TREDJE GÅNGEN GILLT. Redan 1967 fick Lill Lindfors erbjudande om att göra "Cabaret". Nu blev det av, som fraulein Schneider. Foto: Cornelia NordströmTREDJE GÅNGEN GILLT. Redan 1967 fick Lill Lindfors erbjudande om att göra "Cabaret". Nu blev det av, som fraulein Schneider. Foto: Cornelia Nordström
TREDJE GÅNGEN GILLT. Redan 1967 fick Lill Lindfors erbjudande om att göra "Cabaret". Nu blev det av, som fraulein Schneider. Foto: Cornelia Nordström
Lill Lindfors är 75 år, men inte trött på teaterlivet för det. "Varje kväll jag spelar på teatern går jag dit med glädje", säger hon. Foto: Cornelia NordströmLill Lindfors är 75 år, men inte trött på teaterlivet för det. "Varje kväll jag spelar på teatern går jag dit med glädje", säger hon. Foto: Cornelia Nordström
Lill Lindfors är 75 år, men inte trött på teaterlivet för det. "Varje kväll jag spelar på teatern går jag dit med glädje", säger hon. Foto: Cornelia Nordström

Lindfors: "Bryr mig om recensionerna"

Publicerad

Hon står på scenen fyra kvällar i veckan och har under sina 54 år som artist aldrig varit så stolt över någon roll som över den fräulein Schneider hon gör nu i "Cabaret".

– Det är en dekadent iscensättning som speglar en dyster tid, säger Lill Lindfors, 75.

Oj, vilken mörk föreställning Stockholms Stadsteaters "Cabaret" är! Ni skildrar 1930-talets Tyskland på väg in i krig. Hur mycket tänker du på att du själv föddes i Finland medan bomberna föll i det andra världskrig som följde?

– Jag var ju så ung och har inte några riktiga minnen från mina första tre år, men jag kommer ihåg hur mina föräldrar lade oss tre barn i badkaret när det var flyganfall, för i badrummet fanns inga fönster och där var risken minst att vi skulle skadas. Vi hade även skyddsrum i samma fastighet.

– Jag var fem år när kriget var slut och var en trygg liten flicka. Vi hade ingen tv och världen kom inte lika nära inpå som den gör i dag när vi ser människor som flyr från krig och IS.

"Med sin starka och varma sångröst personifierar Lill Lindfors dem som väljer att bli kvar och anpassa sig", skriver Expressens recensent, du kallas "magnifik" i Upsala Nya Tidning och Eskilstuna-Kuriren säger att du är en "förbluffande bra skådis". Hur förberedde du dig för rollen som fräulein Schneider?

– Jag har under årens lopp läst många böcker om judeförföljelser, senast Elisabeth Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar". Genom mitt engagemang i Emerichfonden och Teskedsorden ("Fonden mot våld för medmänsklighet" respektive en stiftelse som arbetar för ökad tolerans och respekt, reds anm) har jag också intresserat mig för de här frågorna länge. Dessutom har jag goda vänner av judisk härkomst och jag har diskuterat med dem.

– Det är en sexfokuserad och på många sätt rå föreställning. Och mitt i allt detta finns herr Schultz och fräulein Schneider som representerar något slags vanliga människor. Herr Schultz är jude och född i Tyskland och tror in i det längsta att tyskarna ska förstå att han är lika tysk som de.

Regissören Ronny Danielsson ska tidigt ha haft dig och Johan Rabaeus i åtanke som kärleksparet?

– Det här härligt att spela med Johan. Han är en spännande person, inte alls förväntad. Det har varit intressant att följa hans utveckling av herr Schultz. För många år sedan gjorde vi en kollationering tillsammans för Riksteatern med "Dansläraren", men det här är första gången vi arbetar tillsammans på riktigt.

– "Cabaret" har följt mig genom åren. Redan 1967 fick jag frågan om jag ville göra Sally Bowles, den roll som Sarah Dawn Finer gör i vår föreställning. Det var Göran Lindgren (vd för Sandews 1964-1989, reds anm) som ville att jag skulle vara med i en svensk uppsättning, men jag kunde inte så Monica Nielsen gjorde rollen. Jag har även sett "Cabaret" i London med Judi Dench som Sally och så har jag sett den i New York och på Uppsala stadsteater. Nu, den tredje gången jag fick frågan, kunde jag och då var det självklart att tacka ja men med tanke på min ålder blev det inte Sally utan fräulein Schneider, ha ha.

