Jim Kerr sjunger "Somewhere there is some place, that one million eyes can't see. And somewhere there is someone, who can see what I can see" och en man som sitter nära mig i publikhavet sjunger med. Ögonen tårfyllda, blicken långt borta. Vad har du för minnen? Vad är det som gör så ont?

Jag är i London för att titta på Simple Minds 5x5 (där de spelar fem låtar från de fem första albumen mellan 79-82) och för att tillsammans med den gråtande, sjungande brittiske mannen och tusentals andra i ett fullsatt Roundhouse frossa i sentimentalitet och bitterhet.

Jag är också bitter över att jag missade Afghan Whigs i Amsterdam i juni för att jag just då drog ut två visdomständer, som det dessutom tog två veckor att återhämta mig ifrån (hej tant!).

Jag trodde att man skulle känna sig ärtig när man fick barn tidigt och avkomman sedan växt upp. Alla andra i bekantskapskretsen har fortfarande bebisar men jag - som har en teen fast jag är yngre än dem som har bebisar - känner mig som 55 år, minst, och har en trevlig stickkorg vid soffan. Att ha en teen är som att ens största kärlek gör slut men bor kvar hemma och ska ha käk.

Majgull Axelsson skriver så fint i Moderspassion: "Jag står inte ut med hennes stängda dörr. Den gör mig förtvivlad, desperat, rasande. Inget tomrum, inget underläge kan vara värre än detta att älska utan att själv vara älskad."

Träffade du denne någon? vill jag säga till mannen på Roundhouse. Antagligen var det inte tanten bredvid dig. Träffade du denne någon som såg det bara du kunde se? (Antagligen inte.) Eller var denna någon som inte ville ha dig? Känner du dig bitter? (Antagligen.)

Varför är det så farligt och fel att vara bitter? Vem bestämmer det?

Jag har frossat i Ann Heberleins texter i sommar. Doktor i etik är så coolt och gör mig så avundsjuk att jag skulle kunna dränka mig för mindre. Själv är jag ingenting, en förortsbrud utan någon som helst utbildning.

Vad skriver Ann Heberlein om bitterhet? I Sydsvenskan skriver hon om en filosof vid namn Lynne McFall som beskriver bitterhet "som en berättigad reaktion då viktiga och rimliga förhoppningar går om intet".

Tack för det!

Bitterljuvt är mitt favoritord och jag älskar sentimental. Jag gillar bitterhet, det finns en ilska där som ger energi. Revansch, mmm.

Vad blir man om man är bitter? Gnällig? Japp, gärna det. Ohärlig? JA! Oattraktiv? Jajamen, jag kickar på att vara oattraktiv, jag hatar att sjåpa mig för män. Jag är inte intresserad, jag har tre barn och vill inte ha fler, jag har några få fina vänner som jag aldrig träffar men det känns som att de bryr sig, jag har ett par snälla föräldrar och ett par snälla syskon och en fin man. Man skulle få bära bort mig till soptippen och bara knuffa ner mig över kanten om man vill bli av med mig.

Kan man inte få vara bitter i fred, skrek jag för några veckor sen på ett möte och han jag hade mötet med sken upp. "Jag tror jag ska börja köra buss", var hans underbara svar.

Jag behöver ingens åsikter eller omdömen. Det är som i Simple Minds "Someone somewhere (in summertime)", det finns någon som förstår. Det finns några enstaka som tycker att man är okej trots brister och trots att man inte är kapabel till den normala världen (som jag ändå inte blir inbjuden till) och det räcker gott och väl för mig.

I kväll spelar Simple Minds på Dalhalla i Rättvik.