I tv-reklam, av telefonförsäljare och av mer eller mindre oberoende privatekonomiska rådgivare får vi höra att vår levnadsstandard på ålderns höst står och faller med om vi, så snart vi har lite pengar över, låter försäkringsbolagen ta hand om dem de närmaste 40 åren.
Nu senast är det Länsförsäkringar som i en rapport konstaterar att 76 procent av 16-24-åringarna saknar eget pensionssparande. Mer sensationellt är förstås att 12 procent av de unga i undersökningen faktiskt pensionssparar.

När man är 20 borde det väl ändå finnas viktigare saker att spara till? Gärna rejäl pension, men först ett halvår i Thailand.
Men det visar om inte annat hur framgångsrika bankerna och försäkringsbolagen varit i sin propaganda. Vem som tjänar mest på att låsa in pengarna tills man fyller 55 är ju ganska uppenbart.

Frågan är bara vad som blir nästa måltavla för det pensionsindustriella komplexet. Sjuåringarnas veckopeng?
Visst är det så att ett ökat privat pensionssparande är nödvändigt. Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas att det statliga pensionssystemet ska räcka.
Problemet är att vi alldeles för tidigt börjar binda upp våra besparingar i privata pensionssparanden. Som Sacos Gunnar Wetterberg påpekade i en rapport i början av sommaren har de flesta ganska stora utgifter i början av sin karriär. För en småbarnsfamilj är det helt enkelt inte självklart att den bästa användningen av den där tusenlappen per månad är att ge den till någon av pensionsjättarna.

På motsvarande sätt har man som pensionär ofta lägre utgifter än när man yrkesarbetar.
Dessutom är det värt att komma ihåg att regelrätt pensionssparande är långt ifrån det enda sättet att spara pengar inför den dagen man slutar arbeta. Den som äger sitt hus eller lägenhet har ofta ett rejält kapital att ta av när det är dags för pension, antingen genom att sälja och flytta till mindre eller belåna bostaden.

Att pensionen blir lägre än slutlönen, behöver alltså inte vara det stora problem som försäkringsbolagen målar upp, menar Wetterberg.
Att så många ändå lockas av bankerna och försäkringsbolagen handlar inte minst om avdragsrätten för pensionssparande. Världens högsta skatter på vanliga löner har ju gjort oss till avdragsjägare. Och vem säger nej till ett avdrag, även om det innebär att vi sparar en tusenlapp i månaden till pensionen men inte har några besparingar för att möta oförutsedda utgifter eller dryga ut föräldrapenningen.

I ett av Almedalsveckans minst uppmärksammade utspel lanserade Anders Borg idén att göra slut på snedvridningen av vårt sparande. Det är fel att skattemässigt gynna en särskild form av sparande, konstaterade finansministern.
Även Bosse Ringholm lekte med idén att inskränka avdragsrätten för pensionssparande när han var finansminister, men gav upp tanken efter hård kritik från pensionsbolagen. Kritiken upprepades när regeringen inför årsskiftet begränsade avdragsrätten till maximalt 12000 kronor per år.

Trots att förändringen endast berörde ett fåtal höginkomsttagare, talade pensionsindustrin om den som en katastrof.
Att slopa avdragsrätten för privat pensionssparande är en utmärkt idé. I grund och botten handlar det om att vi själva ska kunna avgöra vad det är viktigast att spara till just nu. Om det är pensionen, bostadsköpet eller semestern.
Den friheten lär ingen bli ledsen över. Förutom pensionsdirektörerna, förstås.