Lill Lindfors: Jag har aldrig friat själv

Du blir i föreställningen friad till på ett rätt annorlunda sätt, där herr Schultz och fräulein Schneider bägge framhåller hur dåliga ni är. Hur har det gått till när du friat eller blivit friad till privat?

– Jag har aldrig friat själv, jag vill ha företagsamma herrar och de har hunnit före, men jag skulle nog kunnat tänka mig att göra det annars. Det känns inte främmande för mig.

– När Anders (Byström, entreprenör och nuvarande make, reds anm) friade till mig 1990 hade jag varit på resa och skulle mellanlanda i Köpenhamn. Då överraskade han mig och mötte mig där och hade bokat in sig på samma hemresa som jag. Vi förlovade oss aldrig, utan gifte oss direkt på nyårsdagen i Storkyrkan 1991. Det var bara vi två, våra döttrar, prästen och organisten. Det var både stiligt och pampigt.

Hur mycket bryr du dig om de fina recensioner som såväl föreställningen som du har fått?

– Det är en fantastisk roll. Fräulein Schneider förvandlas från den lite stränga rumsuthyraren till en förälskad kvinna som sedan sörjer över att hotet från nazisterna gör att hon inte vågar gifta sig med en jude.

– Visst bryr jag mig om recensionerna, på så sätt är jag lite fåfäng. Men det överordnade är att jag själv känner att det är bra. Vår sufflös Eva Lukian har varit enormt snäll och suttit och tragglat text med mig.

Hur gör du för att lära dig så stora textmassor?

– Jag har fotografiskt minne och kan liksom se sidorna framför mig. Som barn ritade jag ofta något i marginalen på det jag skulle lära mig, så kunde jag hitta passagerna i sidorna och minnas vad som stod där.

– I början läser jag manuset, sedan kommer ett skede med scenerierna. Då kopplas replikerna till en fysisk aktivitet, till exempel när jag på scenen flyttar på skrivbordet så vet jag vad jag ska säga just då. Det är en process att få in texten från intellektet till ryggmärgen, där jag inte behöver tänka så mycket på vad jag gör. Man ska få ett flöde i det och släppa texttänkandet.

– Under hand som pjäsen spelas kan jag också finslipa mina uttryck och min tajmning. Brasse (Brännström, skådespelare och sambo med Lill 1974-1984, dog 2014, reds anm) var väldigt bra på just tajmning.

Hur ofta tänker du på Brasse?

– Han var en stor del av mitt liv. När jag hör ett uttryck kan jag till exempel tänka att just det, så sa Brasse. Vi hade inte så mycket kontakt i slutet, men träffades ibland på fest hos goda vänner. Vi jobbade tillsammans i tv-serien "Mitt sanna jag" långt efter det att vi separerat och det var inga problem, vi hade en bra yrkesrelation.

 

LÄS ÄVEN: Lill Lindfors i stor sorg efter Brasses död

"Känner mig ganska nöjd"

Då jag intervjuade Marie Göranzon filosoferade hon kring hur det måste slita på skådespelares kroppar och psyken när man som hon och Marie Bonnevie i rollerna i "Höstsonaten" hade uppslitande gräl kväll efter kväll. Hur pass mycket sliter det att göra fräulein Schneider?

– Slutsången tar. "Vad gör du?, frågar hon sig när nazisterna tar makten. Det är en bra fråga, det är lätt att bli handlingsförlamad. Jag förstår om en föreställning som "Höstsonaten" ligger kvar trots att vi skådespelare - precis som läkare - måste ha en viss distans. När jag vid något tillfälle var nära att börja gråta då jag sjungit "Vad gör du?" påpekade regissören att det inte är jag som ska gråta, det är publiken.

Marie Göranzon sade också att hon bara en handfull gånger under sitt långa yrkesliv känt att hon varit riktigt bra. Hur ofta känner du dig nöjd?

– Ja, just i kväll var jag ganska nöjd. Jag var "mitt i mig", som jag brukar säga när närvaron och balansen är total.

Hur gör du för att varva ner efter en tre timmar lång föreställning?

– Ibland går vi ut och äter. Har det gått sämre på scenen ligger jag och tänker på det i sängen och har svårt att somna. I kväll kändes det som att det fanns en bra energi, både på scenen och i salongen, så jag kommer att somna gott efter den här intervjun.

Hur gör man om publiken är tråkig?

