Livezilor, Bukarest – en plats för de levande döda


BUKAREST

I Rumänien ruttnar socialt utslagna bort i getton.

Expressens Magda Gad tillbringade sju veckor i ett farligt urbant slumområde.

En helvetesgränd i Bukarest som vissa åker ifrån för att stjäla eller tigga i Sverige.

Andra väntar på att bäras ut i kista.

Hur många rumäner lever i getton?

En miljon rumäner beräknas bo i getton. 17 procent av boende i urbana getton identifierar sig som romer. Den gemensamma faktorn är inte etnicitet utan socialt utanförskap. Under ekonomiska krisen mellan 2008 och 2010 dubblerades antalet arbetslösa i Bukarests getton. Fattigdomen leder till brottslighet.

Egentligen är alla redan döda. Deras hjärtan slår och de går runt bland soporna och försöker bekämpa sina demoner men egentligen är alla redan döda. Det tar bara olika tid och olika mycket lidande att nå dit. Till den enda säkra vägen ut från Livezilor Alley: Döden.

Det är samma dag som de snodde balkongen. De tog ner den och sålde den som metallskrot. 60 kilo för 65 spänn.

– Varför i helvete sa du inte att du inte har skjutit på länge? Sug min kuk din jävel, din idiot, hur kunde du missa det.

Marin svär i panik, heroinet rusar runt i blodet men han f��r inte slappna av med en cigg som han brukar. Killen som han silade med har fallit bakåt på sängen med vitt ansikte och blå läppar.

Med händer lika vana som en akutskötares letar Marin fram en ny spruta som han fyller med citronsalt och vatten.

Hans sambo Ana håller upp killen i ena armen. De har släpat ner honom på golvet, slagit honom i ansiktet och slängt vatten över honom. Läpparna är inte längre blå men han skakar okontrollerat. Benen ligger vikta under honom som om han vore förlamad.

– Se till så att han inte ramlar ihop, beordrar Marin.

Ana puttar till killens kalla panna och haka:

– Du, vakna. Kom igen, öppna ögonen.

– Och jag som ville ge honom en större dos. Åt helvete med honom, han kommer inte dö.

Marin har skjutit heroin sen han var 13. Halsen är det sista stället man tar till när alla andra vener är förstörda. Sätter man nålen på fel ställe i halsen dör man. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Marin har skjutit heroin sen han var 13. Halsen är det sista stället man tar till när alla andra vener är förstörda. Sätter man nålen på fel ställe i halsen dör man. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Marin är väck på heroin och valium. Sambon Ana och sonen Antonio fördriver tiden på porttrappan. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Antonio med mamma Ana, som aldrig har testat knark. "Jag är så klar med det här. Åtta år och han tar fortfarande droger", säger hon om Marin. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Marin mår ständigt dåligt för vad han gör mot sin femårige son Antonio. "Jag vill inte injicera framför mitt barn men jag kan inte kontrollera mig." Foto: Christoffer Hjalmarsson

När pappa Marin tar fram heroinet blir Antonio, 5, stressad. Han går av och an på den brunblommiga mattan.

Helvetet är han redan i. Adressen hit är Livezilor Alley, Ferentari, Sektor 5, Bukarest.
En stinkande gränd med feta råttor som frodas i översvämmade källare och fallfärdiga femvåningshus som skulle få även dess skapare ex-diktatorn Nicolae Ceausescu att blekna av rädsla. Det regnar sopor och kanyler från mörka fönster. Utslitna människosjälar rids av inre demoner, romska maffior och korrupta politiker. Barn knarkar, har hiv och tar sina liv.

När Marin kom hem till sina 13 kvadrat på nedre botten och tog fram heroinet började femårige sonen Antonio gå runt på den brunblommiga mattan mellan sängen, hyllan och toadörren.

Det är så Antonio oftast reagerar. Han blir mer aktiv. De fem till tio gångerna om dagen som detta händer.

Pulvret som hälls ut på en pappersbit, filtret som tas bort från en cigg och rullas ihop till en liten boll och sätts på nålen, eldandet under det avslagna glasröret och den bruna vätskan som sugs upp i kanylen är han van vid.

Det är inte det som gör honom stressad. Det är att pappa ändrar beteende.

Nu när det klaustrofobiska rummet svettas ångest, skrik och lik kryper Antonio spänt ihop. Ansiktet är rött, han mumlar för sig själv och kämpar för att inte gråta.

Marin lutar sig över killen på golvet och försöker se i det dova fönsterljuset. Han hittar samma ven som sist och skjuter in citronsaltlösningen.

Det späder ut heroinet. Marin tar fram ett glas och tvingar i honom vatten men det kommer ut igen över väggen. Han sliter upp honom i stående.

– Hoppa, hoppa!

Det funkar. Killen blir kvar i helvetet.

– Jag är den bästa jävla läkaren här! jublar Marin och tänder en cigg.

Den återupplivade rättar till kläderna och stapplar ut i gränden. Han är i 20-årsåldern, utbildad byggnadsingenjör på högskola men driver en musikstudio. Heroinet har han hållit på med i över tio år. Varför han började som knapp tonåring minns han inte.

– Alla vänner gjorde väl det, får han ur sig och försvinner.

Han är bara en av dem som kommer till Marins kvart för att fylla på.

Marin slutade med heroinet när han satt i fängelse för knarkbrott. Den här dagen med Antonio hade han muckat och var ren. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Marin slutade med heroinet när han satt i fängelse för knarkbrott. Den här dagen med Antonio hade han muckat och var ren. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Kokain används i gettot för att mixa med heroin till en "speedball". När Marin gör det första gången kräks han. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • I ett hörn av den 13 kvadratmeter stora lägenheten har Marin sin fixarbänk. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Marin injicerar upp till tio gånger om dagen. Han stjäl för att betala heroinet. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Ana lägger sig på sängen igen. Det växer mögel på den fläckigt blå väggen ovanför huvudänden. Antonio kryper tyst upp bredvid. Marin går fram till fixarbänken vid fönstret som är fördraget med gråskirt tyg och gör om allt. Pulvret, röret, elda, kanyl. Bland verktygen ligger en kniv och en nallebjörn. Han använder spegeln inne i badrummet för att sticka sig i halsvenen. Skulle han sticka fel skulle han dö. Men han sticker rätt. Blodet sugs upp i kanylen och blandas med heroinet. Med en blandad min av njutning och plåga trycker han in allt.

