finns inga jobb, eller hur?

För några år sedan hyrde han en lägenhet billigt på Östermalm i centrala Stockholm. Han flyttade efter två månader. Han stod inte ut med anonymiteten och tanken på att han hade kunnat dö utan att någon granne skulle sakna honom. Nu hyr han en fyrarummare i Husby för 7 500 kronor i månaden.

– Här har vi koll på varandra, vi tar hand om varandra. Nu när jag gick förbi där skrek jag: ”Vill ni ha kaffe eller någonting till de som satt här?” Det här är liv. Vad finns där då? Ingenting.