– Alltså, människan är ett känsligt instrument, hon påverkas av tonfall. Är något inte bra, bottnar skådespelarna inte i det eller slarvar, så kan publiken känna det. Det beror nog på att människan för sin överlevnad är tränad att kunna läsa av omgivningen och definiera vän eller fiende. Det är det problemet vi står inför för att lyckas övervinna rasismen och främlingsfientligheten. Där måste intellektet kliva in och motverka impulsen att av rädsla vända sig bort från det okända.

– Jag tror att vi alla måste gå utanför det invanda och bli vän med någon som är annorlunda än vi själva, någon från en annan kultur, någon som har en funktionsnedsättning och som får oss att se på den "mieskeit" (judiskt uttryck för motsatsen till skönhet, reds anm) som vi belyser i "Cabaret" med nya ögon. Inuti är vi väldigt lika.

Du har varit professionell artist i 54 år och har sagt att din röst blivit lite hesare med åren?

– Ja, egentligen har jag stått på scenen längre än så, för jag var med i massor av föreställningar redan i skolan. Fascinerande nog har jag inte sjunkit i tonomfång, som man brukar göra. Men jag får sjunga upp mig mer nuförtiden.

Och så läste jag att du "sjunger med mycket luft och inte sluter stämbanden"?

– Haha, jag började med det på 1960-talet när man skulle vara sexig och framföra låtar som "Jag tycker inte om dig".

Var det bara på 1960-talet som du ville vara sexig?

– Nej, det ingår i yrket att vara kvinnligt lockande, ha ha. Det anstränger jag mig fortfarande för att vara.

"Fåfängan har falnat med åren"

Hur viktigt är utseendet?

– Mindre viktigt nu är tidigare. Fåfängan har falnat med åren. Men lite fåfäng är jag nu också.

Till min kollega Cecilia Hagen sade du 2006 att du inte är lyft. Gäller det svaret fortfarande?

– Ja, mitt hälsorecept är sömn, vatten, hålla mig i rörelse och umgås med trevliga människor. Jag är periodare när det gäller träning, men jag går alltid fort och mycket. På Öland blir det långa promenader med make och hund.

Hur ser du på att bli äldre?

– Jag har en jättesnäll kropp, men visst konstaterar jag att kroppen förändras med åldern. Det är vemodigt att det rent statistiskt är begränsat med tid kvar till döden, även om jag inte tänker så mycket på det.

– Det senaste året har jag dock blivit mer påmind om döden än vanligt i och med att flera nära vänner lämnat jordelivet. Brasse (Brännström, Lills ex-sambo, reds anm) gick bort, Magnus Härenstam och Gustaf Sjökvist (dirigent, reds anm) har dött och året dessförinnan gick Björn J:son Lindh bort. En av mina allra äldsta väninnor, som jag känt sedan jag var tio år, dog också. Jag har varit omgiven av sorgebudskap. Det gör mig mer mån om att ta vara på min tid.

En del pensioneras vid 65. Du är 75 år och "passionerad".

– Men det här yrket är så otroligt lustfyllt! Varje kväll jag spelar på teatern går jag dit med glädje. Visst sliter det att dubbeljobba med parallella projekt, men det ger mycket tillbaka. Från början satte jag upp en gräns att det räcker med fyra föreställningar per vecka. Men nu när min man har gått i pension är jag inte lika mycket emot att jobba många helger, för då kan vi umgås på vardagarna när han tidigare var på jobbet. Nu arbetar han visserligen en del fortfarande och han har alltid varit tålmodig med mig.

Jag har läst att du under tonårstiden kände dig "lång, klumpig och kutryggig"?

– Precis som du nämner så var jag osäker på mig själv. Jag är 177 centimeter och kände mig klumpig, men jag handskades med det genom att börja dansa och gå in i friare roller på scenen. Är det inte en sorts "älska mig" i hela konceptet med skådespeleri?

Hur var det att integreras i det svenska samhället när du som åttaåring kom med din familj till Stockholm?

– Det var viktigt för mig att lära mig rikssvenska, att säga bananer i stället för "banaaaaaner". Min ene bror blev retad för att han hade livstycke och yllestrumpor och jag försvarade honom mot de svenska grabbarna, men själv jag smälte nog in rätt bra och blev aldrig mobbad.

Du berättade i ditt sommarprat 1998 att din pappa slutade sjunga på gatorna när ni flyttade hit?

– Ja, i Helsingfors hördes det alltid när pappa var i närheten, han sjöng högt på gatan. Det passade sig inte i Sverige. Här tittade folk på honom som om han vore tokig.

Och din mamma spelade klassiskt piano, men bara när din pappa inte var hemma?

