Yang Yong Mao, 50 år, är ingen tillfällig besökare. Han har bott i Linfens utkant i hela sitt liv.
Vi möter honom strax utanför hans hemby Beiguxian. Han kommer med sina två dussin får, en flock rätt sorgliga djur med ull svärtad av luftföroreningar. Även Yang Yong Mao är lätt svartsotig i ansiktet och på händerna:
- Jag får inte bort det, säger han. Det går inte att tvätta av.
- Sån är luften här. Vi kan inte hänga ut tvätten på tork, då blir den svart på några timmar.

På samma nivå som Tjernobyl

Linfen har cirka 3,5 miljoner invånare och ligger i hjärtat av Kinas koldistrikt, i Shanxi-provinsen. Det är här en del av Kinas rikedomar skapas, 70 procent av landets kraftverk drivs med kol.
Detta är ett problem för en hel värld. Koldioxid svarar för 80 procent av jordens växthusutsläpp och kolet är en av de största bovarna.
Men det är ändå invånarna i platser som Linfen som betalar det högsta priset. Linfen har flera gånger listats som en av världens mest förorenade städer.
Världsbanken har Linfen i topp - eller snarare botten. Den amerikanska miljögruppen Blacksmith Institute placerar Linfen på samma nivå som Tjernobyl.

"Nu är det ingen idé längre"

När vi besöker staden så ligger den insvept i ett dis. Men vi ser den blå himlen över oss. Så det räknas som en fin dag i Linfen.
Luften är torr, torr och dammet nästan lite kvävande. Det täcker allt, trottoarer, hus, bilar, Yang Yong Mao och hans fåraflock.
- Så här var det inte när jag växte upp. Jag minns äpplena vi odlade. Nu är det ingen idé längre. Vi får ut för låga priser.
Yang Yong Mao bor granne med en koksfabrik. En av många i området. Skorstenarna spyr med jämna mellanrum upp väldiga plymer av rök som delvis skymmer solen.
"Skapa harmoni mellan fabriken och byn" står det som paroll på murarna som omger anläggningen. "Fabriken hjälper dig bygga din ekonomi för framtiden", står det på en annan.
För Yang Yong Mao var det snarare tvärtom.
- Min pappa var lantbrukare och så startade även jag. Jag odlade bland annat kål, tomater, morötter. Men när fabriken öppnade i början av 1990-talet så blev skördarna sämre och sämre.
- Tomaterna krympte ihop.

Satsade sparpengarna

En dag 2002 gav han upp. I stället tvingades han knacka på hos fabriken och söka jobb där. Han började skyffla samma svarta kol som förstört hans levebröd.
- Jag arbetade sju dagar i veckan för en lön på 500 rmb (cirka 450 kronor) i månaden. Det var tungt arbete. Inget liv.
Så i fjol köpte han får för sina sparpengar. Han tjänar lite bättre nu och livet är friare. Men allt sker fortfarande i skuggan av den fabrik han säger sig avsky.
- Det kan gå en hel månad utan att jag får se solen, säger han. Jag tycker bara det blir värre.

Inte längre värst på listan

Alla håller inte med om det, allt är inte kolmörker. Inne i Linfen träffar jag flera som menar att luften trots allt blivit något klarare även här det senaste året.
Linfen har fått en hel del dålig publicitet och beslutat sig för att stänga flera av de fabriker som spytt ut den värsta smutsen. I den senaste kinesiska genomgången så har Linfen sluppit titeln Kinas mest förorenade stad (Urumqi i Xinjiang har gått om).
Men ingen förnekar att problemen fortfarande är stora, stora.
- Jag kan inte ha en vit jacka på mig, säger sjuksköterskan Li Xin Ming, 25. Den blir smutsig inom loppet av några timmar.
- Jag undviker överhuvudtaget att prata utomhus. Min hals blir snabbt hes och sträv.
På sjukhuset där hon jobbar ser hon på nära håll kolberoendets baksidor. Fler och fler barn börjar komma in med andningsproblem, berättar hon.

Hoppas för barnbarnet

Förhoppningsvis blir Jia Wei inte ett av dem. Vi möter den ettåriga flickan på väg ut från Yong Yang Maos hemby. Hon är hans barnbarn och skjutsas omkring på en färgglad plastleksaksbil, intill högar av svart kol.
Det är 2000-talet i kollision med Dickens värld. En värld som Yang Yong Mao önskar att barnbarnet ska slippa växa upp i.
- Men vad kan vi göra, säger han, rycker på axlarna och går i väg med sina kolsmutsiga får.