När Marin har heroin hemma. Då tar han det. Tills det tar slut.

Och i dag har han berättat att han både snott en balkong och sålt stulna shorts så heroin har han. Ovanligt starkt var det också.

Lever du? Han tittar upp med ett öga. "Har du nånsin sett djävulen dö? Ha, ha!"

Han går ut genom porten och sätter sig på stentrappan i den brännande solen.

Huvudet hänger och han blundar. Tittar in i sin egen värld. Den mjuka opiatvärlden.

Läpparna är fylliga, de mörka ögonbrynen och skäggstubben ramar in dragen. Bortom det trasiga är det vackert. Efter ett tag knuffar jag till honom:

– Lever du?

Han tittar upp med ett öga.

– Har du nånsin sett djävulen dö? Ha, ha!

Marin är 27 år, pappa – och beroende av heroin. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Marin är 27.

– Hur länge tror du att du kommer leva om du fortsätter så här?

– Så länge Gud vill, svarar han lika snabbkäftad som alltid.

Sen lägger han till:

– Om ett tag går vi till frisören. Jag måste klippa mig.

På den likadana trappan utanför porten mittemot sitter Elena på en träpall. Ansiktet är en hemlig karta av rynkor, kroppen benig. Hon hoppas att Gud inte låter henne vänta så mycket länge till.

Hon vill att den ska komma nu. Döden.

Elena är 78. Det enda hon ångrar är att hon inte åkte till Tyskland och jobbade på ett bageri när hon hade chansen. Annars tycker hon inte att hon gjort något dumt, hon har arbetat på konservfabrik och var medlem i kommunistpartiet.

Elena har allt förberett. Kistan, korset och kläderna hon vill begravas i. Hon hatar gettot, vill bara härifrån och ångrar att hon inte stack utomlands när hon hade chansen. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Elena och hennes man. Elena arbetade på konservfabrik och var medlem i kommunistpartiet. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Hon fimpar, tar pallen i handen och går långsamt in i trapphuset i sina sandaler med rosa blommor på. Det är så dunkelt att stegen hörs mer än de syns.

– Under Ceausescu bodde det militärer här och då var det ordning. Det växte rosor mellan husen. Nu är det bara de lataste, de fattigaste, de som inte jobbar och knarkarna som är här, fräser hon så där argt som bara hon kan.

Hon har skrivit sitt namn med en tuschpenna över dörren. Med ledsen röst fortsätter hon:

– En dag när jag hade handlat mat och stod här med nyckeln och skulle låsa upp kom en zigenare och slet mina pengar ur handen på mig.

Lägenheten är 13 kvadrat precis som Marins. Det är hennes gamla arbetarbostad från kommunisttiden. Till vänster står hennes säng och till höger hennes kista. På badrumsdörren hänger kläderna hon vill begravas i. Mot ena långväggen tronar hennes gravkors. Det är bara sista siffran i dödsdatumet som fattas. 1936-201_.

Längs andra väggen har hon radat upp klockor och dockor. Tiden. Ensamheten.

Hon har inga barn, hennes man är död och alla åtta syskon också.

Med ett finurligt leende tar hon fram en parfymflaska. Det är inte doften som förför utan namnet: "Far Away". Långt bort från Livezilor Alley.

När man vill säga att något är väldigt långt borta på rumänska säger man att det är la mama naibii – hos djävulens mamma.

Det är så parfymen luktar. Som djävulens mamma.

– Elena, vad är det som kommer hända när du dör? undrar jag.

– Då kommer jag till himlen! Nära Gud ovanför molnen!

"Jag ska åka till Sverige och kanske gifta mig med en snygg svenska"

Så här tycker de boende om Livezilor

75 procent anser att kriminaliteten är ett problem.

43 procent känner sig inte säkra i gränden dagtid.

64 procent känner sig inte säkra i gränden nattetid.

60 procent anser att maffian står över lagen (bara 15 procent anser motsatsen).

84 procent lider av dålig lukt.

68 procent lider av att det är smutsigt.

64 procent har löss, loppor och kackerlackor inne.

62 procent har illegalt anslutit sig till el, gas eller avlopp.

33 procent erkänner att de kastar ut soporna från fönstren.

10 procent är analfabeter.

9 procent lever på socialbidrag.

En man vi kan kalla George vill också till himlen. Han är en av Marins farbröder. Men hans himmel ligger inte nära Gud ovanför molnen.

Den ligger i Sverige.

– Jag ska åka dit och jobba och hitta en kvinna. Kanske gifta mig med en snygg svenska. Ett nytt liv!

Han står utanför kvartersbutiken i början av Livezilor, bland barn som inte fått mat och vill ha fem kronor till choklad. De få tänder han har kvar är gulbruna. Hårstubben är grå, på överarmen ringlar en rödgrön drake i bläck, runt det svartsvullna smalbenet ett bandage. Sen George slutade med heroinet vill hans blod inte flyta som det ska.

Han är 46 och har tidigare letat efter det nya livet i Italien, Tyskland, Spanien. Nu säger polarna att det är Sverige som gäller.

– Det finns många här som har varit i Sverige men dom kommer inte säga till dig vad dom gjorde där, att dom har varit där och stulit.

– Vad ska du göra i Sverige då? frågar jag.

– Jag ska stjäla! Jag skulle aldrig tigga, jag vill jobba eller stjäla. Och träffa kvinnor, det finns många singelkvinnor där, det har mina vänner sagt.

– De är kanske singlar för att de vill vara det.

– Nej, nej, dom är singlar för det finns inga riktiga män i Sverige!

