Det är eftermiddag och ­Rasmus Wikman Lundgren har precis vilat färdigt.
Mamma Sofia Wikman, 31, går in i sonens djungelinspirerade rum och stänger av tv:n med "Fem myror är fler än fyra ­elefanter".
Rasmus protesterar först lite grann, men han skiner upp när pappa Johnny fäller ner sängskyddet och drar över honom till vagnen som har en sittdel som har formgjutits efter Rasmus kropp.
Det är varmt inomhus och Rasmus skrattar stort när han rullas ut på verandan där det fläktar lite grann. Men när mamma fäster slangen med näring vid knappen på Rasmus mage försöker han peta bort den.
- Rasmus har inte så stort sömnbehov. När det var som värst sov han bara två timmar per dygn och vi var nära att gå in i väggen. Nu får han medicin för att sova lite bättre, berättar Sofia.
FART OCH FLÄKT. Bäst mår Rasmus Wikman Lundgren när han får åka cykel med pappa Johnny Lundgren eller sitta i farfars raggarbil. Foto: Christian ÖrnbergHan älskar att åka cykel, rida och titta på "Fem myror".
Men Rasmus Wikman Lundgren, 7, föddes med en cp-skada och har fått kämpa för allt här i livet.
- Han orkade hålla upp huvudet i tre minuter när han låg på kilkudden och "Mora träsk"-låten "Temperaturen är hög uti kroppen" spelades. Sådana framsteg blir man glad och stolt över, säger Rasmus pappa Johnny Lundgren, 35.
Föräldrarna hade ingen aning om vad som väntade när Rasmus förlöstes med akut kejsarsnitt den 14 mars 2004. "Oj, vilken bamse", kommenterade läkarna Rasmus 4 225 gram tunga och 56 centimeter långa kropp.

Sofia och Johnny hann gosa med sonen 20 sekunder innan läkarna rullade i väg Rasmus till neonatalavdelningen för för tidigt födda barn.
VARDAG. "Vi har insett att livet inte blir som planerat, men det blir bra ändå. Det här är vår vardag", säger mamma Sofia. Foto: Christian ÖrnbergMorgonen därpå när föräldrarna fick besöka Rasmus på avdelningen var han nedsövd.
- Rummet var fullt av läkare och sjuksköterskor. Det kändes helt overkligt, jag kunde inte ta det till mig. Ingen visste vad det var för fel, bara att Rasmus hade kramper. Men vi kom åtminstone åt att gosa lite med honom, minns Sofia.
- Vi var ju så unga, så vi hade inte gjort något foster­vattensprov. Vi hade inte en tanke på att det kunde gå snett.­Rasmus fick elektroder på huvudet för att kolla hjärnaktiviteten. Dagarna gick. Sofia pumpade ut mjölk och Rasmus matades med sond genom näsan.
Efter tolv dagar fick de ­permission och kunde ta hem Rasmus på dagarna.
- Varken blodprov eller andra tester visade några fel. Vi ­hoppades att det "bara" skulle vara epilepsi och inget annat. Rasmus såg ju ut som alla andra bebisar, säger Sofia.
Rasmus hade väldigt svårt att sova och föräldrarna trodde först att han hade kolik. Vartefter månaderna gick märkte Sofia att ­Rasmus inte utvecklades som kompisarnas barn. Han kunde inte lyfta huvudet och han hade inte kontroll över armarna.
- Första halvåret jämförde jag honom med andra. Jag var orolig över att inte veta vad som var fel och ledsen för att han inte kunde det som andra barn kunde, säger Sofia.
När Rasmus var 1,5 år gjordes det en skiktröntgen på hans huvud och även om diagnosen cp-skada inte sätts före tre års ålder kunde läkarna se att bägge hjärnhalvorna var skadade. Man såg också att syrebristen uppstått ungefär två veckor före förlossningen, oklart varför.
- Vid det laget var det skönt att få svar, att få en diagnos. Visst har vi brutit ihop i perioder och varit ledsna över att det inte blev som för alla andra, men vi har försökt att ta det som det har kommit, säger Johnny.

Fördelen med att ha en diagnos var att det plötsligt gick att få hjälp. Rasmus fick plats på ett korttidsboende varannan helg så att Johnny och Sofia kunde hämta andan. Och lagom till förskolestarten fick Rasmus Petra som assistent.
- Hon är helt suverän. Petra tar med Rasmus på simskola och ridlektioner. Hon kånkar med Rasmus gåstol ut i skogen om de andra barnen ska dit och hon kan läsa av honom precis, säger Johnny.
TRIVS. Rasmus trivs med sin pappa Johnny. Rasmus vagn får plats på den specialbyggda cykeln. Foto: Christian Örnberg Flera gånger har Rasmus fått svåra epileptiska kramper och febertoppar. En gång när han var magsjuk var febern livs­hotande hög, termometern kunde inte ens mäta så höga siffror.
- Familj och grannar säger att vi är duktiga som orkar. Men vi ser det inte så. Jag vet flera som har funktionshindrade barn som har skilt sig, men vi har ­blivit samspelta. När den ena är klen är den andre stark. Och får man bara ett litet leende från Rasmus så orkar man ett tag till, säger Sofia.

Nu har det varit en lite lugnare period med Rasmus. Handikapphjälpmedlen har fungerat, liksom kontakterna med kuratorn, psykologen, sjukgymnasten, arbetsterapeuten, dietisten, optikern, logopeden och sjuksköterskan.
Och det är tur det. För till jul ska Rasmus nämligen bli storebror.
- Vi är lite nervösa, för Rasmus tycker inte om höga ljud och brukar bli irriterad på sin lilla kusin när hon hälsar på, säger Johnny.
- Cp-skador är inte ärftliga, så det finns inget som tyder på att barnet vi väntar skulle bli handi­kappat. Men blir det så tar vi inte bort det. Vi vet vad vi klarar av nu och vi vet hur man krigar med sjukvården och försäkrings­kassan. Vi har lärt oss att man klarar mer än man tror, säger Sofia.
Till hösten börjar Rasmus skolan i Västerås och ska då åka färdtjänst de två milen dit. Samtidigt ska han få fler assistenter hemma än mamma Sofia.
- Vi har insett att livet inte blir som planerat, men det blir bra ändå. Det här är vår vardag. För Rasmus del skulle vi förstås önska att han fått vara frisk, men vi gör det bästa av situa­tionen och anpassar oss till vad han vill och kan, säger Sofia.

Hon rullar upp Rasmus vagn på den specialbyggda cykeln som de fått bidrag till av Lions.
Johnny trampar och vinden viner i Rasmus hår när far och son flyger ner för backen på Billbäcksvägen i Surahammar. ­Rasmus sparkar förtjust med benen.
- Rasmus är en riktig pappa- gris. Men som tur är duger jag när pappa inte är hemma, skrattar Sofia.
Fotnot: Läs Sofias blogg på http://sofiaorasmus.blogspot.com.