Från Rumänien till Strängnäs: En berättelse om tiggeri, slavlöner och naiva svenskar


CROVU-STRÄNGNÄS

De åkte i väg för att tigga. Och hamnade i svartarbete med slavlöner – organiserat av svenskar i Sörmland. Hur blev det så?

Hur många barn lämnas kvar i Rumänien när deras föräldrar åker utomlands för att arbeta eller tigga?

350 000 barn har i Rumänien, enligt Unicef, lämnats av föräldrar som migrerar för att försörja sig utomlands.
En tredjedel, mer än 126 000 barn, har blivit lämnade av båda sina föräldrar.
7 procent av Rumäniens invånare i åldrarna 0‐18 år är så kallade "children left behind", barn som lämnats kvar i hemlandet.

Historien nystas upp av en slump. Vi kör bil på den rumänska landsbygden när vi får syn på en svenskregistrerad Ford Galaxy som står på en gård.

– Sverige, ja! Vi kom hem för en vecka sedan!

Fyrabarnsmamman Cristina Gaman, 33, öppnar den röda trägrinden och bjuder in oss i huset. På gasspisen kokar två fiskar. Sovrum och vardagsrum är ombonade med mattor och dukar. Det finns kyl och kabel-tv. Vatten finns ute men är inte indraget.

Det här är Crovu

Ett jordbrukssamhälle sex mil väster om Bukarest. 1 441 invånare (enligt 2011 års folkräkning). Runt 400 av dessa tillhör minoritetsfolket rudari.

Det finns en modern, avgiftsfri skola som välkomnar alla oavsett etnicitet.

Kommunen har upplåtit boendemark till de allra fattigaste.

Den lagstadgade minimilönen är 1 670 kronor efter skatt.

Medellönen i landet är 3 880 kronor efter skatt, i Bukarest är den 5 550 kronor.

De som inte är anställda och saknar sjukförsäkring kan teckna en för 125 kronor i månaden.

När man har sjukförsäkring har man rätt att få EU‐försäkringskortet.

Akutsjukvård är gratis för alla i Rumänien de tre första dygnen.

Barnbidraget är 430 kronor i månaden upp till två års ålder, därefter 180 kronor.

Cristina och hennes man har varit i Strängnäs och Mariefred. De körde hem hit till byn Crovu i Forden som de köpte i Sverige för 5 000 kronor.

Marian var tidigare heltidsanställd på en fabrik i Crovu, men den stängde när den ekonomiska krisen drabbade Rumänien.

Döttrarna Catalina, 9, och Sara, 13, viker kläder på golvet bredvid kakelugnen. Minstingen Daria, 2, svänger runt bland högarna på sina korta ben.

Cristina berättar att hennes man Marian Gaman, 36, och sonen Daniel, 14, är ute och arbetar. De har dagsverken i byn. I dag hugger de ved.

Det får oss att undra: Varför åkte de till Sverige för att tigga om de har hus och jobb här?

Cristina tar inte illa upp utan förklarar hur deras verklighet ser ut.

Marian var tidigare heltidsanställd på en fabrik i Crovu, men den stängde när den ekonomiska krisen drabbade Rumänien. Sedan dess har det varit svårare att hitta jobb och lönerna har blivit lägre.

Cristina Gaman med familjens minsting Daria. Familjen bor i ett enkelt men ombonat hus i Crovu. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Cristina Gaman med familjens minsting Daria. Familjen bor i ett enkelt men ombonat hus i Crovu. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Marian och Cristina Gaman jobbade i sex respektive fyra veckor med att sälja hantverk från Tanzania i Strängnäs. "Vi fick inte en krona", hävdar Marian. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Catalina, 9, vill precis som svenska ungdomar ha kläder och prylar. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • I Strängnäs jobbade Cristina Gaman en till tre timmar per dag i folks hem på helgerna. Hon tjänade 70–75 kronor i timman, ibland mindre. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Alternativet hemma i Crovu

Organisationen Hjärta till Hjärta planerar för insatser i Crovu. Dels ett hantverkskooperativ för träprodukter och dels ett afterschool.

Alla insatser som Hjärta till Hjärta gör sker i den vita ekonomin – skatter, sjukförsäkring och pensionsrätter betalas för alla som arbetar. Man har just nu fem personer anställda som tillverkar korgar och tjänar 3 600 kronor i vit nettolön varje månad. Tanken är att kunna tillverka i stor skala och sälja på Ica, Konsum och så vidare, så att många ska kunna anställas.

– Jobb ska vara vita från dag ett. Justa vita villkor, försörjning genom arbete och förändrade strukturer är vägen ut ur fattigdom och utanförskap, säger Rickard Klerfors, biståndsansvarig Hjärta till Hjärta.

När Marian blev av med jobbet lånade de pengar på banken – ett lån som har stigit till 56 000 kronor för att de inte har betalat räntorna på flera år. Cristina anser inte att deras dåliga ekonomi beror på att de är rudari – ett minoritetsfolk som liksom romerna var slavar i kloster och hemma hos folk fram till mitten av 1800-talet, och lite slarvigt kallas romer – utan på arbetslösheten:

– Det handlar inte om diskriminering, det är samma för alla som bor här. Rumänerna har inte heller jobb, säger hon och syftar på etniska rumäner.