Han skrattar raspigt och undrar om han kan flytta in i min lägenhet i Stockholm.

– Om du och jag var ihop i Sverige så kunde du hjälpa mig med nya tänder.

Många som bor på Livezilor missbrukar. Mannen som stapplar iväg på sin krycka har precis injicerat heroin bland soporna. Huffington Post har beskrivit Livezilor Alley som den fjärde farligaste slummen i världen. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Många som bor på Livezilor missbrukar. Mannen som stapplar iväg på sin krycka har precis injicerat heroin bland soporna. Huffington Post har beskrivit Livezilor Alley som den fjärde farligaste slummen i världen. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Romerna är fortfarande överrepresenterade i de olika getton som ligger i Ferentari, men Livezilor Alley är etniskt blandat Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Bland soporna på marken ligger mängder av använda sprutor. En del skickar ut sina barn för att samla ihop dem, för att sedan byta till nya genom sprututbytesprogrammet. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • 33 procent av de boende i Livezilor medger att de kastar ut soporna från fönstren. Foto: Christoffer Hjalmarsson

"Vi har varit i Stockholm och stulit. Kunde bli 3000 kronor på en dag."

En man och en kvinna hör oss snacka och stannar till på gatan. De har en liten son och är gifta, både med varandra och med heroinet. Kvinnan som ser ut att kunna gå av på mitten river med naglarna i ett sår på benet och höjer hakan:

– Vi har varit i Stockholm och stulit. Vi körde på "chans", tog plånböcker och hoppades hitta pengar i dom. Det gick bra. Kunde bli 3000 kronor på en dag.

Även efter att de betalat beskyddarpengar blev förtjänsten schyst. Den andra metoden är att först spana in hur mycket folk har i plånböckerna genom att hålla koll när de tar upp dem för att betala. George skjuter ut bröstet så att tigern på t-shirten stirrar på mig:

– Att vara tjuv är ett yrke som kräver kunskap. Och jag stjäl inte från fattiga, jag tar bara mobiler från såna som ser ut att kunna köpa nya.

– Men många har ju bilder i sina mobiler. Kanske bilder på sina barn som inte går att ersätta. Och alla telefonnummer. Tänker du inte på det?

– Nä, sånt tänker man inte på. Stjäla är som sex, när man håller på så tänker man inte på nåt annat.

Bensinen har George redan samlat ihop till. Han ska åka till Stockholm i en BMW med sin kompis som vi kan kalla Robert. Hela hans kropp ler när han pratar om det.

– Först ska vi vara några veckor i Tyskland och stjäla och träffa en rumänska som jobbar där på en dansklubb. Sen åker vi till Sverige!

Larry i vitt linne har slutat missbruka. Han går dagligen på behandling för tuberkulos. Tidigare var han välbetald byggarbetare. "Jag är stolt för att jag är zigenare", säger han.
  • Larry i vitt linne har slutat missbruka. Han går dagligen på behandling för tuberkulos. Tidigare var han välbetald byggarbetare. "Jag är stolt för att jag är zigenare", säger han.
  • En del av en portuppgång har förvandlats till ett shooting room – en plats dit man kommer och injicerar sin drog. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Genom sprututbytesprogrammet får missbrukare nya sprutor mot att de lämnar in använda. En man sätter sig på gatan och sliter upp de nya förpackningarna. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Det händer att de plockar upp gamla sprutor och skjuter i sig resterna. På dödens gator är nya sprutor en valuta.

Tjuven Robert har en förmåga att alltid glida i väg. Man ser honom stå på gatan eller sitta i sin bil och i nästa stund är han borta.

En eftermiddag plockar han upp en tjej med kattögon och hår bakåtstruket i tofs för att åka in till stan och stjäla. Hon har rykte om sig att vara bäst på det i hela gettot. En kväll är han full och vill pussas.

Men en morgon när himlen är snällt ljusblå hänger han bara mot trappräcket utanför Elenas port i turkosrandiga shorts och vitt YSL-linne. Skallen och kinderna är rakade, blicken är två betraktande streck. Han suger på en cigg och berättar om resorna till Stockholm.

– Första gången bodde jag i tält, senaste gången på hotell vid Mariatorget.

– Va? Det är ju jättedyrt, det har inte jag råd med, utbrister jag.

– Ha, ha, jo ... men du stjäl väl inte? Jag stjäl för att pröjsa det och det går att stjäla mycket pengar i Sverige.

Robert drar i sig det sista av ciggen och slänger i väg den.

– Varför just Sverige? undrar jag nyfiket.

– Vi åker dit vi hör att det är bra. Spanien, Tyskland, Österrike ... nu är Sverige bra. Svenskar är snälla, har pengar och det är låga straff. Och fängelserna är fina.

– Hur vet du det?

– Jag har suttit i fängelse i Sverige i fyra månader. Det var bra, bättre än att bo här.

Han knycker på nacken åt den spöklika betongen och de desperata knarkarna som letar efter saker att sälja i de ruttna soporna som täcker marken. Hittar de inget händer det att de plockar upp andras gamla sprutor och skrapar ihop resterna och skjuter i sig dem. En okänd explosion av droger, hiv och hepatit.

Andra skickar ut sina barn för att samla ihop använda sprutor. De kan de byta mot nya genom sprututbytesprogrammet. Nya sprutor är en valuta här.

En kille som har en lång kniv bak i jeansshortsen kliver ur en taxi och betalar föraren med sprutor. Han rör sig nervöst. För några kvällar sen högg han kniven genom en mans mage. Nu oroar han sig för att polisen ska ta honom.

Gamla sprutor byts mot nya – en valuta i gettot. En del föräldrar skickar ut sina barn för att plocka upp använda sprutor. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Solen petar Robert i hans morgontrötta ansikte. Han rynkar pannan så att ögonen blir ännu smalare. Jag tar ett steg närmare och frågar:

– Du sa att svenskar är snälla, vad menade du med det?

– Om dom kommer på en när man har handen i deras väska så kan man prata med dom och förklara varför man stjäl och då förstår dom.

