Sten Berglind.

Det var inte utan

att jag hajade till när jag häromdagen fick ett brev från Nils Hallerby. Det var inte i går. Första gången han skrev var för drygt 40 år sedan, närmare bestämt den 10 oktober 1963. Brevet löd: Broder, Refererande till vårt samtal i dag vill jag alltså meddela Dig att Du är fast anställd i Expressen från och med den 1 november för en lön av 1 500 kronor i månaden. Övriga förmåner enligt journalistavtalet. Jag ber att få hälsa Dig välkommen i Expressens kamratgäng som fast medarbetare. Med de bästa hälsningar Din tillgivne Nils Hallerby Det tackar jag för. I februari 1965 fick jag så ett nytt brev från Hallerby. Då lät han meddela att jag hade utsetts till sommarvikarie i Berlin. Det kanske inte har så mycket med Expressens historia att göra, men det var i alla fall under vistelsen där som jag höll på att bli mördad av en tysk bankir. Det tackar jag lite mindre för. Nils Hallerby var andreredaktör på Expressen. Det betyder att det var han som bestämde, när inte Per Wrigstad gjorde det. Per Wrigstad var chefredaktör.

Nu till

Hallerbys nya brev. Det lyder: Nils Hallerby. Apropå löpsedlar. Glöm inte Expressens löpsedel när Gustaf V var på väg till Rivieran något av de sista åren av hans liv och det spreds rykten i Stockholm om att han hade dött någonstans innan den franska gränsen och att kungavagnen kopplats av. Nils Ahnlund tror jag höll ett spontant minnestal på restaurangen (Ja, vad hette nu den där på Storkyrkobrinken!), men då kunde Expressen gå ut med löpsedeln "

Kungen lever

" i största fetstil. Benkt Jerneck hade hittat en sömnig stins vid en fransk-belgisk gränsstation som kunde bekräfta att kungavagnen hade passerat. Den löpsedeln sålde också! Nils Hallerby Expressens löpsedel 12 mars 1948. Ja, en sån dag, vilket drama... Kungen plötsligt död och så lika plötsligt levande igen, tack vare Expressens löpsedel. Dock stod det inte "

Kungen lever

" som Nils Hallerby minns det, utan "

KUNGEN mår bra!

". Men vad spelar nu det för roll. Svenska folket andades ut, halade flaggor gick i topp igen och inställda teaterföreställningar spelades åter upp.

Det var på fredagsmorgonen

den 12 mars 1948 som ryktet plötsligt spreds i Stockholm att den då 90-årige monarken hade avlidit under en tågresa till franska Rivieran. Hur ryktet uppstod är oklart. Men en teori var att kungens salongsvagn tillfälligt hade kopplats bort i Tyskland och att någon då dragit slutsatsen att kungen hade blivit sjuk. Men det var alltså fel. Kungen anlände i god vigör till Paris, fick höra talas om ryktet om sin död och sa: - Med kroppen är det dåligt, men själen den är frisk. Tilläggas skall att Nils Ahnlund var historieprofessor och ledamot i Svenska Akademien, hans minnestal på en krog i Storkyrkobrinken aningen förhastat.

Den Bengt Jerneck

Hallerby nämner var utrikesmedarbetare på Expressen i Stockholm och tydligen den som fick i uppdrag att ringa runt till de olika stationerna längs linjen för att försöka ta reda på vad som egentligen hade hänt. Till slut hittade han alltså en sömnig stins som kunde meddela att kungens tåg med salongsvagn och allt hade passerat och att allt var väl ombord. Kl 12.11 kunde också svenska UD tillkännage att kungens tåg hade passerat den fransk-belgiska gränsen och att kungen var vid god vigör. Men inte heller Gustaf V var för evigt. Drygt två år senare - den 29 oktober 1950 - kom beskedet att Sveriges kung hade avlidit hemma på Drottningholms slott, 92 år gammal. På Expressens löpsedel stod:

EXTRA KUNGEN DOG

i morse kl. 8.35

Och med det var hans långa resa oåterkalleligen slut.