En skillnad som Cristina nämner är att etniska rumäner äger jordbruksmark i högre utsträckning, mark som de ärvt genom generationer vilket kan ge dem lite inkomst. Många vuxna rudari och romer är också på grund av sin historia analfabeter och har därför svårare att konkurrera på arbetsmarknaden.

Men den rikaste i byn är en rom, en man som är byggherre och bor längre ner på gatan i ett kitschigt hus med silverblänkande grind och lika blank bil. Det är det alla drömmer om, berättar 14-årige Daniel när han och pappa Marian kommer hem. Ett fint hus och en fin bil.

Daniel slutade skolan för två år sedan. Föräldrarna tyckte inte att de hade råd att låta honom fortsätta. Det är gratis för alla att gå i skola i Rumänien, men det kostar att köpa böcker och pennor – och om Daniel i stället jobbade skulle det inte bli ett minus i hushållskassan utan ett plus.

Många barn som lämnas ensamma när föräldrar åker utomlands slutar sköta skolan.

Att förändra livet genom att utbilda sig tar också mycket längre tid och kan kännas osäkrare än att skaffa pengar här och nu, vilket den belånade familjen ansåg var nödvändigt.

Trots förklaringen kan vi inte låta bli att fråga:

Ni hade alltså råd att köpa en bil för 5 000 kronor men ni har inte råd att låta er son gå i skolan?

– Ja, bekräftar Cristina Gaman.

Döttrarna Catalina och Sara går i skolan här i Crovu. De tar bilder av oss med sina smartphones – Iphone och Samsung. Precis som svenska ungdomar vill de ha kläder och prylar.

När makarna Gaman åkte till Sverige blev barnen lämnade ensamma under översyn av farmor, som bor på samma gård men som familjen är osams med. Både farmor och farfar är alkoholister. Många barn som lämnas ensamma när föräldrar åker utomlands slutar sköta skolan.

Daniel, 14, har slutat skolan. Föräldrarna har funderat på att skicka honom till Sverige för att tjäna pengar. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Daniel, 14, har slutat skolan. Föräldrarna har funderat på att skicka honom till Sverige för att tjäna pengar. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Familjen Gaman utanför sitt hem i rumänska Crovu. Mamma Cristina, 33, vid tvättlinan, Catalina, 9, Sara, 13, Daniel, 14, och pappa Marian, 36, med lilla Daria i famnen. Foto: Christoffer Hjalmarsson
  • Livet för familjen Gaman i Rumänien är enkelt, som för så många andra. Här står de på den jordiga gatan utanför sitt hem i Crovu. Foto: Christoffer Hjalmarsson

Cristina och Marian vill på grund av den här situationen helst flytta tillsammans med barnen. Det var en av drivkrafterna till att de sökte sig utomlands för att försöka förbättra sin ekonomi.

Marian åkte först. Han hade hört av andra att det gick att göra pengar i Sverige. Hans släktingar hade varit i Mariefred och tiggt ihop 300–400 kronor per dag. Tigger man sex dagar i veckan blir det 7 200–9 600 kronor netto i månaden.  

– Så mycket kan vi aldrig tjäna genom att jobba här, säger Cristina.

Medellönen i Rumänien är 3 880 kronor efter skatt.

Körde ut tidningar utan körkort

Nicolai Tudor, 36, uppger att han har kört ut tidningar för Mariefreds tidning i chefredaktör Anna Löfvings bil, trots att han inte har körkort.

När Anna Löfving får frågan om Nicolai har kört ut tidningar svarar hon:

– Ja, det var en dag, men det var inte han som körde, det var en grabb från Afrika.

Nicolai har alltså aldrig kört bilen? Det har han ju själv sagt att han har gjort.

– Jag kan inte säga 100‐procentigt hur det var där i början innan jag förstod att han inte har körkort.

Men han har sagt att han körde din bil flera gånger, och att han även var inblandad i en olycka, det stämmer alltså inte?

– Han kanske körde bilen någon gång där i början, det var inte en olycka men det var en incident där motorhuven flög upp eller något.

(paus)

– Det var ett fruktansvärt misstag att låta honom köra bilen när han inte hade körkort.

Familjen Gaman betalar 215 kronor i månaden för elektricitet och 43 kronor för kabel-tv. Huset äger de så de betalar ingen hyra, men de behöver betala av lånen och köpa mat och kläder och skolmaterial till barnen, samt ved den kalla årstiden. Helst vill familjen få in drygt 4 000 kronor i månaden. På vintrarna är det extra svårt eftersom det finns färre dagsverken.

Efter en skral vinter förra året, när familjen levt på ströjobb och barnbidragen framstod Sverige som ett lovande alternativ. För att få råd med bussresan till landet i norr lånade familjen av en släkting som redan varit där.

I mars 2015 kom Marian Gaman till Strängnäs. Många från Crovu var i den lilla sörmländska staden och det fanns inga lediga tiggarplatser.

– Man vågar inte ta en plats från någon som varit där längre tid. I andra svenska städer har jag hört att tiggarna betalar rumäner för platserna, men i Strängnäs och Mariefred handlade det om att hitta en plats, berättar Cristina.

Marian stod på en gata när en kvinna dök upp och sa:

– Kom, inte ska du stå ute och frysa.

Kvinnan hette Angelica Andersson och lagade mat för ”en religiös sekt”.