– Och varför bodde du på Mariatorget?

– Mariatorget är bra för att unga tjejer går dit på kvällarna och blir fulla och då är det enkelt att ta deras mobiler.

Den här gången ska han och George möta upp två bekanta till Marin som har "etablerat sig" där.

– Dom har en ATM-business. Dom ser när folk trycker in koden och sen stjäl dom korten.

– De som tigger i Stockholm då, vilka är det?

– Det är människor som inte är intellektuella, men dom är streetsmarta och dom får ihop sina pengar så. På att tigga eller tigga och stjäla.

Robert sträcker på sig och är på väg att glida i väg igen. Men först vill han också veta en sak:

– Varför går svenskar runt med påsar med vodkaflaskor i mitt på dan?

Man tappar väl helt enkelt inte sitt heroin.

Här är påsarna mindre. Mycket mindre.

Så små att jag undrar hur man gör för att inte tappa bort dem. Men man tappar väl helt enkelt inte sitt heroin.

Det kommer hit landvägen från Afghanistan via Iran, Turkiet och Bulgarien. Maffior i de olika länderna sköter transporten.

Maffiafamiljen Ştoacă bor i Livezilor. Klanens ledare är åtalade för att ha smugglat heroin från Iran, enligt rumänska medier. När jag äter lunch hemma hos en av dem säger han att han bjöd in mig för att han ville visa att man kan bo fint även här.

De som säljer på gatan gör det för att få betalt i knark eller för att de tror att de också kan bli rika och bo fint. Slutprodukten är utblandad med allt från metamfetamin till i värsta fall cement.

I det här gettot är pulvret inte mer än runt tio procent rent.

Marin säger att om någon börjar sälja 25-procentigt heroin i Rumänien så kommer alla knarkare dö – då skulle inte ens hans trick med citronsaltet hjälpa.

Det han själv aldrig rör är legal highs. De säljs i paket som det kan stå badsalt, snö eller is på men innehållet är alltid detsamma: billigt mefedron från Kina. Lika beroendeframkallande som crack, med ett rus som påminner om kokain och ecstasy.
Och så skadligt att det äter upp både hud och kött där det injiceras.

Antonio, 5, är ett av många barn som växer upp på Livezilor Alley. När hans pappa Marin injicerar heroin reagerar Antonio genom att bli mer aktiv. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Paula tar 20 kronor för en avsugning och 80 för samlag. Drogerna tar hon för att inte ta livet av sig.

En kille släpar på ett ben som ser ut som ett kärnvapenkrig. Det finns ingen hud kvar, bara en katastrof av blod och var. Alla säger att det är ett mirakel att han inte har dött av blodförgiftning. Än.

Han är 27.

Ett man sitter i soporna mellan husen och sticker sig om och om igen i ett djupt sår i jakt på en ven. En dag springer han naken genom gränden. Han stannar vid en bil och stirrar på sitt ansikte i en backspegel och sliter i sin hud. En tonårig tjej pekar på honom och fnittrar till sin kompis:

– Kolla, han tror nog att han har insekter under huden!

En annan man som trodde det klöste sig själv ända ner till skelettet.

Efter att hennes man dog i en överdos blev Paula hemlös. Allt hon äger har hon i en grön tygväska. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Paula, 38, använder heroin och legal highs. Hon har tre barn som bor på familjehem. Foto: Christoffer Hjalmarsson

När jag frågar 38-åriga Paula varför hon tar legal highs börjar hon gråta. Tårarna rinner ner på de tunna benen. Min hand studsar över kotor när jag stryker hennes rygg. Hon ber om ursäkt för att hon grinar. Sen svarar hon:

– För att inte ta livet av mig.

Efter att hennes man dog i en överdos blev hon hemlös. Hon sover här i gränden. Ibland klättrar hon upp på folks balkonger för att söka skydd men då blir hon oftast ivägkörd. Allt hon äger har hon i en grön tygväska.

Hon säljer sex. 20 kronor för en avsugning och 80 för samlag. Vissa män våldtar henne. Vissa slår henne efteråt och tar tillbaka pengarna.

Får hon en bra tripp på legal highs förvandlas mardrömmen till en dröm med kärlek, trygghet och empati.

Känslor man i helvetet får leta efter i kemikalier.

Bukarests borgmästare är arresterad för korruption. Hans chaufför är dömd för narkotikahandel.

Marin har tagit sin vanliga runda mellan butikerna inne i stan. ”Gratis shopping” kallar han det. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Marin halvsov hos frisören under både sax och kniv vaggad av sitt heroin. Nu är han klippt och rakad. En släkting ska gifta sig nästa vecka och han vill se proper ut på bröllopet. Han har lovat mig att det blir en stor fest på gatan.

– Du får ta det lugnt Magda för annars kommer det sluta med att du tar kokain med oss! garvar han åt mig.

Han hoppar på spårvagnen in mot stan för att göra sitt jobb. "Gratis shopping" kallar han det. Det är 32 grader ute och ännu stekhetare inne i den överfulla vagnen. I Bukarest gnäller folket över att spårvagnarna fortfarande saknar luftkonditionering, trots påstötningar från myndigheterna.
Ingen reagerar när Marin slocknar med gapande mun i sitt orangea säte. Utanför rullar Ferentari förbi, stadsdelen som Livezilor Alley ligger i. Ökänd för att vara den farligaste i Bukarest.

I varje kvarter finns deprimerande höghus och biltvättar. Det är en business som fungerar bland de köpsvaga men personer med insyn i branschen säger att det också är tvätterier för maffian – att det är här de kör sina pengar från den organiserade brottsligheten i 90 grader vitt.

På en biltvätt nära Livezilor kan missbrukare tvätta bilar och få heroin i betalning. En knarkare som har gjort det berättar att ägaren kör en svart Mercedes med tonade rutor.

Bukarests borgmästare är gripen för korruption. Enligt Centrul de Investigatii Media är hans chaufför dömd för narkotikahandel. Chaufförens fru äger vidare en biltvätt som tvättar stadens polisbilar – och samtidigt misstänks vara knuten till fruktade maffian Camataru.

"Magda, jag är rumän. Vi växte upp så här, det handlar om överlevnad. Att ta det vi kan."

Jag väcker Marin när vagnen skakat fram till Unirii, en gigantisk rondell där ljusskyltar med namn som Zara, Bershka och H&M lockar med glamour i det öststatsgrå.

– Jag kan lägga mig där och sova, gäspar Marin och pekar på en gräsfläck bredvid asfalten.

– Du har tagit ovanligt mycket i dag?

– Ja, nästan 500 spänn har jag köpt för. Jag har nog tagit nio doser.

Han tar sin vanliga runda mellan butikerna. Provar jeans i omklädningsrummen och håller koll på vakterna. I shortsfickan har han en liten kniv till larmen.

– Det här är ingen bra tid, mellan 13 och 14 är bäst, då byter vakterna skift, gnäller Marin.

Nu är klockan 18.

Allt har försenats av heroinmängden och överdosen.

På Livezilor är det folkliv alla tider på dygnet. Mest folk är det ute kvällar och nätter, speciellt på sommaren när det är för hett inne. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Ska man stjäla i Rumänien behöver man hålla sig till sin plan. Risken är för hög för att slarva – man kan få tre års fängelse om man snattar en Snickers.

När jag en kväll berättar för en universitetsutbildad man som jag käkar middag med om straffskalan i Sverige erkänner han:

– Vet du vilken min första tanke var när du berättade det där? Jag tänkte: Varför åker jag inte till Sverige och stjäl?

– Skulle du inte få dåligt samvete då?

– Magda, jag är rumän. Vi växte upp så här, det handlar om överlevnad. Att ta det vi kan.

En annan dag pratar vi om de många borgmästarna som arresterats för korruption och statsministern som utreds för bedrägeri, skattebrott och pengatvätt. Mannen ifrågasätter rebelliskt:

– Hur skulle folket kunna bli bättre än sina ledare? De värsta tjuvarna i det här landet är politikerna. Ge mig en miljard euro så ska jag öppna världens första fängelse för politiker. Det är det enda som kan rädda det här landet.

En läkare i Ferentari tjänar 3 000 kronor i månaden och tar mutor av patienterna för att kunna sätta mat på bordet – borgmästaren i Ferentari är gripen för korruption och har enligt rumänska tidningar tagit 90 miljoner euro i mutor.

När jag tar upp det här med Marin, som står och testar solglasögon i en lågprisaffär, vänder han sig mot mig i pilotbågar:

– Dom hittade alla dom här miljonerna hemma hos vår borgmästare, och vad gjorde han för oss? Han satte ut ett par jävla sopbehållare. Skulle jag gå till hans kontor och be om hjälp med nåt skulle dom kasta ut mig.

Han skjuter upp bågarna i pannan.

– Jag fick 65 spänn av en valarbetare för att rösta på presidenten, han har inte gjort nåt för oss han heller.

Sekunden senare har Marin lämnat affären. Med fem par solbrillor i handen. Han behöver pengar till sin kvällsfix också. Annars kommer han vakna vid fem och ha smärta i hela kroppen och må illa.

Nu kan han fortsätta ritualen. Den är alltid omsorgsfull. Närmast andaktsfull.

Marin är rom. Ända sen 1800-talet har koncentrationen av Bukarests romer varit högst i Ferentari. De är fortfarande överrepresenterade i de olika getton som finns här, men Livezilor Alley är etniskt blandat.

Här finns låginkomsttagare, arbetslösa, änkor, pensionärer, handikappade, narkomaner, psykiskt sjuka, homosexuella, invandrare, kriminella, prostituerade.

Efter revolutionen 1989 stängdes fabrikerna i närheten, många av arbetar- och militärbostäderna tömdes och socialt utslagna ockuperade lägenheterna.
Marin har bott här sen han var åtta.

– Om jag kunde skulle jag ge alla fattiga en vecka att leva som dom rika för att dom skulle få känna hur det är, längtar han drömskt och häller upp två doser brunt på en pappersbit.

17 procent identifierar sig som romer

En lägenhet i Livezilor kostar 3 200 kronor att köpa.

En av sex lägenheter har varmvatten och gas.

Medelinkomsten i Livezilor är 560 kronor i veckan.

Den gemensamma faktorn för de boende är att de är socialt exkluderade av majoritetssamhället.

Under ekonomiska krisen mellan 2008 och 2010 dubblerades antalet arbetslösa.

Det är vetenskapligt bevisat att fattigdom leder till brottslighet och våld.

17 procent av boende i urbana getton identifierar sig som romer.

25 procent av Rumäniens romer svarar ja på frågan om de blivit diskriminerade minst en gång senaste året.

Endast 12 procent av romska kvinnor är yrkesverksamma.

Hans granne står bredvid och spänner otåligt sina fängelsetatuerade armar. Kroppen är fyrkantig.

– Jag har suttit i fängelse i många länder. England var bäst. Jag skulle vilja sitta i fängelse i Sverige också, det är säkert ännu bättre, säger grannen.

Han kommer hit och injicerar för att han inte vill gå och köpa själv. För Marin är han en del av allt hassel som han håller på med för att få knarkekonomin att gå ihop – grannen pröjsar honom en tia för att han ska handla för båda.

– Fan, utbrister Marin som upptäckt att han har slut på sprutor.

Han springer ut på gatan till en tjock tant som sitter bakåtlutad på en stol på trottoaren. Hon sticker trött ner en hand i väskan som ligger på magen och ger honom två. Marin sticker åt henne åtta spänn och skyndar tillbaka.

Nu kan han fortsätta ritualen. Den är alltid omsorgsfull. Närmast andaktsfull. Kärleksfull. Något han inte vill bli störd i.

Han ger en spruta till grannen som börjar trumma med den i handflatan, sin egen sätter han som vanligt bakom örat.

