Förra året anmäldes 5 800 hatbrott i Sverige, de flesta rasistiska.
Det är bara 16 gånger om dan som någon i skolan eller på jobbet eller på gatan eller av en granne får veta att han eller hon är en "negerjävel", "muslimråtta" eller att "alla ni zigenare är likadana" eller får ett slag i magen för hon inte ser tillräckligt svensk ut.
Jag fick en del mejl i går från Sverigedemokrater och andra "som inte röstade på SD" men som ändå var upprörda. Varför? Jo, för att jag kopplade ihop stämningarna i landet Sverige hösten 1991 med stämningarna 2010.
Det var "äckligt" att göra det, "dumheter" och "det vanliga blåljugandet". Som vanligt påstod några att politiker och journalister "mörklägger problematiken i vårt mångkulturella samhälle".
En finanskris har skakat oss, arbetslösheten ökar, ett främlingsfientligt parti jobbar sig in i riksdagen, det "talas klarspråk" om invandrare, någon börjar ladda vapnen. Det är inte svårare än så.
Vi vet inte om det finns en ny laserman där ute, även om det är en av teorierna polisen jobbar efter. Vi vet inte om det är en nationalistisk, högerextrem och förvirrad person som slumpartat skjuter oskyldiga människor i ryggen, även om det är en av möjligheterna som polisen undersöker.
Även om det är flera olika virrhjärnor som är ute och försöker mörda invandrare är det uppenbart för var och en att det i dagens Sverige finns stora likheter med början av 1990-talet, och att några dystra år ligger framför oss.
Om anmälda hatbrott är en värdemätare på ett lands sinnesstämning vet jag inte. Även om 5 800 anmälda hatbrott under förra året inte innebär någon ökning är det ändå många. Särskilt som forskarna menar att bara en tredjedel av de främlingsfientliga hatbrotten anmäls.
Jag blir inte förvånad om de rasistiska hatbrotten har ökat när Brå sammanställer statistiken för 2010. Inte för att SD-politiker har lyckats vräka ur sig kränkande saker om "blånegrer" och om att skjuta invandrare "mitt mellan ögonen". Utan för att deras språkbruk är en indikator på en ökad intolerans.
Orden som används offentligt sätter agendan. Björn Söder, riksdagsledamot och Sverigedemokraternas partisekreterare, borde förstå att han spär på föraktet genom att offentligt, demonstrativt beställa en "negerboll".
Han är ingen rasist, det påpekar han ofta. Varför tycker en svensk riksdagspolitiker år 2010 att det är så OERHÖRT VIKTIGT för honom att få säga "negerboll"? Vad är syftet med att envisas med att använda ord som av andra kan uppfattas som nedsättande och kränkande? Hur bygger det vår demokrati?
Jimmie Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, borde förstå att han spär på rädslan och hatet genom att på tveksamma grunder peka ut män från "främmande kulturer" som våldtäktsmän.
Så här låter det när SD presenterar politiska lösningar: "För att motverka denna problematik skall invandringen av personer från kulturellt avlägsna länder begränsas till ett minimum".
Kulturellt avlägsna länder. Blattarna alltså. Är invandrarna vita kanske inte ens en skarpskytt i Malmö kan skilja dem från någon som "har en helt övervägande svensk identitet", som det står i partiprogrammet.