Det var så allt började för Marian. Men det som han blev delaktig i hade börjat några månader tidigare.

”Sekten”, som Cristina och Marian kallar den, visade sig vara pingstkyrkan i Strängnäs. Vintern 2014 bjöd pingstpastor Fredrik Olsson in intresserade till ett möte för att diskutera vad man skulle göra med tiggarna som kommit till staden.

Man kom fram till att boendet behövde lösas under de kalla månaderna.

– Jag föreslog att man skulle ge dem nyckeln till kyrkan. Det blev en spontan applåd, säger Fredrik Olsson.

LO: ”En massa tok”

Berit Örtell, ombudsman på LO för arbetsmarknadsfrågor, säger att modellen som använts för att sätta rumäner i jobb inte hjälper någon:

– Oavsett hur och vem man anställer ska det alltid göras enligt avtalsenlig lön och vitt.

Vad händer om man gör som i Strängnäs och Mariefred?

– Det hjälper vare sig individen, situationen eller kommunen om man gör på det här sättet. Då skulle man ju kunna börja resonera likadant när det gäller arbetslösa ungdomar, långtidsarbetslösa eller nyanlända. Vi behöver inte hitta på massa tok. Vi kan enkelt sätta oss ner och reda ut hur man gör det här enligt avtal i stället.

Men det inte var utan krav:

– Vi satte press på förändring. Vi sa att vi inte vill att ni ska tigga utan måste jobba för att bo här.

Ett av flera projekt som drogs i gång var att snida slevar och fågelholkar. Tillverkningen skedde i januari och såldes i huvudsak januari till april via Facebook. Intäkterna från detta blev knappt 1 500 kronor per person och månad.

"Det var ett väldigt hårt liv i Sverige, vi fick ett mål mat om dagen, resten åt vi från soporna som kastades bakom Coop på kvällarna."

Pingstkyrkan kollade också upp dem som hade kommit för att tigga, genom att registrera dem på gatorna och sedan fråga de sociala myndigheterna i Crovu vilket behov de hade. En registrering man fortfarande gör med nya som kommer.

– Det är en begränsning, vi kan inte hjälpa hela världen, säger Fredrik Olsson.

Svaret från myndigheterna var att alla som hade tiggt var beroende av ekonomiskt stöd från socialen. Det är det många som är i Rumänien, det näst fattigaste och ett av de mest korrupta EU-länderna (källa: Perceptions index 2014). Enligt en rapport publicerad våren 2015 av hjälporganisationen Caritas är den andel av befolkningen som riskerar att leva i fattigdom eller socialt utanförskap 40 procent – alltså åtta miljoner rumäner.

Pingstkyrkans församlingsmedlem Ingela Almqvist, som driver missionsprojekt i Tanzania och är hotellchef i safaristaden Arusha, satte tolv rumäner i arbete.

De fick stå utanför butiker som Coop och sälja halsband och tygväskor som gjorts av masajkvinnor i Tanzania. Enligt Marian blev de lovade 20 procent av försäljningen. 80 procent skulle till masajkvinnorna.

”Ett ansvar för politiken och näringslivet”

Anders Wallner, partisekreterare på Miljöpartiet, har tidigare hyllat Mariefredsmodellen. När Expressen berättar om de uppgifter som framkommit säger Wallner:

– Det jag sagt är att det är lovvärt att som i Mariefred, som civilsamhälle, försöker hitta lösningar som ger de här utsatta människorna större trygghet, lön och värdighet än att behöva tigga utanför butiker. Sedan har jag sagt att själva konstruktionen för dessa ströarbeten säkert kan utvecklas och bli ännu bättre och det är ett ansvar även för politiken och näringslivet.

Rumänerna säger att de övertygades gå med på detta efter att ha lockats med att de skulle tjäna 10 000 kronor var per person på mindre än två månader.

Marian jobbade sex dagar i veckan fem till åtta timmar per dag beroende av vädret. Produkterna var svåra att sälja och han började fundera över hur mycket pengar han egentligen skulle få.

Efter några veckor hoppade fem av för att de inte längre vågade gå och vänta på en osäker betalning – de behövde pengar både till sin egen vardag och för att skicka hem till barnen i Rumänien.

I samma veva kom Cristina Gaman till Strängnäs. En svensk betalade hennes flygbiljett.

– Jag kom till Sverige för att jag också skulle sälja Tanzania-hantverk, säger hon.

Totalt jobbade Marian sex veckor med försäljningen och Cristina fyra.

– Vi fick inte en krona, hävdar Marian.

Cristina drar ihop ögonbrynen:

– Vi fick ingen lön, vi vet inte hur mycket pengar som kom in eller vad Ingela gjorde med dem.

När de gick in i projektet fick paret Gaman bo i en husvagn i Ingela Almqvists trädgård tillsammans med några släktingar från Crovu. Med tanke på hur rymligt de har det i sitt hus hemma undrar vi hur det var för dem.

– Det var ett väldigt hårt liv i Sverige, vi fick ett mål mat om dagen, resten åt vi från soporna som kastades bakom Coop på kvällarna, maten i butikerna var alldeles för dyr för oss, säger Cristina.

”Jag fick ju lov att dela min lön med fem andra, som knappt jobbade alls.”