"Åtta år och han tar fortfarande droger. Men han är min första och enda kärlek."

Nallebjörnen ligger på rygg på fixarbänken. Femårige Antonio rör den aldrig. Nu sitter han på sängkanten i kalsonger med knutna nävar och hopbitna käkar. Ana har lagt sig i fotänden med ena armen över ögonen. Hon döljer tårarna. Plötsligt ryter hon till Marin:

– Sätt på tv:n åt Antonio!

Hon säger först att hon är ledsen för att hon inte har fått kaffe. Sen säger hon att hon är trött på alltihop.

– Jag är så klar med det här. Åtta år och han tar fortfarande droger. Men han är min första och enda kärlek. Jag var oskuld när vi träffades.

Ana är 26 och har aldrig testat knark. Hon försöker hålla Antonio borta från Marin när han är utslagen. Det blir han när han tar valium.

Marin började skjuta heroin när han var 13. Det finns tonåringar i Livezilor som började med heroin när de var 8. Foto: Christoffer Hjalmarsson

– En gång somnade han dubbelvikt ute på gatan. Antonio hittade honom och ryckte i honom och skrek: "Pappa, pappa!" Marin reagerade inte och Antonio blev rädd och hysterisk.

De två sprutorna är fyllda. Marin sätter först den ena i grannens arm och tömmer den. Sen går han in på toan och sätter den andra i sin hals. Det står en balja med tvätt på golvet. Han la den i blöt i morse.

När han kommer ut i rummet igen rör han sig med ny energi. Så länge han inte tar för mycket blir han uppåt på heroin.

Han går ut på trappan och röker. Elena sitter på samma plats som alltid på trappan mittemot och röker hon också. Hon vill inte röka inne eftersom hon har kistan där.

Marins farbror George och tjuven Robert står längre bort i gränden. Nu är det inte långt kvar tills de ska åka till Stockholm.

Först väntar bröllopet.

Sen ska de bort.

Bort från gettot.

Portdörren är borta. Den är snodd och såld som skrot. Det stinker urin, skit och sopor.

Det finns en stark misstänksamhet mot främlingar i Livezilor Alley. Alla som inte hör hit skickas ut.

Hårdast kontrollerat är hus 36 längst till vänster nere i gränden. Jag frågar barn som bor här om jag kan få hälsa på hemma hos dem men de svarar alltid samma sak: att det inte går för att mamma och pappa sover.

Portdörren är borta. Den är snodd och såld som skrot. Det gapande hålet ger ifrån sig en kväljande stank av urin, skit och sopor.

Det finns en sopcontainer utanför men många kastar sitt avfall i trapphuset eller rakt ut från fönstren. Träden är fulla av skräp och marken täckt av möbler, kläder, matrester, tomglas, kanyler. Ibland kommer kommunen och städar upp. Efter några dagar ser det likadant ut igen.

En del av lägenheterna har ockuperats av personer som tillhör den organiserade brottsligheten. Ett problem i Livezilor är att grannar snor varandras el. När elräkningen kommer kan den vara på flera tusen kronor. För att betala den kan man vara tvungen att låna av maffian mot 100 procent ränta. Kan man sen inte betala tillbaka tar de lägenheten.

Nicoleta, 11 år. Foto: Christoffer Hjalmarsson

En eftermiddag får jag följa med Nicoleta in i hus 36. Hon är elva men ser ut som sju. På vissa våningar saknas räcken. Trappstegen slutar i svindlande stup. På en trappavsats ligger det mänskligt bajs. Det är också bajs kastat på väggen. I hörnen ligger sprutor.

De flesta lägenheterna har inte rinnande vatten. Det luktar överfulla toaletter.

Flera lägenhetsdörrar står på glänt. Innanför dem skymtar svettiga kroppar. I en lägenhet högst upp kan man betala för att komma och ta sin sil.

En man ligger heroinknockad i en av de mörka lägenhetsgångarna. Några dörrar längre bort sitter en ensam bebis i en vagn.

Det finns tonåringar i Livezilor som började med heroin när de var åtta.

Nästan alla tjejer som växer upp i gettot börjar sälja sex och nio av tio killar hamnar i fängelse, enligt en människorättsaktivist som jobbar på gatan.

Marin har som alla andra män knivärr över armarna och magen. Självskadeärr. Han fick stryk i fängelset och skar sig för att få komma till sjukan. Straffet var tre år för smuggling av fem gram heroin, som han hävdar var för eget bruk.

Han blev ren där inne. Men när han muckade väntade hans blodsvän i gettot. Heroinet som han injicerat sen han var 13.

Många barn förbjuds att gå in i det här huset. Det är här flertalet knarkaffärer görs upp. Men barnen som bor här kommer inte undan. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Många barn förbjuds att gå in i det här huset. Det är här flertalet knarkaffärer görs upp. Men barnen som bor här kommer inte undan. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Mariana Roberta, 6 år. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Alexandra Mariana. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • David, 5 år. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Det finns tonåringar i Livezilor som började med heroin när de var åtta. En injicerade sig själv i skrevet när han var tio. Alla andra vener var för ärrade för att sticka i.

Nästan alla som injicerar får hiv och hepatit C. Nästa steg efter det är döden.

Ett till tre barn dör varje månad. Av sjukdomar, överdoser, för att de blir ihjälslagna eller tar sina liv.

Att bli lämnad ensam i gettot när föräldrar åker utomlands för att tigga eller stjäla kan också vara lika med döden. Vintertid när livet är extra hårt och kallt ökar självmorden.

Vissa poliser i området hittar på åtal mot barn innan snön faller för att de ska hamna på hem eller i ungdomsfängelse. Det är det enda sättet de kan ta till för att rädda livet på dem.

