"Får du ofta höra att du är en svikare?" Den unge reportern gav sig inte. "Tycker folk att du är en svikare för att du driver företag?"
Svikare? Nej, det var något nytt.
Cirka fem procent av Sveriges befolkning är företagare men år efter år hamnar entreprenör högst på listorna över svenskens drömjobb. Så vi lär bli fler.
I SNS-skriften "Företagaren - sanningens minuter" av Arne Söderbom och Svante Leijon hittar jag citatet "Varför gör de på detta viset?" apropå andras syn på entreprenörens "garnhärva av visioner, experiment, paradoxer, produkter, kommersialisering, komplex tillväxt och privatliv".
De där vanliga anställda är rumpnissar som säger "voffor gör di på detta viset" om oss "konstiga företagare".
Svaret är att vi lever i våra garnhärvor av företagskaos för att vi måste. För att vi inte är anställningsbara.
Navid Modiri startade som ett wonderkid som rekordung skribent och kan skriva Sveriges Radio, SVT, musiker och lysande entreprenör på sitt cv. Vi fann varandra direkt när vi nyligen sågs angående ett kommande samarbete. Två företagarsjälar som själva valt garnhärvan framför alla andra mer normala livsformer och som dessutom blir åksjuka båda två. En åksjukesoulmate! Som jag kan prata om mina googlingar på "tilting trains" med.
Navid berättade om en ledarskapsövning han gjorde för ett gäng chefer som skulle lära sig att segla ett stort skepp. En kvinna tog omedelbart en taxi därifrån när hon såg skeppet.
Jag skulle heller aldrig ha satt min fot på det där skeppet. Lika mycket som de där anställda undrar om oss i garnhärvan säger jag "voffor gör di på detta viset" om alla som ställer sig på led och går på det där förbannade skeppet fastän de innerst inne inte vill. Varför i jösse namn gör ni så? Varför följer ni inte ert hjärta?
Sedan berättade jag för Navid om att jag inte är anställningsbar för att man då tvingas göra en massa gruppövningar och resor och någon annan bestämmer var jag ska vara och vad jag ska göra.
Navid skojade och sa att mitt företagande är en strategi för att undvika åksjuka. Ja kanske det, att vara på resande fot är det värsta jag vet.
Någon form av grundtrygghet måste man ha, enligt Navid, för att våga tro på att man ska klara det. Men för min del handlar det om kontrollbehov. De där anställda kan få kicken närsomhelst, jag skulle känna mig helt oskyddad som anställd. Som egenföretagare har jag 100 procent kontroll. Det är jag som ser till så att jag har tillräckligt med jobb. De där anställda kan inte nätverka på samma sätt som en företagare och utan nätverket är man helt skyddslös.
Det som är mest spännande med att bli gammal är att man kan se tydliga mönster i sitt liv. Förut tänkte jag alltid att det var mitt fel att jag inte är anställningsbar. Men det är både negativt och bittert, så det fick man inte säga. Men nu ser jag att det är mig det är fel på. Jag måste vara fri, jag måste få bestämma över mitt liv. Jag är en sådan som inte hoppar på skeppet. Jag åker inte tilted trains. Jag har accepterat mig själv och accepterar även att andra inte gör det.
Men svikare? Det har jag svårt att acceptera att jag är. Jag som företagare är ju arbetsgivare. Jag skapar jobb och anställer unga människor, på vilket sätt sviker jag?
Navid skickade ett sms efter mötet: "trevligt att ses i dag, känns bra som fan/ufot".