Vid sidan av försäljningen av Tanzania-hantverket fick rumänerna jobba med hushållsnära tjänster hos ortsborna – städa, fixa i trädgårdar, riva, måla, flyttstäda.

Cristina jobbade i folks hem en till tre timmar per dag under helgerna och tjänade runt 70–75 kronor i timmen. Ibland fick hon mindre:

– En kvinna betalade mig 100 kronor för tre timmar.

Rumänerna fick inte heller bestämma över sina egna löner.

– Ingela sa att vi skulle ha gemensamt konto, vi gillade inte det, säger Marian.

Under våren fick Marian jobb som plåtslagare hos en smed som heter Ulf Haake. Han arbetade varje dag i två veckor och tjänade 4 800 kronor – men fick bara behålla 800 kronor.

Hur kunde du få så lite som 800 kronor för två veckors jobb?

– Jag fick ju lov att dela min lön med fem andra, som knappt jobbade alls. Det var bara två av dem som hade trädgårdsarbete i ett par dagar.

"Blåögd idealism"

Rickards Klerfors, biståndsansvarig på Hjärta till Hjärta, en organisation som har lång erfarenhet av Rumänien, säger så här om modellen som använts i Strängnäs och Mariefred:

– Den solidariteten sträcker sig inte längre än att man vill komma billigt undan för hushållsnära tjänster. Man inser inte i sin blåögda idealism att man faktiskt själv är en del av problematiken. Om vi menar allvar med vår solidaritet bör vi vara mycket måna om att allt går juste till och att migranterna ges en reell chans att, genom arbete och skatteinbetalningar, legalt etablera sig i Sverige.

Ulf Haake berömmer Marian som yrkesman och förstår att han var besviken över att hans pengar delades, men det var inte Ulf som gjorde det utan Ingela Almqvist.

Totalt för allt arbete under mars och april fick Marian och Cristina tillsammans 4 000 kronor. Även om man räknar lågt är det mindre än om de hade tiggt.

Marian letar efter orden när vi frågar hur det här kändes för honom. Till slut säger han:

– Det kändes inte bra, jag tyckte inte om det alls. Jag gjorde nästan allt arbete, jag kan lite engelska och har yrkeskunskap. Jag var den enda som gick upp fem på morgonen.

Pastor Fredrik Olsson säger att varje rumän fick ihop cirka 20000 kronor på tio veckor genom att jobba för Ingela Almqvist och ta sidouppdrag. Han hävdar att provisionen på Tanzania-hantverket var 40 procent.

Ingela Almqvist själv uppger att provisionen var 25 procent.

Enligt rumänerna var provisionen mellan 10 och 20 procent. Fyra säger att de inte fick något betalt alls för att sälja Tanzania-hantverket. Alla känner att de utnyttjades.

Även när det gäller hushållsnära tjänster har det hänt att rumäner känt sig utnyttjade. Rekommendationen har varit att man ska betala 75 kronor i timmen, men att man får ”betala efter samarbete och förmåga”. En rumän vittnar om att han jobbat sex dagar från morgon till kväll med rivningsjobb och fått 30 kronor, ett paket cigaretter och lite mat.

Rumänernas version bekräftas av Angelica Andersson som i princip dagligen har lagat mat åt rumänerna både i pingstkyrkans kök och i sitt eget hem. När hon insåg att de inte alls skulle få den lön som de lockats med hoppade hon av Tanzania-projektet.

– Jag tycker att de utnyttjades. Det var inte rimligt att de skulle få 10 000 kronor var när de sålde för 500–600 kronor per dag. Då backade jag, för jag har en bra relation till alla rumäner och ville inte vara med i soppan när hon ska betala ut deras löner, säger Angelica Andersson som inte är medlem i pingstförsamlingen.

Om det presenteras som att vi utnyttjar situationen, då tror jag inte att människorna i Strängnäs kommer med mat längre till vår kyrka. Det är romerna som drabbas.

Hon berättar också att rumänerna inte kände till vad procent är. En dag höll hon upp en hundralapp och förklarade hur många som skulle dela på den. Då förstod de att de aldrig skulle tjäna vad de uppfattat att de blivit lovade.

Nu får Angelica Andersson inte längre laga mat i kyrkan, timmar som hon fick aktivitetsersättning för av Arbetsförmedlingen. Hon utbrister:

– Jag har fått sparken från mitt jobb.

Varför då?

– För att pingstkyrkan inte vill att jag ska säga sanningen om rumänernas löner till Expressen.

Pastor Fredrik Olsson bekräftar att han ringt Angelica och sagt åt henne att inte sprida en bild ”som framställer kyrkan som slavdrivare”.

– Vi öppnar vår kyrka för frivilliga att laga mat. Hon är en av de frivilliga … vi tjänar inget på det här. Vi vill göra det för att vi är kristna och tycker att man ska hjälpa sina medmänniskor. Om det presenteras som att vi utnyttjar situationen, då tror jag inte att människorna i Strängnäs kommer med mat längre till vår kyrka. Det är romerna som drabbas.

Fredrik Olsson medger att Ingela Almqvist tycks ha missbedömt hur bra hantverket skulle sälja, men försvarar henne ändå:

– Ingela är medlem i vår kyrka. Vi stöttar henne och tycker att det hon gör är jättebra.

Enligt våra beräkningar tränade Marian och Cristina Gaman 10 kronor i timmen under sin första vistelse i Sverige. Håller du med om att det kan ses som en slavlön?

– Tio kronor i timmen låter onekligen väldigt lite. Jag tror inte jag skulle ha råd att köpa mat den dagen ens om jag hade fått den lönen. Jag vet att de som har varit i Strängnäs har åtminstone fått mat och boende.

När vi frågar pastorn hur han ser på att pingstkyrkan har sagt åt rumänerna att de ska arbeta för att få husrum och sedan satt dem i svartjobb svarar han bestämt:

– Den kopplingen kan du inte göra. Och det har inte varit några svartjobb.

Marian Gaman var en av få rumäner som lyckades få jobb. Men trots att han jobbade heltid blev lönen blygsam. Foto: Privat
  • Marian Gaman var en av få rumäner som lyckades få jobb. Men trots att han jobbade heltid blev lönen blygsam. Foto: Privat
  • Under sommaren tillverkade Marian Gaman så kallade "dopträd" åt Svenska kyrkan i Mariefred. Foto: Privat
  • En grupp rumäner som kommit till Strängnäs för att tigga valdes ut för att sälja hantverk från Tanzania. De blev lovade att tjäna 10 000 på mindre än två månader, men det blev inte riktigt så. Foto: Privat
  • Enligt anställningskontraktet hade rumänerna en "rörlig resultatlön" när de sålde hantverk från Tanzania.

Det man har sagt till ortsborna är att man får anlita en privatperson för max 999 kronor per år utan att redovisa det. Sedan kan frun anlita upp till max 999 kronor, sedan grannen, och så vidare. Det här för Fredrik Olsson fram som argument för att de hushållsnära tjänsterna är vita.

Men enligt Skatteverket har 999-kronorsregeln ingenting med skatter och sociala avgifter att göra – den regeln säger bara att arbetsgivare inte är skyldiga att lämna kontrolluppgift upp till den nivån.

Hur skatter och sociala avgifter ska betalas beror på om den som anlitas betalar A-skatt eller SINK-skatt, som är särskild inkomstskatt för utomlands bosatta. Används SINK-skatt ska både skatt och arbetsgivaravgifter betalas från första kronan. Har man jobbat i Sverige längre än sex månader, som kan vara fallet för flera av rumänerna, är man skyldig att betala skatt på samma sätt som svenskar och deklarera.

Nästa fråga är då hur rumänerna skulle kunnat betala skatter och egenavgifter på så låga inkomster som 75 kronor per timme? Det skulle ju inte bli mycket kvar.

”I det här fallet är det människor som har velat göra något godhjärtat men som har spårat ur fullständigt.”

Fackförbundet Kommunals Johan Ingelskog, enhetschef för arbetsrätt och kollektivavtal, är helt emot det sätt som rumänerna satts i jobb på.

– I det här fallet är det människor som har velat göra något godhjärtat men som har spårat ur fullständigt. De har säkert haft goda avsikter men när mottagaren inte uppfattar det som gott och som att man inte har blivit bra behandlad då är det inte okej. Att rumäner utnyttjas på det här sättet, att man utnyttjar deras beroende av hjälp, det tycker jag är osmakligt.

Han jämför med turerna kring bärplockarna.

– Som vi ser det är det här ren jobbtrafficking. Inom bärplockning har vi lyckats ordna upp det och skrivit kollektivavtal och fått upp lönenivån till minimum 17 000 kronor i månaden.

Johan Ingelskog anser även att det handlar om lönedumpning och urholkning av arbetsrätten när man går ut och rekommenderar timlönen 75 kronor.

– Det som är allvarligt är att man slår undan fötterna för de företag som vill jobba seriöst inom hushållsnära tjänster, företag som betalar löner enligt kollektivavtal och som betalar sociala avgifter så att de som jobbar får rätt till sjukpenning och pension. Nu står de här personerna helt utan rättigheter och det blir en ohälsosam konkurrenssituation.

Skulle man kunna driva det här rättsligt?

– Ja, om de här människorna blev medlemmar i Kommunal så skulle vi kunna driva det här även om det inte finns kollektivavtal, eftersom att de som har en starkare ställning måste beakta det när de erbjuder jobb till människor i en utsatt position.

Trots kritiken försvarar Ingela Almqvist modellen.

– Det är ett väldigt bra sätt att hjälpa människor som är i nöd, att hjälpa dem slippa tigga. Vi kan inte ge alla arbete. Mitt syfte var inte att de skulle stanna i Sverige.

Hennes plan var att rumänerna skulle tjäna 10 000 kronor var och sedan åka hem. Ingela Almqvist menar bestämt att de pengarna skulle räcka ett år, trots att det bara är hälften av den lagstadgade minimilönen i Rumänien.

Flera svenskar vittnar om samma sak – att de tänkte att rumänerna behövde få ihop till något de sagt att de behövt när de tiggt och sedan skulle de åka hem. Men när man pratar med rumänerna har målet varit ett annat: tjäna pengar, höja sin standard.

Enligt Ingela Almqvist fick varje rumän till slut med sig drygt 2 500 kronor hem efter betald returresa, vilket hon inte tycker är lite för sex veckors jobb. Då har hon räknat in allas löner som delats inom gruppen, oavsett om de sålde hantverk eller jobbade i en trädgård.

”Om han kommer hem och kan tjäna 20 000 kronor i månaden, tror jag inte det är så lätt att komma hem när alla andra fortfarande är fattiga och har det besvärligt.”

I Marians och Cristinas fall motsvarade det knappt tio kronor per timme.

Tycker du fortfarande att den kollektiva lösningen var bra?

– Ja, jag tycker fortfarande att det var ett bra sätt, för de behöver lära sig att ta hand om varandra.

Varför ska du bestämma över dem?

– Jag vill att de ska jobba i team, för man är stark i team. De var från samma by och lika fattiga. Ska jag bara förse en eller två personer med väldigt mycket pengar, kommer det bara att skapa mer bekymmer.

Ingela Almqvist hävdar att det inte skulle vara bra för Marian att tjäna en högre lön och ger 20 000 kronor i månaden som exempel.

– Om han kommer hem och kan tjäna 20 000 kronor i månaden, tror jag inte det är så lätt att komma hem när alla andra fortfarande är fattiga och har det besvärligt. Det är inte rätt mot honom och inte rätt mot andra heller.

Nicolai Tudor, 36, lagar mat på öppen eld i lägret i Strängnäs. Familjen samlas runt brasan för att värma sig och prata. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Nicolai Tudor, 36, lagar mat på öppen eld i lägret i Strängnäs. Familjen samlas runt brasan för att värma sig och prata. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Lucika Abraham, 35, och Elena Tudor, 35, i en soffa som står i lägret i ett undanskymt skogsparti i Strängnäs. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Nicolai Tudor, 36, tvättar sin bil. Det är dags för honom att åka hem till rumänska Crovu efter några månader i Sverige. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Lucika Abraham, 35, hänger upp tvätten i lägret. Foto: Meli Petersson Ellafi

Den här gruppen rumäner är inte ensamma om att åka utomlands för att tjäna pengar. Tvärtom – en stor del av Rumäniens arbetsföra befolkning försörjer sig på det sättet. Hela 3,7 miljoner rumäner beräknas jobba utomlands.

De arbetar som allt från städare till läkare och tjänar mycket mer än vad de hade gjort om de jobbat hemma.

Så säger Skatteverket

Enligt Skatteverket är den som betalar ut max 999 kronor per år till en privatperson inte skyldig att lämna kontrolluppgift. Men det har inget med skatter och avgifter att göra.

Den som jobbar och vistas i Sverige men är folkbokförd utomlands och begränsat skattskyldig kan välja att betala SINK‐skatt, som är 20 procent från första intjänade kronan. Arbetsgivaren ska då betala arbetsgivaravgift från första kronan.

Väljer den som får ersättning att i stället betala A‐skatt är arbetsgivaren inte skyldig att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter upp till 999 kronor per år, utan då är det i stället mottagaren av ersättningen som ansvarar för att betala skatt och sociala avgifter och då ska inkomsten även deklareras.

Begränsat skatteskyldig är den som har vistats och jobbat mindre än sex månader i Sverige.

Har man vistats och jobbat mer än sex månader i Sverige är man obegränsat skattskyldig och ska skatta enligt inkomstskattelagen och deklarera.

Om man under sex månader haft avbrott då man åkt till sitt hemland i kortare perioder så räknas detta inte av utan även då är man obegränsat skattskyldig.

Marian Gaman beskrivs av många som driven och självgående. Under våren fick han svenskt personnummer så att han kunde jobba vitt. I maj åkte Marian och Cristina hem till Crovu och vände. I juni var de tillbaka. Under sommaren jobbade Marian ett par månader för Ulf Haake mot en vit timlön om 100 kronor och fick totalt ut 14 035 kronor, som han inte behövde dela.

”Både i Strängnäs och Mariefred har de projekt för romer. Jag vill inte vara med i något romskt projekt. Det var inte därför jag åkte till Sverige.”

5 000 kronor gick till att köpa den gamla Forden. Bensinen för att köra den till Crovu kostade 3 000 kronor.

Nu sitter Marian och Cristina i sitt vardagsrum på den rumänska landsbygden och säger att de vill skicka 14-årige sonen Daniel till Sverige för att tjäna pengar, men att de vet att det kan bli svårt eftersom han är minderårig.

Så blir jobben vita

För att betala skatt för personer som inte är folkbokförda i Sverige eller inte har personnummer behövs ett samordningsnummer. Alla EU‐medborgare som söker jobb i Sverige har rätt att söka samordningsnummer. Om EU‐medborgaren får ett jobb tilldelas samordningsnumret automatiskt när personen ansöker om SINK‐skatteregistrering hos Skatteverket.

SINK‐skatt står för Särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.

Läs mer: www.gemigjobbistället.se

 

Så mycket kostar det vitt
Det finns ingen lag om minimilön i Sverige utan detta regleras i olika kollektivavtal beroende på bransch.

När man arbetar enligt kollektivavtal är man försäkrad även som EU‐medborgare.

Minimilönen för Kommunal‐anslutna är 109,5 kronor per timme. Kostnaden för den som anlitar blir då 155–160 kronor vitt.

Faller arbetet inom ramen för RUT/ROT får avdrag göras och kostnaden blir då runt 120 kronor.

Vi undrar om det inte är bättre att Marian åker och jobbar för Ulf Haake igen.

– Ulf är snäll, han är som min bror. Men nej, jag vill inte åka tillbaka, svarar Marian efter en lång tystnad.

Varför inte?

– För att både i Strängnäs och Mariefred har de projekt för romer. Jag vill inte vara med i något romskt projekt. Det var inte därför jag åkte till Sverige.

Det svåraste som finns är att hjälpa människor. Det har Rickard Klerfors, biståndsansvarig för organisationen Hjärta till Hjärta, sagt. Han menar att även privata direktinsamlingar kan bli problematiska. Det är precis vad som hände med en insamling som gjordes på en loppmarknad i Mariefred – en del av allt som ortsborna försökt göra.

En kvinna som hade tiggt i Mariefred hade sagt att hon behövde 15 000 kronor till sin sons käkoperation. Pengarna passade man på att lämna över i Crovu i mars 2015 när pastor Fredrik Olsson och Anna Löfving, chefredaktör för Mariefreds tidning, var där på besök.

Allt visade sig vara mer komplicerat än man trott. Det gick inte att sätta in pengar direkt till ett sjukhus och få saken fixad – vilket Anna Löfving säger att hon naivt hade trott. Hon ville kunna komma hem och berätta för alla i Mariefred att pengarna kommit till god användning och vände sig till Hjärta till Hjärta för att få råd.

Det slutade med att pengarna lämnades till Hjärta till Hjärtas områdesansvarige i Crovu, som kontaktade en tandläkare och fick veta att mamman överdrivit kostnaden för operationen – priset var 4 300 kronor. Svenskarna föreslog då att resten skulle sättas in till Crovu kommun för att täcka halva kostnaden för att dra in el hos fem familjer. Den andra halvan lovade kommunen stå för. De backade sedan ur och sa att de inte hade budget för det.

Hon visste inte att han saknade körkort och hade låtit honom köra ut tidningar. Och att ta körkort visade sig inte gå – han var analfabet och kunde inte plugga teorin.

Även med tandläkaren blev det problem. Det senaste beskedet var att han ville göra ingreppet svart för 2 150 kronor – alltså rakt ner i fickan och utan garantier. Sedan dess har Hjärta till Hjärta inte lyckats nå pojkens mamma – de tror att hon har åkt tillbaka till Sverige.

I dagsläget har endast 236 kronor av de 15 000 använts, till en körskola för att Anna Löfving hade önskat att en rumän skulle ta körkort. Hon visste inte att han saknade körkort och hade låtit honom köra ut tidningar. Och att ta körkort visade sig inte gå – han var analfabet och kunde inte plugga teorin.

Tidningsägaren och chefredaktören Anna Löfving har hyllats för sitt engagemang i att ge tiggarna jobb. Hon har nominerats till Aftonbladets ”Svenska hjältar” och Mariefredsmodellen mot tiggeri har nominerats till ”Årets mångfaldsbragd 2015”.

Anna Löfving, initiativtagare till den så kallade Mariefredsmodellen, tittar till Elena och Nicolai Tudor när de säljer sylt de gjort själva. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Anna Löfving, initiativtagare till den så kallade Mariefredsmodellen, tittar till Elena och Nicolai Tudor när de säljer sylt de gjort själva. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Fredrik Olsson, pastor i Strängnäs pingstförsamling, hjälpte rumänerna men satte också "press på förändring". Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Smeden Ulf Haake gav Marian Gaman jobb som plåtslagare. "Ulf är snäll, han är som min bror", säger Marian. Foto: Meli Petersson Ellafi

Vi talar med Anna Löfving i många timmar om alla turer som har varit i Strängnäs och Mariefred. Hon kallar rumänerna för sina vänner, säger att hon bara har velat göra gott och tycker att det är bra att allt som hänt reds ut.

Nu vill hon göra jobben vita och har planer på att starta bemanningsföretaget Crovu Creation. Rumänerna ska man fortfarande kunna anlita för hushållsnära tjänster till ”låg kostnad”, enligt en annons som redan publicerats i Mariefreds tidning.

Anna Löfving är nominerad till Aftonbladets ”Svenska hjältar”.

Egentligen har det hela tiden funnits ett slags bemanningsföretag. En svensk tar in jobberbjudanden via Facebook, fördelar dem mellan rumänerna och ser till att de hämtas utanför Ica på morgnarna. Svenskars bankkonton, bland annat Anna Löfvings, har ibland använts för att sätta in rumänernas löner på. De har inte fått lönebesked eller kvitton.

”Dels är det ju de här fruktansvärda fördomarna, att folk tittar ner på dem och inte tror att de kan någonting.”

Angående att facken är av åsikten att alla i Sverige ska jobba vitt och enligt avtal säger Anna:

– Det här är jättestort och svårt att veta hur man ska hjälpa och följa de här reglerna. Det är väldigt enkla tjänster som det handlar om, rensa garderober och fixa i trädgårdar. Det är inga sociala avgifter eller skatter eller något sådant som har betalats på det här. Om de ska jobba enligt kollektivavtal, hur ska man få svenskarna då att anlita dem för de lönerna?

Varför går inte det?