Livezilor räknas till de farligaste urbana områdena i världen. Barnen som växer upp här har oddsen emot sig; de flesta hamnar i samma utanförskap som sina föräldrar. På bilden Rebecca, 4 år.
  • Livezilor räknas till de farligaste urbana områdena i världen. Barnen som växer upp här har oddsen emot sig; de flesta hamnar i samma utanförskap som sina föräldrar. På bilden Rebecca, 4 år.
  • Livezilor räknas till de farligaste urbana områdena i världen. Barnen som växer upp här har oddsen emot sig; de flesta hamnar i samma utanförskap som sina föräldrar. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Vuxna som barn rör sig fritt längs Livezilor Alley. Kiki, 16, i ljusa flätor hjälper en kompis att sminka sig. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • I skuggan av misären på Livezilor Alley: Rebecca, 4, och David, 5. Foto: Christoffer Hjalmarsson

"Vad kan dom göra? Dom stjäl!"

En förmiddag kommer en ung man cyklandes genom gränden. Det är Marins kusin Adi. Han är rakad på sidorna av huvudet, har lockar mitt på och ett lugnt ansikte. Det var han som gav Marin jungfrusilen.

Adi bor i Belgien och städar på barer. Han har kommit hit för att vara med på bröllopet.

– Hur känns det att det var du som gav Marin heroin första gången?
– Det känns väl inte bra. Men om inte jag hade gjort det så hade nån annan gjort det. Alla i vårt gäng använde.

Marin berättar att han redan hade slutat skolan då.

– Min lärare sa till mamma: "Han är dum ta honom till särskola." Då hoppade jag av.

Hemma var det inte mycket bättre.

– Kom jag inte hem med pengar fick jag sova utanför huset.

12-åringar säljer sex

15 procent av missbrukarna började injicera när de var mellan 8-13 år.

Det finns 12-åringar som börjar sälja sex för att finansiera sitt missbruk.

90 procent av injektionsmissbrukarna har hiv och hepatit C.
2 missbrukare dör varje vecka.

1-3 barn dör varje månad.

Det finns föräldrar som tvingar barnen att göra allt från att stjäla, tigga till att sälja sex.

Han stack och flyttade in hos en av sina farbröder, som var bra på att boxas och var med i en klan. När Marin började knarka och stjäla hjälpte han föräldrarna med pengar. Mamman sa att om han inte kunde skaffa pengar på annat sätt så fick han sälja droger. När han sen hamnade i fängelse hjälpte hon honom inte med Ana och Antonio. Han kände sig sviken.

– När jag kom ut hade dom löss och Antonio kände inte igen mig.

I dag bor hans mamma, syster och svåger i Spanien. Jag frågar vad de gör där.

– Vad kan dom göra? Dom stjäl! Min syster och hennes man åkte dit för att stjäla och mamma åkte efter för att ta hand om deras barn.

Marin suckar som om jag inte har fattat någonting.

– Folk härifrån reser runt i Europa, Magda. Dom är inte bara i Sverige. När dom hör att det är bra på en plats så åker dom dit, om det finns pengar och om straffen är låga.
Han greppar en städhink och går ut med kusinen. Huset där bröllopet ska hållas ska göras redo för fest.

Brudens volangprydda klänning fyller halva gårdsplanen. Ingen verkar glad.

Bruden ler, men ingen verkar glad på bröllopet. Foto: Magda Gad

På bröllopsdagen är det kaos och sorg. Brudgummens pappa dog i går kväll i en hjärtattack. Släkten bestämmer sig till slut för att hålla bröllopet ändå eftersom det skulle vara ekonomiskt dåligt att ställa in.

Marin går runt i Anas blomprydda sandaler på de 13 kvadraten med förvridet ansikte och håller sig för magen. Det där kokainet som han varnade mig för att jag skulle ta om jag inte passade mig. Det har han tagit. Blandat med heroin. Och injicerat. Han är svidigt torr i halsen och har spytt.

Ana har sminkat sig men vill inte längre gå någonstans. Hon är sur för att Marin inte har ordnat festkläder åt Antonio. Han har lånat ett par skjortor men hon gillar inte dem.

– Alla andra barn kommer ha fina kläder, vi kan inte komma så här.

Närmsta familjen går i parad med brudgummen ut från gränden. Kvinnornas klackar är högre än en decimeter, klänningarna kreationer i rosa, rött och guld. De stannar utanför en av släktens villor några gator bort. De har flera hus. Marin får inte bo i dem eftersom han knarkar.

Bruden bär en prinsessklänning med volanger som fyller halva gårdsplanen. Foto: Magda Gad
  • Bruden bär en prinsessklänning med volanger som fyller halva gårdsplanen. Foto: Magda Gad
  • Det dansas, äts och skålas. Det är viktigt att det ser ut som att man har pengar, även om man inte har det. Foto: Magda Gad
  • Dagen före bröllopet dog brudgummens far. Bröllopet hålls ändå för att de inte har råd att ställa in. Foto: Magda Gad
  • Många klär upp sig för bröllopet. Exempelvis med skor av klassisk gangstermodell. Foto: Magda Gad

Tre romska maffior styr

Camataru traffickerar droger och lånar ut pengar mot 100 procent ränta.

Ştoacă traffickerar droger och prostituerade.

Sportivii traffickerar droger och prostituerade.

På gatan hälls det upp champagne över rykande kolsyreis. Två män som är både längre och bredare än alla andra står med orörliga ansikten mot folksamlingen. Den ena har en likadan axelväska som poliser på Balkan har pistolen i när de är civilklädda. Män med fiol, dragspel, piano, trummor och klarinett spelar manele, romsk folkmusik. Bruden kommer ut i svävande svart hår och en vit prinsessklänning med volanger som fyller halva gårdsplanen. Hon sätts på en stol och manele-sångaren tar ton.

Det dansas, äts, skålas. Folk öser stora sedlar över sångaren. Det är viktigt att det ser ut som att man har pengar, även om man inte har det.

Ingen verkar glad.

Morgonen därpå visas brudgummens far upp i öppen kista.

"Det är ni som är rasister och diskriminerar romer."

Hösten har kommit till Livezilor Alley. Marin och Ana kurar ihop sig under en filt och kollar på tv. De har gjort äggmackor. Antonio leker med en plastpilbåge. Ana tar sig för brösten och ser fundersam ut.

