Peter Hultqvist slipper undan en misstroendeförklaring. "Sakfrågan – hur en myndighet hanteras, rikets säkerhet – den dunstar upp i det blå för att snart strila ner igen över eländet i ett deprimerande men aldrig klargörande regn", skriver Torbjörn Nilsson. Foto: Anders Wiklund/TTPeter Hultqvist slipper undan en misstroendeförklaring. "Sakfrågan – hur en myndighet hanteras, rikets säkerhet – den dunstar upp i det blå för att snart strila ner igen över eländet i ett deprimerande men aldrig klargörande regn", skriver Torbjörn Nilsson. Foto: Anders Wiklund/TT
Peter Hultqvist slipper undan en misstroendeförklaring. "Sakfrågan – hur en myndighet hanteras, rikets säkerhet – den dunstar upp i det blå för att snart strila ner igen över eländet i ett deprimerande men aldrig klargörande regn", skriver Torbjörn Nilsson. Foto: Anders Wiklund/TT
Situationen kring Hultqvist påminner om det politiska kaoset på 1920-talet, enligt Torbjörn Nilsson. Bilden visar riksdagshuset 1927. Foto: TTSituationen kring Hultqvist påminner om det politiska kaoset på 1920-talet, enligt Torbjörn Nilsson. Bilden visar riksdagshuset 1927. Foto: TT
Situationen kring Hultqvist påminner om det politiska kaoset på 1920-talet, enligt Torbjörn Nilsson. Bilden visar riksdagshuset 1927. Foto: TT

Livet efter Hultqvist

Publicerad

Tre block, inget med egen majoritet och ingen vilja att samarbeta. Stora policybeslut som förminskades till taktik. Dagens politiska läge är kusligt likt det som rådde på 1920-talet. Den gången tog det 15 år och lika många statsministrar innan det blev någon ordning i riksdagen.

Den här centerpartisten var inte mer vänster än någon annan, tvärtom faktiskt, hon var en av dem som ivrigast uppmuntrat förändringen i partiet. Hon avskydde socialdemokrater. Fann dem maktfullkomliga. De hade fel, helt enkelt. Fel politik.
Hon kunde heller inte se några förmildrande omständigheter när det kom till Stefan Löfven eller den regering han format.

Ändå satt hon för halvannan vecka sedan på ett offentligt etablissemang och suckade.

– Jag kan bara inte förstå varför vi ägnat oss åt sådant som det här med Hultqvist. Det är bara slöseri med tid!

Hon fick då frågan om denna uppfattning var spridd i partiet och det bekräftade hon.

– Vi vill ägna oss åt politikutveckling.

Då undrade lunchsällskapet varför misstroendet hängde kvar. Kunde de inte bara lägga saken till handlingarna och gå vidare? Centerpartisten såg ledsen ut och satt tyst en lång stund.

Sedan började hon prata om annat.

Hon befann sig till vardags i närheten av sin partiledning, hon kände till vad som passerat bakom lyckta dörrar.

Men om varför de höll på med Hultqvist hade hon inga svar.


LÄS MER: Hultqvist räddad av alliansens splittring

 

Incidenterna runt Peter Hultqvist är symptomatiska för vår tid. Något upptäcks ha gått galet, i tre sekunder diskuteras saken, sedan hastigt hot om regeringskris, rundringning på det. Hjälp! Vad säger oppositionsledaren? Har ni hört? Vad säger statsministern? Vågar de? Vad säger Jimmie?

Sakfrågan – hur en myndighet hanteras, rikets säkerhet – den dunstar upp i det blå för att snart strila ner igen över eländet i ett deprimerande men aldrig klargörande regn.
Har någon, förresten, hört något från IBM i ärendet? Har någon ens frågat?

Nu säger man om Hultqvist att han kan bli historisk, och det skulle väl vara ett slags tröst för honom, om inte också det påståendet vore så historielöst.

 

Statsminister Carl Gustaf Ekman var statsminister under två omgångar, 1926–1928 samt 1930–1932. Till sist tvingas avgå till följd av Kreugerkraschen sedan det avslöjats att hans parti mottagit pengar av Kreuger. Bilden är daterad 1930. Foto: Axel Malmström/DN

"Sverige har upplevt situationen runt Hultqvist förut"

Ta onsdagen den 19 maj 1926, när det var dechargedebatt i dåvarande riksdagens andra kammare. Justitieminister Torsten Nothin – tillhörande den socialdemokratiska ministären Sandler – stod inför misstroendevotering och man räknade allmänt med att liberalerna skulle göra processen kort. Så satte debatten igång. Hamilton och Hamrin, två herrar av liberal sort, klandrade Nothin men snirklade strax iväg och sa att med detta kunde saken vara utagerad. I första kammaren – för det här var på den tiden riksdagen hade två avdelningar – spelade det ingen roll att CG Ekman – lika liberal, men chef över en annan del av partiet, surare på regeringen och mer maktkåt – skällde som en tok.

Nothin blev kvar.

Tre dagar senare landade emellertid en sakfråga hos riksdagen. Den handlade om arbetarkonflikten i Stripa.

Ekman fick en ny chans.

Och regeringen föll.

Sverige har upplevt situationen runt Peter Hultqvist förut.

Ivar Anderson, en konservativ politiker och författare, har ett bra referat av händelserna, av hela det parlamentariskt kaotiska tjugotalet faktiskt.