– Dels är det ju de här fruktansvärda fördomarna, att folk tittar ner på dem och inte tror att de kan någonting. Dels kan de inte prata svenska, de kan inte läsa och skriva, de har inga körkort. Det kan göra det besvärligt inledningsvis för de som anlitar dem, man måste gestikulera och översätta, och de är ju inte heller utbildade målare och städare. Det är väl en motivering då till att de inte kan få lika mycket betalt som svenskar. Sedan har ju folk vant sig nu vid de här 75 kronorna i timmen som vi har gått ut och rekommenderat.

”Vi trodde att de var försäkrade, vi utgick från att de hade sina EU-försäkringskort med sig. Sedan har vi förstått att det inte var så.”

Det här är saker man brukar säga i Rumänien, det land som anses vara diskriminerande, som orsaker till varför rumänska rudari och romer får sämre betalt än etniska rumäner.

Det står i flera notiser i Mariefreds tidning att rumänerna som man kan anlita ”är försäkrade och följer de regler och lagar som finns”. Stämmer det att de är försäkrade?

– Vi trodde att de var försäkrade, vi utgick från att de hade sina EU-försäkringskort med sig. Sedan har vi förstått att det inte var så. Men har man hemförsäkring så går det ju på den om något skulle gå sönder hemma.

Nyligen skrapade de ett helt hus. Vad händer om någon skulle ramla ner från en stege?

– I Sörmlands landsting gäller samma för EU-medborgarna som för oss, att de betalar 100 kronor om de behöver gå till vårdcentralen till exempel.

Men att gå till vårdcentralen eller akuten är ju en sak. Frågan är hur de skulle få ersättning för arbetsskador eller eventuella framtida handikapp när de jobbar svart?

– Ja, det är en bra fråga.

En månad efter att Marian Gaman satt hemma i sitt vardagsrum i Crovu och sa att han inte ville åka tillbaka till Strängnäs får vi veta att han har gjort just det.

Han förklarar att hans pappa har dött, att mamma är sjuk i skrumplever och att han behöver pengar. Han bor i sin Ford Galaxy och försöker skaffa jobb på egen hand i Strängnäs och Mariefred. Bilen är enligt Transportstyrelsen obesiktigad, avställd och har körförbud.

Nicolai Tudor, 36, arbetar med att sälja egenproducerade produkter utanför Ica i Mariefred. Foto: Meli Petersson Ellafi

Hela gruppen som är i Mariefred är släkt med Marian – fyra bröder Tudor som är kusiner till honom, en fru Tudor och en svägerska.

Anna Löfving betvivlar inte det Marian säger, men berättar att rumänerna två gånger sprungit in till henne och sagt att de akut måste hem för att en mamma är döende i cancer. Första gången betalade hon deras flygbiljetter, sedan kom de tillbaka och jobbade och efter en tid sa de samma sak igen. Då fick de betala hemresorna själva. Anna Löfving har funderat på om de spelade på mammans sjukdom för att få biljetter igen och om hon verkligen skulle ha köpt dem första gången.

Marians enda plan för framtiden är att förbättra levnadsvillkoren för sin familj.

En svensk som har betalat 9 200 kronor för att renovera och försäkra Marians bil känner så här i efterhand att det kanske hade varit bättre att lägga pengarna på någon annan typ av hjälp.

– Det var väl mycket som blev fel där i början när allt det här var nytt och vi inte förstod bättre, men kanske måste man göra fel först för att lära sig hur man gör rätt, säger Anna Löfving.

När vi gör en koll i Crovu visar det sig stämma att Marian Gamans pappa har dött och mamman är på sjukhus. Marian lånade 5 400 kronor av en granne för begravningen. Det är en av anledningarna till att Marian åkte tillbaka till Strängnäs.

Marians enda plan för framtiden är att förbättra levnadsvillkoren för sin familj. Han bråkar med sin mor och sina syskon, som han måste köpa ut för att kunna skriva över pappans gårdsmark på sig själv. Han tänker nu att det kanske är bättre att lämna allt och flytta till landet i norr. Men där är ju allt så dyrt. Så han undrar:

– Vad krävs för att få socialbidrag i Sverige?

Marian Abraham, 46, och hustrun Lucika Abraham, 35, var lovade bra betalt för att sälja hantverk från Tanzania. När de inte kan tjäna pengar på annat sätt tigger de – här utanför Hemköp i Malmköping. Foto: Meli Petersson Ellafi

De utnyttjades också

Tvåbarnsföräldrarna Marian Abraham, 46, och Lucika Abraham, 35, ingick i Tanzania-projektet och tog även de sidouppdrag som erbjuds via det.

– Jag jobbade tre veckor och min fru två veckor. För allt jobb fick vi båda 1 700 kronor från Ingela, säger Marian Abraham.

Nicolai Tudor, 36, och makan Elena Tudor har fem barn mellan 8 och 15 år.

– Jag och min fru har inte fått några pengar. Vi blev lovade 10 000 kronor var, säger Nicolai Tudor.

Marian Abraham, 46, har fått några timmars jobb i Strängnäs där de ska gräva plats för en häck som ska planteras. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Marian Abraham, 46, har fått några timmars jobb i Strängnäs där de ska gräva plats för en häck som ska planteras. Foto: Meli Petersson Ellafi
  • Marian Abraham tar en paus i grävandet. Foto: Meli Petersson Ellafi

Tolk och fixare: Madalina Botoran