– Ja, när han inte var där, då tog hon plats. Mamma fick tillgodose alla andras behov innan hon kunde ägna sig åt det som gav plats för själen.

Hur har du själv gjort med det sedan du blev mamma?

– Jag har inte alls levt samma liv som hon, jag har haft ett karriärliv och har haft stor glädje av min mamma som ofta tog hand om min dotter. Jag önskar att alla på det sättet kunde få ha tillgång till den äldre generationen och jag är gärna med mitt barnbarn Tindra.

Hur löste du logistiken när din dotter var liten och du och hennes pappa skildes?

– Petronella bodde mest hos mig. Jag var ju tillsammans med Brasse i tio år och var han inte hemma om kvällarna när jag jobbade kunde min mamma oftast ställa upp.

En del som jag intervjuat säger att det är ett medvetet val att inte skaffa jättemånga barn om de samtidigt ska kunna fortsätta med karriären. Hur har du resonerat?

– Brasse och jag pratade om att adoptera, men så blev det inte.

I en intervju 2006 sade du att din dotter i efterhand har sagt att du ibland tyckte att du alltid hade bråttom och att Petronella i likhet med Jane Fondas dotter inte visste om hennes kompisar kom hem för Petronellas skull eller för den kända mammans?

– Petronella säger själv att det skapade en osäkerhet hos henne, i synnerhet som jag levde med Brasse under den period då "Fem myror" visades på tv. Det var en känslig period i hennes liv och hon hade svårt att bedöma om vissa kompisar ville leka med henne eller träffa hennes mamma och Brasse.

– Egentligen vill jag inte prata om min familj i intervjuer, men rent generellt kan jag säga att man i attityden mot barn lätt kan skicka signaler att de är i vägen. Vi hämtar dem sent på förskolan, försöker att få dem i säng så tidigt som möjligt och lever ett väldigt stressigt liv. Jag tänker ofta på varför föräldrar i dag vänder barnvagnen utåt, bort från sig själva. Hur möts vi egentligen?

– Mycket av det där med stress är en planeringssak. Min mamma var fantastisk på att ta sig tid, hon lekte lekar, bakade och gjorde massor av saker med min dotter. Det försöker jag göra med mitt barnbarn i dag.

Harry Amster påpekade i sin intervju med dig för ett par år sedan i Svenska Dagbladet att du bad om ursäkt när du i "Moraeus med mera" var missnöjd med mikrofonen och sade "Nu är jag så där krånglig igen". Hur är det med dimensionen manligt och kvinnligt där...?

– Visst ser man på män och kvinnor på olika sätt när vi vill vara professionella och göra vårt allra bästa. När jag var yngre tyckte en del nog att jag var krånglig och alltför kaxig då jag hade synpunkter om exempelvis ljussättningen. Nu har jag å andra sidan lärt mig att mildra det jag säger. Det är viktigt att andra inte känner att de tappar ansiktet, i synnerhet om jag som är etablerad säger något. Vi lever i ett statussamhälle och det gäller att vara medveten om sin position på så sätt att man som den som har sitt namn på affischerna har ett ansvar att bjuda in alla i produktionen i gemenskapen.

"Inte varit ensam i min karriär"

Du har skrivit örhängen som "Musik ska byggas utav glädje" och "Längtans samba" och så har du gjort musiken till Dramatens familjeföreställning "Alexander och påfågeln". Hur mycket musik gör du nuförtiden?

– Jag har släppt det ett tag. Jag är road av det och komponerar idéer, men så har vi det där ostrukturerade och lite lata draget hos mig som gör att jag ibland landar i "Sen-ska-ja-landet". Sedan har jag ju varit lite bortskämd också, för jag har så gott som alltid haft jobb. Jag har nog aldrig ringt och tjatat, utan blivit tillfrågad om spännande projekt.

Vad är du mest stolt över, yrkesmässigt?

– Nu är det nog fräulein Schneider. Jag är väldigt glad i henne.

Är det något vi inte har pratat om som du själv vill ta upp?

– Att jag inte har varit ensam i min karriär, den har möjliggjorts av fantastiska, kreativa och tålmodiga musiker. Ofta är det bara artisterna som blir hyllade, men vi skulle stå oss slätt utan musikerna.

Finns det några som du, trots 54 år i yrket, fortfarande kan lära av?

– Jag lär mig hela tiden, exempelvis av hur Philip Sandén och Johan Rabaeus rent fysiskt hela tiden bygger sina roller.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag