Vi måste börja tala om en ny form av rättsröta.
Inte bara den sort där oskyldiga män fälls för brott på obegripligt lösa grunder, utan också den som innebär att brottsoffren lämnas i sticket och får betala priset för myndigheternas slarv och misslyckanden.
Det här är en form av rättsröta som ökar.
Ett exempel: våldet mot kvinnorna i Sverige blir allt värre. Antalet anmälningar av misshandel och grov kvinnofridskränkning har ökat med 34 procent på tio år.
Samtidigt leder allt färre brott mot kvinnor till åtal.
Det visar den senaste statistiken från Brå, Brottsförebyggande rådet.
Ökningen av antalet brott beror delvis på att fler kvinnor anmäler, men också på att det faktiska våldet har blivit vanligare.
Ett annat exempel: Antalet anmälda våldtäkter har fördubblats på 20 år, under 2008 var de 5446 stycken (en ökning med 15 procent mot året innan). Av dessa gick 1515 till åtal. 260 gärningsmän fälldes.
Samtidigt visar Brå:s egna undersökningar att bara fem till tio procent av alla våldtäkter polisanmäls.
Lågt räknat begås alltså drygt 50 000 våldtäkter per år i Sverige, kanske är de så många som 100 000.
För samtliga dessa brott fälldes alltså 260 våldtäktsmän.

En del av de här brotten är extremt svåra att bevisa, det är jag mycket medveten om.
När ord står mot ord ska ett rättsamhälle hellre fria än fälla, det är jag fullkomligt glasklar över.
Samtidigt finns en rad faktorer som bidrar till rättsrötan, vilka jag kunnat konstatera på egen hand bland de fall som jag har bevakat:
Polisen har inte kunskap eller intresse att utreda brotten ordentligt.
  Rättsmedicinalverket har inte tid att undersöka brottsoffren.
  Åklagarna, i den mån de alls hinner väcka åtal innan brotten preskriberas, bollar fallen mellan sig tills ingen längre har något huvudansvar. De kallar inte alla vittnen till rättegångarna eller missar att överklaga.
Domstolarna slarvar med både fakta och domskäl, hänvisar till saker under förhandlingen som aldrig har sagts och dömer därför godtyckligt och ojämnt.
Det här är naturligtvis en förfärlig situation, och den drabbar alla.

I medierna är det dock kutym att enbart granska den traditionellt erkända sidan av problemet - den som alltså innebär att oskyldiga människor (oftast män) inte får en rättvis och korrekt rättegång.
Rent juridiskt är detta givetvis den viktigaste aspekten på frågan. Att hellre fria än fälla utgör grundbulten för vårt rättssamhälle.
Att som reporter skriva om oskyldigt dömda män är därför en säker väg till ryggdunkningar och journalistpriser.
Men, som sagt, jag anser att vi också måste belysa rättsrötans andra ansikte - det som innebär att rader av våldsamma gärningsmän faktiskt frias.
De får, de facto, samhällets välsignelse att fortsätta med sin brottslighet - den var ju tydligen inte klandervärd.
Till syvende och sist handlar hela problematiken om vår grundinställning till den här typen av brottslighet.
Jag har träffat åklagare som kallar lagen om grov kvinnofridskränkning för "en politisk lag" - till skillnad från alla andra lagar som är... vad då? Gudasända?
Jag har mött rader av polismän som himlar med ögonen över kvinnor som tar upp deras dyrbara tid med sitt gnäll över några snytingar och en kniv i bildäcket.
Jag har läst dom efter dom som flödar över av empati för den stackars arbetslöse gärningsmannen, där man inte ens har rätt namn på den mördade småbarnsmamman.
Detta är en skam för ett rättssamhälle.
Förtroendet undergrävs på precis samma vis när oskyldiga döms som när skyldiga frias.
Det är dags att, på allvar, diskutera den nya rättsrötan.