– Är det den tiden i månaden? undrar jag.

– Ja ... nja.

– Eller är du gravid?

– Jag tror det. Det kändes så här när jag var gravid med Antonio.

Marin och Ana slappar hemma i lägenheten. ”Han är min första och enda kärlek”, säger Ana. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Marin halvsätter sig upp och berättar att han har sett ett program som rumänsk tv gjort i Sverige.

– Det är ni som är rasister och diskriminerar romer, anklagar han mig.

– Vad menar du?

– Svenskarna i programmet snackade om oss som att vi alla är tiggare. Det är vi inte. Det finns många som jobbar och har egna företag och gör alla möjliga saker.

Jag går ut och tar en promenad med en kille som heter Larry. Han har tuberkulos och jag brukar följa med honom till sjukhuset när han får sin dagliga antibiotikaspruta. Jag frågar honom hur det är att vara rom här.

– Jag är stolt för att jag är zigenare, säger han med sin lättsamma röst.
Han har bott här hela sitt liv. Hans fru fick honom att börja med heroin men det är slut nu. Både med frun och heroinet.

Larry har haft ett byggjobb som gav bra betalt men nu kan han inte arbeta på grund av tuberkulosen.

Han menar att alla har det lika jävligt här oavsett etnicitet.

– Vad är bra med Livezilor?

– Inget. Vänner stjäl och lurar varandra.

– Vad kommer hända med barnen?

– Samma som med deras föräldrar.

Helvetet som har visat sig vara en plats där man delar sitt liv med alla, utan fasader.

På kvällarna förändras Livezilor Alley. Det är som att livet här är upp och ner. Sömnigt på dagarna. Mest stökigt vid midnatt.

En kväll är bord uppställda på gatan. Folk super. Tjuven Robert står vid sin bil och är utom sig. Av vad förstår jag först inte.

På Livezilor lever barnfamiljer bland sopor, kanyler och feta råttor. Åttaåringar börjar med heroin och småtjejer säljer sex. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • På Livezilor lever barnfamiljer bland sopor, kanyler och feta råttor. Åttaåringar börjar med heroin och småtjejer säljer sex. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • På Livezilor Alley är dygnet vänt upp och ner. Sömnigt på dagarna, stökigt kring midnatt. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Sopor som slängs i containrarna kastas ofta ut igen. Många letar igenom dem i jakt på något att sälja. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • En illegal romsk bosättning i en annan del av Ferentari som har rivits tre gånger och byggts upp igen. Foto: Christoffer Hjalmarsson

15 procent av föräldrarna kan hjälpa barnen med läxor

Det vanligaste svaret på vad de boende gillar med gettot är: Ingenting.

Det finns sex sektorer/distrikt i Bukarest. Sektor 5, där Livezilor ligger, fungerar sämst inom alla områden.

Stadsdelen Ferentari, där Livezilor ligger, är ledande i andel barn som hoppar av skolan.

Den största anledningen till att barn hoppar av skolan är fattigdom.

Endast 15 procent av föräldrarna säger att de kan hjälpa barnen med läxor.

Stigmat av att leva i getto leder till mobbning i skolan av både lärare och elever.

Rumänien är det land i EU där risken för barnfattigdom är högst.

Sen förstår jag. Han har satt upp ett foto på framrutan och ett på bakrutan.
Det är ett och samma foto. Ett foto av Marins farbror George. Under har han skrivit: "Vi kommer aldrig glömma dig."

George kom inte i väg till Stockholm. Blodet ville inte flyta längre. Det levrade sig och skickade i väg honom på den enda säkra vägen ut från gettot: Döden.
Marin ger mig en gravöl.

– Ta den. Ett minne. Jag dricker inte.

Det har blivit dags för mig att lämna Livezilor. Helvetet som har visat sig vara en plats där man delar sitt liv med alla, utan utrymme för fasader eller stängda dörrar. Det känns inte längre självklart att dra härifrån.

Jag går över till Elena och berättar att jag ska åka.

– Det är bra, muttrar hon och fimpar.

– Varför är det bra?

Hon blickar tyst ut över de fallfärdiga husen. De som hon aldrig lämnade när hon hade chansen. Hon reser sig och tar pallen i handen för att gå in till sin kista.

– Vad ska du göra här? Det finns ingenting för dig här. Jag skulle också åka härifrån om jag kunde. Det här är en plats för de levande döda.

Elena bor i sin gamla arbetarbostad från kommunisttiden. ”Under Ceausescu bodde det militärer här och då var det ordning”, säger hon. Foto: Christoffer Hjalmarsson
Många i Ferentari drömmer om att förändra sina liv genom att åka till länder som Sverige och stjäla. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Tolk och fixare: Madalina Botoran

Finns nästan ingen hjälp

Den enda hjälp som ges är preventiv skadereducering – sprututbytesprogram, kondomer, hälsotester.

Endast två organisationer i hela Rumänien arbetar preventivt – Aras och Carousel.

Båda organisationerna är underfinansierade och får i huvudsak sin finansiering från andra länder.

I Bukarest finns ungefär 100 avgiftningsplatser, samtliga är på mentalsjukhus där man "behandlar" genom nedsövning och bältesläggning.

De flesta metadonprogrammen kostar pengar.

Testar man positivt för droger en gång under den statligt finansierade medatonbehandlingen förlorar man rätten till metadon.

Hiv-positiva som tar droger får inte bromsmedicin. Det finns inte bromsmedicin så att det räcker till alla hiv-positiva.

Källor till samtliga faktarutor i artikeln: Avhandlingen "Ferentari: A Modern Mahala" av Dominic Teodorescu och boken "Hidden Communities Ferentari" av forskarna Florin Botonogu, Simona Stanescu, Victor Nicolaescu, Florin Presada, Catalin Berescu, Valeriu Nicolae, Adrian Iancu, Gabriel Oancea, Andreea Faur, Diana Serban och Daniela Nicolaescu.