Samtidigt jobbar alla på bokförlaget Tranan, som ger ut Mo Yans böcker, för fullt för att distribuera fler böcker.

– Det är ett extremt tryck här just nu. Vi har ett litet lager med böcker som vi kommer att dela ut i landet, säger Lina Rydén Reynols, redaktör på Tranan.

Men i nuläget finns inte många böcker av Nobelpristagaren på svenska.

– Vi har väldigt få böcker, det är runt 1000 exemplar av hans två senaste böcker. Men vi jobbar med att trycka nya. Men jag vet inte hur många det blir eller när de är färdiga. Och det är möjligt att ytterligare en bok till kommer som inte har getts ut på svenska ännu. Göran Malmqvist har översatt den och den innehåller flera små texter, säger Lina Rydén Reynols.

Här börjar utdraget:

Ximen Nao ropar ut sin oskuld i kung Yamas palats och narras att återfödas som en vit åsna.

Min berättelse börjar den 1 januari 1950. Under de två åren dessförinnan hade jag vistats i Dödsriket, där jag utstått plågor som en levande knappt kan föreställa sig. Varje gång jag kallades tillförhör bedyrade jag min oskuld. Min plågade röst var full av förtvivlan; den fyllde varje hörn av kung Yamas palats och mina skrik ekade gång på gång genom salarna. Trots tortyren vägrade jag att böja mig och fick snart rykte om mig att vara en riktig man. Jag vet att många av demonsoldaterna i hemlighet beundrade mig och att kung Yama hade svårt att tåla mig. För att tvinga mig att bekänna tog de till helvetets värsta grepp och slängde mig i en gryta medkokande olja där de lät mig rulla runt i en halvtimme, som om de friterade kyckling. Smärtan var obeskrivlig. Sedan fiskade de upp mig med en gaffel och bar mig dinglande högt i luften upp för trappan till den stora salen. Vägen kantades av monster som visslade och skrek som vampyrfladdermöss. Heta oljedroppar föll från min kropp och lämnade rykande gula fläckar på trappstegen. Försiktigt lade de ned mig på kung Yamas marmorbord, föll på knä och sade:

»Store konung, vi har friterat honom.«

Jag var så spröd att minsta beröring skulle ha fått mig att falla i bitar. Någonstans under det höga taket, ur ljuset från de flammande lågorna däruppe, kom kung Yamas mäktiga stämma:

»Nå, Ximen Nao, ska du bråka mer?«

Om jag ska vara uppriktig måste jag erkänna att i den stunden tvekade jag. Svedd och tömd på vätska låg jag på min buk i pölen av olja och lyssnade till knastrandet från mina sönderbrända muskler. Jag hade nått gränsen för hur mycket smärta jag förmådde uthärda. Vilka djävulska knep skulle dessa korrupta lakejer ta till för att plåga mig om jag inte underkastade mig och gav upp? Men om jag erkände mig besegrad skulle jag ju ha utstått alla plågor helt förgäves! Med möda lyfte jag mitt huvud – det kändes som om skallen i vilket ögonblick som helst skulle lossna frånnacken – och blickade upp mot ljuset, på kung Yama och hans panel av domare. De log sina kletiga leenden mot mig och plötsligt växte vreden i mitt bröst. Det får bära eller brista, tänkte jag. Om jag så ska malas till mjöl i deras stenkvarn, om jag så ska krossas tillköttfärs i deras järnmortel, så ska jag fortsätta att ropa ut min oskuld.

»Jag är oskyldig!« skrek jag och spottade ur mig en klump blodstinkande olja. »Jag är oskyldig! Jag, Ximen Nao, levde på jorden i trettio år. Jag arbetade hårt, tog hand om min familj, byggde broar och reparerade vägar, gjorde gott, var givmild! Vartenda tempel i Gaomi nordöstra härad har en staty vars uppförande jag harbidragit till; varenda fattiglapp har ätit mat som jag har skänkt. Vartenda spannmålskorn i familjens lador är märkt av mitt anletessvett; varenda kopparslant i våra skattkistor är indränkt i mitt hjärteblod. Jag hjälpte min familj och byggde min förmögenhet medhårt arbete och intelligens. Jag har aldrig gjort något som tynger mitt samvete.«

