Det är minst sagt anmärkningsvärt att en minister uppger en akademisk examen som inte är någon examen i sin meritförteckning.
Sven Otto Littorin tycker att han arbetat hårt och levererat ”precis det som förväntades av mig” när han skrev sin 123 sidor långa uppsats om det moderatanknytna PR-bolaget Kreabs etableringsstrategi i USA.
Men vem var det som förväntade sig något av honom? Uppenbarligen ingen med någon auktoriserad akademisk kompetens.
Då spelar det knappast någon roll hur mycket arbetsmarknadsministern tycker att han slet för elva år sedan när han studerade Kreab. Inte heller att han efteråt säkert har glatts åt och förmodligen stoltserat också med sin MBA.

Det är fullt förståligt att det kommer som en kalldusch att det inte var någon mastersexamen han tog. Ändå blir det märkligt när Sven Otto Littorin vägrar att bita i det sura äpplet och erkänna att han blev blåst. När han håller fast vid att hans så kallade MBA ska fortsätta att toppa meritförteckningen är det som att säga att utbildningarnas kvalitet inte spelar någon roll.
Slutsatsen av Littorins argumentation är att bara du själv tycker att du har gjort en bra insats är det okej. Det är nog många studenter som skulle önska sig ett sådant system.

För en regering som säger sig vilja höja nivån på den akademiska utbildningen och universitetens status blir Littorins tjurskallighet en belastning.
Oppositionen bjuds på gratis argument. Det är lätt att föreställa sig hur Littorin beskylls för att bereda vägen för ett moraliskt moras. Om man inte kan lita på en arbetsmarknadsminister varför ska då de som söker jobb vara noga med sanningen?
Därför skulle det inte förvåna om Sven Otto Littorin och statsminister Fredrik Reinfeldt – när de funderat en runda till – backar och stryker MBA, Fairfax University, från presentationen av arbetsmarknadsministern.
Det var ju inte på grund av den påstådda masterexamen som Littorin fick plats i regeringen. Att ha den ”meriten” kvar blir i längden för pinsamt och löjeväckande.