De judiska bosättningarna på Västbanken beskrivs allmänt som något som förhindrar en fredlig uppgörelse av konflikten i området, skriver Torbjörn Tännsjö. Är det en riktig beskrivning? Bosättningarna, och framför allt den israeliska regeringens tolerans av dem, är förstås ett symtom på bristande fredsvilja, och därmed illavarslande. Men är bosättningarna som sådana ett hinder för en fredlig lösning? Är de ett hinder för en tvåstatslösning?
Jag är inte anhängare av någon tvåstatslösning, men är ändå intresserad av att förstå på vilket vis bosättningarna skulle kunna förhindra en sådan. Det finns en outtalad premiss i resonemanget som leder fram till att judiska bosättningar på Västbanken är ett hinder för fred: judar kan inte bo i ett framtida Palestina. Men varför ska vi acceptera den premissen?

Om ett demokratiskt och sekulariserat Palestina etableras med av FN en gång uppdragna gränser, så kommer åtskilliga judar att bli palestinska medborgare. Är det ett problem? För vem är det ett problem? Tror vi att dessa judar inte kan komma att acceptera ett palestinskt medborgarskap? Är det inte en fördomsfull tanke. Och även om det gäller vissa av dem (som då flyttar därifrån) kan det ju fortfarande finnas andra, som vill stanna kvar.
Är tanken att dessa judiska medborgare inte kommer att accepteras av övriga palestinier, som kommer att diskriminera dem och kanske rent av fördriva dem? Är inte också detta en fördomsfull tanke? Här bör väl i så fall världssamfundet se till så att något sådant inte får ske. Dessa medborgare bör garanteras fulla rättigheter (och skyldigheter).

Eller är tanken att en tvåstatslösning verkligen ska innebära etnisk/religiös rensning? Palestina ska bebos av muslimer (och kanske några kristna) araber, Israel ska bebos av judar? Men hur går det i så fall med den icke-judiska, muslimska och kristna minoriteten i Israel? Ska den kastas ut, då tvåstatslösningen blir verklighet?
Ett skäl att ogilla tvåstatslösningen på konflikten i Israel/Palestina är just att den leder tankarna i fel banor, det vill säga in på föreställningar om etniskt rena stater. Det undviks om man i stället går in för ett sekulariserat och demokratiskt Israel/Palestina som inkluderar alla folkgrupper. Men också om man önskar en tvåstatslösning borde det finnas en möjlighet att motverka etniskt och rasistiskt tänkande.
Båda staterna bör väl i så fall vara sekulariserade och demokratiska. Man undrar dock om anhängarna av denna lösning har tänkt på det viset. Varför ser de i så fall judiska bosättningar på Västbanken som ett problem?

Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi vid Stockholms
universitet. I sommar spelar han klarinett, springer och läser Fredrika Bremer.