»Men ändå!« skrek jag hest. »Ändå blir en så god, hederlig och generös människa som jag bunden med grova rep, släpad till brofästet och skjuten! De använde en gammal bössa som de fyllde med en halv kalebass krut och en halv skål hagel och sedan sköt de mig på bara en halvmeters håll. En jättesmäll – och sedan flög halva huvudet av och förvandlades till en blodig smet som spreds över bron och de vita vintermelonstora stenarna nedanför den...Nej, jag vägrar att ge upp! Jag är oskyldig! Jag ber er att låta mig återvända till livet, att låta mig se dem rakt i ögonen och fråga:‘Vad gjorde jag er för ont?’«

Medan orden flög som kulor ur min mun såg jag hur kung Ya-mas svettiga ansikte förvreds i en grimas. Domarna vid hans sidaslog ned blicken och vågade inte se mig i ögonen. Jag insåg att de förstod hur oskyldig jag var – att de hade vetat det hela tiden, men av någon för mig okänd anledning valt att slå dövörat till. Så jagfortsatte att skrika och tog om allt det jag just hade sagt en gång till. Domaren som satt närmast kung Yama viskade något och slog sedan ordförandeklubban i bordet och sade:

»Nåväl, Ximen Nao, vi inser att du är oskyldig. Många som borde dö dör inte; många som inte borde dö gör det. Det är ett faktum som denna rätt inte förmår ändra på. Men idag gör vi ett undantag och låter dig återvända till livet.«

Den glada nyheten damp ned lika plötsligt och tungt som en kvarnsten, och höll nästan på att krossa mig. Kung Yama slängde åt mig en röd, trekantig träplatta med den nedskrivna domen och fräste irriterat:

»Oxhuvudet och Hästansiktet! För honom tillbaka!«

Sedan samlade han ihop klädnaden och lämnade salen, åtföljd av de andra domarna. Deras vida dräkter och flaxande ärmar satte fart på luften och fick ljuslågorna att fladdra. Två demonlakejer klädda i rättsbetjänternas dräkt och med breda, orangefärgade band virade om midjan närmade sig från varsitt håll. Den ene böjde sig ned, plockade upp träplattan med domslutet och stoppade den innanför bältet; den andre tog tag i min arm och försökte dra mig på fötter. Armen gav ifrån sig ett sprött knäppande – det lät som om överarmsbenet brast. Jag skrek. Han med träplattan gav sin kompanjon en knuff och sade:

»För helvete! Har du kokat hjärnan? Har en örn hackat ut ögonen på dig? Ser du inte att hans kropp är lika spröd som en friterad sesamkaka från Tianjin?« Han hade samma tonfall som en erfaren hantverkare som läxar upp en ung lärling.

Den unge demonen himlade med ögonen men visste inte vad han skulle göra.

»Vad står du där och glor för?« sade demonen med träplattan.»Gå och hämta åsneblodet!«

Den unge demonen slog sig för pannan som om det hade gåttupp ett ljus för honom. Han rusade ut ur salen och kom strax tillbaka med en blodfläckad spann av trä. Den måste ha varit mycket tung, för demonen krökte rygg och stapplade fram som om han var nära att ramla.

Han ställde ned spannen bredvid mig med en duns som fick min kropp att skaka. En vedervärdig doft stack mig i näsan, kväljande och varm som en levande åsna. Bilden av ett slaktat djurfladdrade förbi i min hjärna och försvann. Demonen med träplattan grep tag i en pensel av svinborst och smetade ut ett lagerklibbigt, mörkrött blod över mitt huvud. En underlig blandning av smärta, domning och stygn som från tusen vassa nålar fick mig att vråla. Från huden hördes ett svagt fräsande och jag kände hur blodet trängde in i det brända köttet på samma sätt som när den uttorkade jorden plötsligt välsignas med ett sött regn. Mitt inre var i uppror och hundratals motstridiga tankar for runt i huvudet.Demonen drog drag efter drag med penseln, som en skicklig och snabb lackerare, tills åsneblodet täckte hela mig. Till sist lyfte han upp spannen och hällde den återstående vätskan över min skalle. Jag kände hur livet pulserade genom kroppen. Kraften och modet återvände. Jag behövde inte längre deras hjälp för att komma pa ̊fötter.