Det är precis såna här stunder som man önskar att fler fick tillbringa lite kvalitetstid med Björn Ferry.
Jag är i och för sig inte helt säker på att fotograf Robban håller med.
Inom loppet av ett par minuter lyckas nyblivne skogsbrukare Ferry fälla två björkar rakt i skallen på Robban - och avslutar sedan med att skrattande kasta en näve hyggligt fräsch älgskit på samme man.
- Den där sista björken tog rätt bra, säger Robban och gnider sig i pannan.
Björn Ferry bara ler under sitt visir och kliver vidare mot nästa dödsdömda dunge. Vi är någonstans ute i ingenstans. Efter en skumpig åktur från Storuman i Ferrys väldigt gamla Saab svängde vi höger vid en sönderskjuten (jo, faktiskt) vägskylt och hamnade till slut mitt i olympiamästarens ekonomiska framtid.
- Det är min och Heidis skog ni ser. 120 hektar. Ända ner till sjön där borta, säger Ferry.
Han står framför ödehuset som hängde med på köpet av det skogsskifte paret plöjt ner sina besparingar i.
- Förut höll jag på med att spekulera i aktier. Men inte längre. Nu är det bara skogen som gäller, säger Ferry.
Det är verkligen ingen överdrift.
Fråga Björn Ferry om ett trädslag - och var beredd på att du kan behöva lägga in en matpaus för att orka höra svaret till slutet.
Förra säsongen följde det alltid med ett par mätinstrument i packningen när Ferry flackade världen runt på läger och tävlingar.
- Jag fick ju lov att läsa på innan vi köpte vår egen skog. Och sen blev jag helt enkelt fascinerad. Nu tar jag alltid en tur och mäter skogen där jag är.
Var är den bäst?- Slovenien. Det växer väldigt bra där.
Och vad tycker resten av landslaget om ditt intresse?- Ärligt? De börjar nog bli jävligt less på mitt snack.
Men du fortsätter?- Det är konstigt egentligen. Jag har alltid haft svårt för de som orerar på om saker de bara själva är intresserad av. Nu är jag precis likadan. Men jag kan bara inte hålla mig.
Nä, snacka kan han verkligen.
En intervju med Björn Ferry är lättast att beskriva som en helt okontrollerbar konstform. Det som börjar med en enkel fråga fortsätter med svar som vindlar sig fram i allt mer osannolika riktningar innan Ferry tre-fyra minuter senare plötsligt tystnar, tittar upp, och säger:
- Vart fan var jag nu?
Och du har ingen aning. I det läget är din fråga som startade den verbala utflykten sedan länge bortglömd.
Men det blir mycket prat om skog. Om politik. Om älgar. Om musik. Och om hur livet förändrades efter OS-guldet.
- Bara att svara i telefonen är ett äventyr numera. Det kan vara allt från en inbjudan att spela live med Tomas Ledin, att sitta med i en valvaka i SVT, till att jag ska hålla i en predikan.
Ferry fortsätter:
- Eller också är det bara något fyllo från Vilhelmina.
Men framför ödegården handlar samtalet förstås allra mest om skidskytte.
Björn Ferry är vid 31 års ålder plötsligt i en helt ny situation i sin aktiva karriär.
* Han är regerande olympisk mästare.
* Han är utan Wolfgang Pichler vid sin sida.
- I det stora hela blir ändå upplägg och träning sig ganska likt även utan Wolfgang. Men det finns saker som blir helt annorlunda.
Till exempel?- Möjligheten att påverka själv. Förut skulle vi alla göra samma sak. Även om det ösregnade här måste jag cykla fyra timmar för det hade Wolfgang nere i Tyskland bestämt.
Men så är det inte längre?- Nej. Och jag tror verkligen att jag kan göra en del saker bättre genom att styra dagarna mer själv.
Hade du kunnat röja skog en dag under Wolfgangs tid?- Nej, kanske inte. Men det kan faktiskt vara fullt jämförbart med ett lugnare cykelpass i ansträngning.
Om det här nu ändå skiter sig - vill ni ha tillbaka Wolfgang då?- Nej. Det kommer inte att hända. Den tiden är förbi. Han har gett oss den grund vi behöver för att kunna ta oss vidare själva.

Vi hoppar in i bilen och skumpar tillbaka mot Storuman. Björn Ferry hinner prata lite skogsbränder och tallplantor innan vi krånglar oss tillbaka i sportens värld igen.
Och hans framtid.
- Det finns inget stoppdatum för min karriär. Sotji 2014? Absolut. Men det kan bli längre än så.
Ferry rattar sin gamla Saab vidare längs grusvägen.
- Det här är med skidskytte är en livsstil. Och det är mycket möjligt att livet aldrig blir roligare än det är just nu.