Barn är inte lika viktiga som vuxna.
Deras rättigheter är inte lika grundläggande, deras behov av skydd och rättvisa är inte lika stora som myndiga människors.
Så kan man tolka 20 års beslut i Sveriges riksdag.
Det jag ska beskriva nu är lite krångligt och besvärligt - men oerhört viktigt.
Det handlar om hur vi värderar oss själva, varandra och vårt samhälle.
För trettio år sedan började världens ledare, för första gången i världshistorien, att på allvar diskutera frågan om att göra barns rättigheter juridiskt bindande.
Man ställde viktiga frågor: Är barnen sina föräldrars egendom? Eller har de också egna, individuella rättigheter? Särskilda behov av hjälp och skydd? Hur ser dessa ut? Det här var inga lätta resonemang.
Att barnen hade särskilda skyddsbehov kunde man kanske enas om, men inte att de skulle ha egna rättigheter. Många länder ansåg att barnen självklart var föräldrarnas tillhörigheter, att förfoga över och använda som man ville.
Det tog tio år att skriva ihop det vi i dag känner som FN:s Barnkonvention, och 20 november 1989 antogs den av FN:s generalförsamling.
Sverige var en av de allra första länderna att skriva under konventionen, präktiga som vi är.
Och nu har det alltså gått 20 år - och det har inte hänt tillräckligt.
Sverige har ratificerat konventionen, alltså förbundit sig att följa den, men vi har fortfarande inte gjort den till svensk lag.
I stället har man valt ut två artiklar av 54 (nummer 3 och nummer 12) och plockat in dem i vår nuvarande lagstiftning.
Och så sent som i år kritiserades Sverige av FN:s Barnrättskommitté för att vi bryter mot Barnkonventionen på flera punkter.
Myndigheterna lyssnar inte på barn i tillräcklig utsträckning.
Papperslösa barn behandlas helt annorlunda än svenska barn, vilket direkt bryter mot Barnkonventionen. Det är inte barnens fel att deras föräldrar har flytt, därför SKA de ha rätt till sjukvård och utbildning - villkorslöst.
Svenska barn känner heller inte till vilka rättigheter de har, utan tror att de är mer utsatta än de faktiskt är.
Att göra Barnkonventionen till svensk lag kallas att inkorporera den i vår lagstiftning. Frågan har varit uppe till förslag i riksdagen flera gånger, men har alltid röstats ner.
Europakonventionen för mänskliga rättigheter, däremot - den är inkorporerad i vår lagstiftning sedan många år tillbaka.
Den konventionen, som alltså behandlar vuxna människors rättigheter, anses tydligen mycket viktigare.
Så här skriver KU i utskottets betänkande 2005/06:KU17: "Enligt utskottet kan barnkonventionen inte anses inta en sådan särställning som Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att den bör införlivas i svensk rätt genom inkorporering."
Men spelar en juridisk teknikalitet som inkorporering egentligen någon roll?
Ja, absolut!
Thomas Bodström, justitieutskottets ordförande, skriver på sin blogg:
"Sedan Europakonventionen blev en del av vår lagstiftning har den fått en mycket starkare betydelse och tyngd hos våra myndigheter och domstolar. Inte minst artikel 6, som handlar om en rättvis rättegång, åberopas ofta i rättegångar och det händer att domstolarna hänvisar till den."
Det får vara slut på läpparnas bekännelser nu, tycker jag. Norge och Finland har gjort det, och nu är det Sveriges tur. Barnkonventionen måste bli lag - i går!
