Så blev det dags att få så där ont i magen igen, och Englas mamma måste säga det hon måste säga: att hennes dotter hade levt i dag om polisen hade skött sitt jobb.
Granskningen av utredningen av mordet på Pernilla Hellgren i juni 2000, det brott som Anders Eklund erkände när han hade åkt fast för mordet på Engla åtta år senare, är av många orsaker en sorgesam läsning.
Först och främst för att den så tydligt ger uttryck för bristen på en genomtänkt strategi i just den här mordutredningen. Men också för att den visar på enski<lda, grava misstag och för att granskarna påstår att bristerna inte alls är något unikt för just det här distriktet.
Granskningen har letts av Leif GW Persson, professor vid rikspolisstyrelsen och vice överåklagare Mikael Björk, och de sitter där framför oss i polishuset i Stockholm och suckar. Det är mest Leif GW som suckar, ty det är han som har hittat flest tokigheter.
Han menar att polisen i Dalarna inte har varit lat eller ointresserad.
– De vet helt enkelt inte hur man gör, säger Leif GW Persson lakoniskt.

Det allvarligaste misstaget var att mordutredarna valde kontroll av misstänkta män som bodde upp till tio mil från brottsplatsen framför misstänkta som bodde mycket närmare – men utanför länsgränsen.
  Hade man prioriterat närhet – vilket är standard – hade de hittat Anders Eklund och matchat hans DNA med den som säkrats på Pernillas kläder.
Att någon med tillgång till utredningen raderat Anders Eklunds registerutdrag i efterhand för att dölja sina misstag är ett avslöjande som gör alltihop ännu mer pinsamt för polisen.
Mest ris får polisen i Dalarna, och jag tycker att riksmordkommissionen kommer billigt undan.
Dessa våra främsta experter på att utreda spaningsmord var fortfarande inkopplade när spaningsledningen i januari 2001 bestämde sig för att begränsa sin lista på tänkbara gärningsmän till Dalarna – vilket betydde att Anders Eklund slank ur nätet, trots att han bodde bara fem mil från brottsplatsen.
Trampar man någon på tårna om man ber någon köra enligt regelboken? Det hade inte varit svårt för mordexperterna att ge spaningsledningen rådet att gå utanför länsgränsen.

Sedan tänker jag på den vackraste dagen i Stjärnsund, en lördag i maj 2008, när himlen var klarblå och vitsipporna invaderade backarna.
   På en videoskärm sjöng och dansade Engla, och i Stjärnsunds slaggstenskyrka från 1887 satt alla alldeles stilla, och det enda som rörde sig var flickan som egentligen låg orörlig i den vita kistan.