"Min dotter fick uppvakta efter kalaset"

Tack så mycket för fantastiska artiklar! Min dotter har Aspergers syndrom och svårt för folksamlingar, som skolavslutningar. En gång skulle en kompis föräldrar ta "extra hänsyn", så hon bjöds inte på kompisens kalas, utan fick komma ensam efteråt. De menade väl men
för oss kändes det helt fel.
Anonym mamma

"De flesta har inte en susning"

Hejsan, jag är sambo till en "aspie" vill jag tacka för era reportage om Aspergers syndrom! Allt för stor del av befolkningen har inte en susning om vad det innebär att ha Aspergers syndrom,
och ännu färre fattar hur det är att leva ihop med en som har det.
Tack! Ann-Catrine Hellman

"Vår som gråter när han kommer hem från skolan"

Hej! Hade varit bra om ni kunde ta en titt på vad grundskolan (årskurs fyra och uppåt) gör för att hjälpa aspergare. Min son, snart 12 år, har inte fått hjälp sedan han började fyran. Det är hela tiden prat om vad vi som föräldrar kan göra och vad killen måste arbeta med. Man ställer krav på en 11-åring att ta itu med sin diagnos! Hans lärare har fullt upp med klassen i sig och kan inte dela upp sig i 100 bitar för att hålla koll på allt. Följden är att min son kommer hem nästan varje dag gråtandes för att han blir mobbad och inte klarar av det sociala samspelet utan någon som
lotsar honom - och de andra eleverna - rätt.
Eric Olsen, Angered

"Killar har varit norm för diagnosen"

Hur svårt kan det vara? Att ta en dusch eller passa en tid? Att komma ihåg att
man måste äta emellanåt? För en person som kunde läsa när hon var fem och var
klokare än de flesta när hon var 15? Svaret är: hur svårt som helst. Och för den som inte förstår varför blir livet en omöjlig kamp. Flickor får sällan veta varför. De stör inte. De vänder förtvivlan och raseri inåt. Medan pojkar slåss, skriker och sparkar går flickor på toa och spyr eller skär sig utan att säga ett knyst till nån. Självkänslan krymper när man inte klarar den
enklaste sak, när det sociala samspelet ständigt går snett och självföraktet som följer bäddar för destruktivitet. Att i vuxen ålder få en diagnos som gör kaoset begripligt känns både självklart och omstörtande - men framför allt är det en stor lättnad. Vi vet varför och har fått verktyg att gå vidare. Man har trott att det går en flicka på fem pojkar när det gäller asperger.
Killar har varit norm. Nu börjar man ana att symptombilden för tjejer ser annorlunda ut. Vi hoppas att den kunskapen ska sprida sig. För asperger (och adhd) är inte bara funktionsnedsättningar, vi vill mynta begreppet neurologisk funktionsdifferentiering i stället. Vardagliga saker kan vara hopplöst svåra -  medan unika talanger kan blomma.
Caroline Giertz, diagnos adhd med drag av asperger, och dottern Alba Giertz, diagnos asperger och adhd.

"Ingen skickar sms eller ringer"

Det gör så ont att se hur min son, som har Aspergers syndrom, fått allt färre kompisar. Ingen ringer på dörren längre, ingen skickar ett sms. Vi har alltid varit ganska öppna med diagnosen som ställdes i 11- 12-årsåldern. Skolan fungerade bra, lärarna kunde stötta. Så kom tonåren och dess tuffa attityd, yta och oskrivna regler om vad som är "inne" vad som är "coolt". Min son sa någon gång i tonåren till mig: "Jag förstår inte var de pratar om. Förut var allt enkelt, det handlade om dinosaurer eller Pokémonkort eller tv-spel. Nu pratar de så mycket strunt om ingenting och det ger mig inget!" På gymnasiet fick han problem: ingen sömn, ingen aptit och svår ångest. I detta läge gäller det att som anhörig vara stark, och vi har klarat det så här långt - för oss i familjen är det naturligt att anpassa oss, att säga till
honom: "Nu kommer du hit och sätter dig hos oss och surrar lite!" Utan egentlig mening, bara för att umgås. Det är sådant vi hela tiden "lär" honom, hur vi övriga samspelar.
Varma hälsningar och tack för artikelserien!
Mamma till en cool son som har koll på allt