 

Det fascinerande med tjugotalet är att logiken, systematiken om man så vill, påminner om vår tid.
Hjalmar Branting var statsminister under tre kortlivade regeringsperioder 1920, 1921-1923, 1924-1925. Här talar han vid förstamajdemonstrationen på Gärdet 1917.Foto: DN

 

Då tänkte de förstås inte på att de upplevde något som man i efterhand skulle kalla en mörk period i parlamentarismens historia. Edén, Branting, De Geer, von Sydow, Branting, Trygger, Branting, Sandler, Ekman, Lindman, Ekman, Hamrin, Hansson, Pehrsson-Bramstorp, Hansson.

På femton år hade Sverige femton statsministrar. Några satt i ett fåtal månader.
Vad kan politiker göra av så hopkrympta mandat?

Det fascinerande med tjugotalet är att logiken, systematiken om man så vill, påminner om vår tid.

Tre block, inget med egen majoritet och vart och ett utan vilja att samarbeta med något annat. Varje aktör därtill internt splittrad. Ett antal personer som stirrade sig blinda på spelet, sina egna möjligheter. Stora policybeslut som förminskades till taktik. Och tillfälligheter som tilläts avgöra om något skulle bli beslutat.

Känns det igen?

Yngve Möller, en socialdemokratisk politiker och författare, poängterade långt senare i sin biografi över Richard Sandler den intressanta omständigheten att man på tjugotalet inte alls var intresserad av konstitutionella frågor. Efter att nyss ha enats om demokratin och rösträtten orkade ingen politiker fråga om valsystemet verkligen var det lämpligaste.

Ungefär som i dag.

Många stoppar sina huvuden i sanden.

 

"SNS-författarna rättar bekvämt in sig i ledet"

I veckan, helt i skymundan av riksdagsdramatiken, presenterade det i sådana här sammanhang pålitligt genomseriösa Studieförbundet för Näringsliv och Samhälle, SNS, en rapport där fem statsvetare försökte fästa demokratins hälsotillstånd på papper.

Det är en sällsam läsning.

I ena meningen säger författarna att det är upp till politikerna att lösa situationen, i nästa konstaterar de att i andra länder har det just varit konstitutionella förändringar som fått politikerna att byta beteende.

Men att då ändra spelreglerna för att undvika återkommande regeringskriser, det vill SNS-rapporten inte ens diskutera.

Ska Sverige ha kvar sitt proportionella valsystem? Håller argumenten mot majoritetsval – att landet geografiskt skulle splittras i en blå och en röd del – verkligen i dag? Fyller fyraprocentsspärren samma funktion som när den infördes för snart femtio år sedan? Vilka andra incitament för att få färre partier istället för fler finns? I vilken grad är man beredd att betala med sämre representativitet för att få en mer harmoniskt fungerande folkförsamling?

Se där, några frågor statsvetarna skulle kunna gräva ner sig i.

Men icke.

SNS-författarna rättar bekvämt in sig i ledet. Leif Lewin, professor emeritus i Uppsala, och Henrik Ekengren Oscarsson, professor vid Göteborgs universitet, är några av dem som under mandatperioden kommit med samma svar:
Politikerna får lösa problemen! De måste fixa blocköverskridande lösningar! Det är inte fel på valsystemet!

Man kan förstå tanken. Men vore det inte klokt att hålla en annan tanke i gång samtidigt?

 

Det är som att skriva ut Alvedon till en cancersjuk.

 

Tjugotalets parlamentariska kaos löstes på politisk väg med en banbrytande kohandel mellan bondeförbundare och socialdemokrater. Men den uppgörelsen tvingades fram först efter femton år av ett handlingsförlamat parlament.

Har Sverige den tiden i dag?

Att ändra valsystem är inte heller något man gör på en kvart. Fråga Richard Sandler, han som fick sparken som statsminister på tjugotalet. 1954 tillsattes han som ordförande för den stora konstitutionella utredning som ledde fram till det system vi har i dag. I nio år utredde de. Och när de väl var färdiga var flera partier missnöjda med resultatet. 1974 kom, till slut, de nya lagarna till på plats.

Det är inte vetenskapens uppgift att rusa åstad, men är det inte dess ansvar att se verkligheten som den är?

I SNS-rapporten förs ett underhållande ihåligt resonemang om att ingen större kris föreligger eftersom den nuvarande regeringen inte hamnat i ett lika dåligt läge som Barack Obama gjorde. Att inget svenskt parti i dag har potential att bli större än trettio procent eller att systemet är byggt för fem partier men nu härbärgerar åtminstone åtta, nämns mest i förbigående.

Rapporten föreslår att mängden parlamentariska utredningar borde öka. Det är som att skriva ut Alvedon till en cancersjuk.

Varför vill ingen svensk statsvetare ens diskutera fyraprocentsspärren?

Vad finns statsvetarna till för om inte just för att öppna dörren till de svåra frågorna?

Vilka ska göra det om inte statsvetarna?

 

Hjälte eller martyr?

Det är varken synd om den centerpartistiska kvinnan eller Peter Hultqvist.

Centerpartisten kan trösta sig med sina opinionssiffror. Och Hultqvist är den enda aktör som tjänar på varje potentiellt utfall i detta drama. Hjälte eller martyr? Båda brukar vara bekväma roller att ikläda sig i politiken.

Men något större står på spel i bänkraderna där publiken sitter, nämligen förtroendet för politiken och tilltron till demokratin. En del oroar sig för att det ska bli stökigt i riksdagen efter nästa val, men sannolikt har Sverige en betydligt längre period av parlamentariska problem framför sig. Tjugotalet var inget sedelärande decennium.
Det är höst på Helgeandsholmen nu.

 

LÄS MER: Det här handlar om Löfven, inte Hultqvist

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag