Högste ansvarig. Vad har justitieminister Beatrick Ask egentligen uträttat för att förbättra polisens situation under sina snart två år sedan hon tog över efter den socialdemokratiska "låt-gå-politiken"?, frågar sig Leif GW Persson. Foto: Christian Örnberg
Högste ansvarig. Vad har justitieminister Beatrick Ask egentligen uträttat för att förbättra polisens situation under sina snart två år sedan hon tog över efter den socialdemokratiska "låt-gå-politiken"?, frågar sig Leif GW Persson.  Foto: Christian Örnberg

Leif GW Persson: Police business. As usual

Publicerad
Uppdaterad
I onsdags var det polisdebatt hos Lennart Ekdahl på "Kvällsöppet" i TV4. Alla var där. Från "polisministern" Beatrice Ask till en ung polisassistent som föredrog att göra fler ingripanden, skriva färre och kortare rapporter och givetvis få mer betalt.
Allt som sades har för säkerhets skull redan blivit sagt. I hundratals likadana debatter sedan tjugo år tillbaka då den växande kritiken mot svensk polis tog sin början. Och ingenting har i grunden ändrats. För en gångs skull är det så enkelt att allt blir sämre och sämre hela tiden och inom några år kommer vi att befinna oss i det läge då polisen här i landet över huvud taget inte klarar upp några brott som anmäls av de vanliga medborgare som man förväntas skydda. Detta med undantag för deras insatser mot enklare trafikbrott och liknande där man ägnar sig åt att ”plocka pinnar” för att ge sken av att man ändå gör något. Kolla tusen bilförare, hitta en som tagit en pilsner för mycket till lunch. Och kampen mot brottsligheten går vidare.

Beatrice Ask är en intressant person. Som justitieminister är hon högsta ansvarig för polisen. Inom hennes ansvarsområde är också polisen den ojämförligt största myndigheten och en gammal moderat hjärtefråga. Men vad har hon egentligen uträttat under sina snart två år sedan hon tog över efter den socialdemokratiska ”låt-gå-politiken”?

Beatrice Ask är en trevlig
kvinna. Hon har humor, hon är underhållande och alla riktiga karlar i min generation blir glada enbart av att titta på henne – liten snygg blondin med uppnäsa i klassiskt kvinnlig förpackning – och oavsett vilka nationella tillkortakommanden som man diskuterar har hon alltid något litet lantligt exempel som motvikt. Typ ”när jag besökte polisen i Dorotea senast… och där är man bara två poliser… bla…bla… bla…. Så klarade man sig ändå alldeles utmärkt”.
Och varje gång hon säger det så förstärks av någon anledning hennes lantliga idiom. Tjejen som växte upp i huset bredvid, byns enda riktiga blondin och hennes morsa som var hårfrisörska på samma ställe. Kan man tänka sig! Och man behöver inte vara gammal bedrägeriutredare för att fatta varför.

Dessutom får hon ju
faktiskt ”inte lägga sig i”. Grundlagen förbjuder ju henne som högsta politisk ansvarig att just ”lägga sig i”. Och när Ekdahl ändå upprepar frågan berättar hon i förtroende att hon trots det ”faktiskt brukar lägga sig i”. Hennes dialekt är bredare än någonsin och publiken fnissar förtjust.
Och varje riktig karl i min generation vill ge Ekdahl en smäll på käften för att han jävlas med lilla Bea. Grannens dotter i byn där jag växte upp.
Detta apspel pågår i en kommersiell tvtimme och avslutas med att de högsta ansvariga polischeferna intygar på heder och samvete att det är deras ”definitiva ambition” att öka andelen poliser som faktiskt arbetar som poliser ”från nuvarande fyrtio procent till hela femtio procent”. Det vill säga att varannan polis här i landet så småningom kan förväntas utföra det arbete som samtliga landets poliser förväntades göra från första början.
Puss och kram och stort tack från Bea som i sin tur lovar att ”kraftigt öka antalet poliser” trots att hon ”inte får lägga sig i”.

För aftonens komiska
höjdpunkt svarar givetvis – som så många gånger förr – före detta rikspolischefen Björn Eriksson som var den man som för tjugo år sedan sjösatte det nuvarande eländet.
På den tiden ”han stod vid rodret” tog han nämligen varje tillfälle att förstärka den operativa resursen genom att ”själv dra på sig uniformen och köra runt i radiobil”.
För första gången under vår alltför långa bekantskap kan jag också vittna om att det han säger är helt sant. Eriksson var fullkomligt besatt av att strutta omkring i uniform, flyga polishelikopter och åka i målad bil med påslagna blåljus. Att detta skulle ha ens ett pillekvitt att skaffa med polisarbete är däremot helt befängt. Skälen var de högst privata och alltför vanliga och tyvärr var det också så sorgligt att hans resurser för att tillgodose dessa böjelser hade gjort landets samtliga läderfetischister gröna av avund.
Själv tackade jag givetvis nej till att ställa upp i Ekdahls program. Och må Gud bevara landet och dess medborgare och glad påsk förresten.
Leif GW Persson
Leif GW Persson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag