Jag har aldrig träffat Thomas Quick. Aldrig ens pratat med honom på telefon. När min kollega Ulf Åsgård och jag för flera år sedan började skriva på vår bok om seriemördaren Thomas Quick gjorde vi åtskilliga försök att få ett möte till stånd, men eftersom vår inställning i sakfrågan redan var känd i kretsen närmast honom, fanns det inte plats för oss i den strida ström av troende som vallfärdade till Säter för att träffa "den nordiska kriminalhistoriens värste seriemördare".
"Quicks egen psykolog" Sven Åke Christianson - det är så han beskriver sig själv vid den här tiden - berättade för mig att Quick fruktade för sitt liv om ett sådant möte blev av. Han hade nämligen sett mig på tv och genast förstått att jag var precis som han, nämligen seriemördare, och vad svarar man nu på sådant?
I stället fick jag nöja mig med att se honom på film. De drygt tjugo timmar där Quickutredarna på video dokumenterat de rekonstruktioner av hans brott som man genomfört. Plus lyssna till hans röst på bandinspelade förhör och under ett par av de rättegångar där han dömts för mord. Vad fick jag då för intryck av detta?
Låt mig säga så här.
För det första tror jag att det vore av ett stort värde ur rättssäkerhetssynpunkt om så många som möjligt fick tillfälle att ta del av samma material. Mot detta finns inga formella hinder. Videofilmerna ligger med i förundersökningsmaterialet och omfattas inte längre av sekretess eftersom det hela är avdömt och klart.
Ett allvarligt menat tips till någon av alla våra tv-kanaler. Visa hur det gick till när Thomas Quick begick sina mord enligt de som ansvarade för polisutredningen mot honom och vården av honom.

För det andra: Att ge en allmän, övergripande och saklig beskrivning av vad som visas är omöjligt. När jag själv tittar på det filmade materialet för första gången kommer jag efter en kort stund att tänka på en klassisk kortfilm med Helan och Halvan. Helan och Halvan har fått jobb som hantverkare och ska renovera ett hus. De gör som de brukar, river huset liksom i förbigående, Helan luggar Halvan, Halvan gråter, husägaren blir galen, omgivningen blir galen, alla far runt som yra höns. Det hela är höggradigt underhållande och jag skrattar så jag får tårar i ögonen.
För det tredje. När Quick skall visa hur han mördat sina offer så är det dramaturgiska mönstret detsamma men gestaltningen är driven in absurdum. Quick vimsar runt, pratar osammanhängande, kastar saker, tappar saker, gör sig illa i foten och hoppar runt på ett ben. Han flämtar, flåsar, hyperventilerar, får nervösa sammanbrott och vanliga tokspel.
Det omgivande filmteamet - Penttinen, Christianson och Ståhle - har förvisso ingen lätt uppgift. Quick förs avsides, får nya instruktioner och vid behov regisseras han medelst ren handpåläggning. Han tröstas och peppas och får mer medicin och blir till och med nerbrottad av Penttinen när han börjar fäkta på allvar.

Till och från dyker även regissören van der Kwast upp i bild. Passerar in och ut liksom. Precis som när man gick skolan och rektor plötsligt infann sig i klassrummet för att kontrollera att allt gick enligt gällande läroplan.
Och det hela är inte det minsta underhållande. Enkelt uttryckt är det hemskt. Poliser och terapeuter som timme efter timme ägnar sig åt kvalificerad psykisk misshandel av en svårt sjuk människa.
I kvällens "Dokument inifrån" (SVT2 kl 20.00) har ni möjlighet att få träffa dramats huvudperson och flera av dem som gjorde honom till den han blev i rättvisans ögon. Då visas den första delen av Hannes Råstams dokumentär om "seriemördaren Thomas Quick". En person saknas dock. "Professorn, psykologen och minnesforskaren" Sven Åke Christianson - det är så han numera beskriver sig själv - och högst sannolikt beroende på att han inte längre är "Thomas Quicks egen psykolog".