Hans motiv är detsamma som för majoriteten av de män som mördar sina kvinnor: hon ville gå, och han gick inte med på det.
Efter brottet ”mår han dåligt” och ”är ledsen”.
Det som egentligen skiljer honom från den genomsnittlige kvinnomördaren är hans idoghet i själva dödandet.
Först slog han ihjäl henne.
Sedan ströp han henne.
Till sist såg han till att dränka henne också.

Själva domen är också representativ på många sätt.
Rätten resonerar som tingsrätter brukar.
Man tycker synd om mannen. Han är ju så ledsen. Det var ju inte meningen. Timid och vänlig verkar han, konflikträdd, han ballade bara ur helt enkelt! En tragedi för alla inblandade, även för honom själv, ju!
Jag har läst domar mot kvinnomördare där man ägnat flera sidor med empati åt den stackars mannen, medan man inte ens har rätt namn på det kvinnliga mordoffret.
Det enda som gör det här fallet riktigt anmärkningsvärt är den hårresande domen: lagens lindrigaste straff – för dråp! För att brottet skedde
”i hastigt mod”!

Förra veckan skrev jag i min krönika att våldet mot kvinnor är specifikt.
Det finns ingen motsvarighet åt andra hållet.
Män dödar, misshandlar och våldtar kvinnor. Det omvända är ytterst ovanligt.
Noll komma tre procent av alla dömda våldtäktsförövare år 2006 var kvinnor. 99,7 procent var män.
Fem procent av de dömda mördarna är kvinnor. 95 procent är män.
Tio procent av misshandelsdomarna år 2006 gällde kvinnor, 90 procent gällde män.

Zenias baneman uppfyller alltså kriterierna för en typisk hustrumördare – men hur ser en sådan ut?
Jo, han finns noggrant definierad i kriminologen Mikael Ryings forskning.
De flesta kvinnomördarna hade jobb och bostad och ett ordnat liv.
Hälften var tidigare helt ostraffade. De hade inte ens begått något trafikbrott.
De flesta var spiknyktra vid mordtillfället.
Den övervägande majoriteten, 87 procent, var psykiskt friska.
mm Däremot hade många ”psykiska störningar” eller ”psykiatrisk problematik”. De hade ”stressreaktioner” och led av ”depressioner”. Männen tyckte sig ha blivit utsatta för ”missförstånd”.

Detta innebär inte att alla män kan bli hustrumördare.
Det innebär inte heller att alla män är skyldiga till våldet.
Det finns ingen kollektiv skuld.
Bara ett kollektivt ansvar.